Lia och Jenny99: Vad var anledningen till att det tog slut med era respektive? var det ni, han eller ett gemensamt beslut att göra slut? Hur såg kontakten ut mellan er då ni inte var tillsammans?
Befinner mig i en liknande situation och vill att det ska sluta likadant för mig som det gjort för er.
Jenny99, precis som mitt ex, han sa att han inte var kär i mig mer och att den där "pirriga" känslan är borta.. Nu är det lite mer än 1månad sen han gjorde slut och vi pratar inte så mycket med varandra. kanske nått sms i veckan.. :( Hur länge va ni ifrån varandra? Hur är ert förhållande nu?
Jättekul att ni hittat tillbaka till varandra!! Det är såna här historier som gör att man själv hoppas på att hitta tillbaka till ett ex
Japp det har vi. Träffades när jag var 14, han 25. Vi var tillsammans tills jag fyllde 16 kanske? Sedan ville jag leva lite och träffa andra.. Men varje dag som gick kunde jag inte glömma honom. Han var ju HAN med stort H! Ångrade mig djupt när jag sa att han skulle gå, för alltid. Har fortfarande bilden i huvudet när jag tittar ut genom sovrumsfönstret och ser honom gå över gräsmattan mot bussen utan att vända sig om. Jag hade krossat hans hjärta (blir alldeles tårögd när jag skriver detta 
)
Jag stötte på honom någon gång efter det när jag hade en annan flört och varje gång pirrade det sådär härligt i magen! Han såg knappt åt mig, vilket jag kunde förstå..
En dag träffade jag på honom i grannstaden på busstationen. Han stod där med sitt långa mörka hår i sin skinnjacka & ljusa byxor, precis som han såg ut den dagen han gick... Jag tog mod till mig och gick fram till honom. Han var ensam och väntade på bussen hem. Vi småpratade lite och jag bad om en kram, vilket jag också fick. Jag kunde knappt sluta sniffa på honom. Doften av skinnjackan tillsammans med AXE (ja den parfymen var ganska poppis då ) Kände att han egentligen inte ville krama mig alls... Släppte taget och vi sa Hej Då.. Ett sista farväl trodde jag.. Den natten låg jag sömnlös. Funderade på hur jävla korkad jag var som släppte taget om denna underbara människa! Funderade sedan på hur jag skulle hitta hans telefonnummer då han hade bytt OCH flyttat! Kom på att han jobbade åt ett företag som håller på med inte så vanliga saker men kom inte ihåg namnet!! Letade upp alla liknande företag i, hör & häpna, då varande Google dvs telefonkatalogen . Gjorde mig dum och frågade efter honom, till slut fick jag napp! Men då var han såklart inte där :-/ Fick hans mobilnummer som man knappt kom fram på pga dålig mottagning.. Men tillslut svarade han! Trodde han skulle slänga på luren.. Han visste att jag skulle ringa, han hade känt det på sig att jag skulle komma tillbaka och han hade väntat på mig.
Nu, 16 år senare är vi gifta sedan 4 år tillbaka och väntar vårt fjärde barn 
Äldsta fyller 12 om någon månad.. Så visst finns det hopp & solskenshistorier
Vi bröt för lite drygt en månad sen. Men det var nog mer eller mindre slut en månad tidigare. Han har tappat attraktionen för mig, säger han. Nu har vi ingen kontakt alls. Tänker att det nog är enda sättet att hitta tillbaka, att bryta helt under en tid. Få känna efter. Om han saknar mig eller inte. Om beslutet var rätt.
Bara tiden kan ju utvisa det. Och jag behöver tid för att bli stark och resa mig ur det här. Bli den person jag vill vara. Inte den där ledsna, svaga, lilla..
Vi har inga gemensamma barn. Men en historia. Jag hoppas så att den historien ska fortsätta en vacker dag!
Berätta gärna mer, jag vill höra fler historier !
Jenny99, Precis inget är omöjligt, känner många som hittat tillbaka till varandra och har det ännu bättre nu! Men måste ändå säga att stundvis känns det hopplöst.. :(
Solsken, Ja ibland vill jag tro att det är bra med tid ifrån varandra, men samtidigt blir man ju rädd att den andre ska ha gått vidare med någon ny..
Det finns inget som heter ett perfekt förhållande, så lite dispyter måste man ha ;)
Jag trodde att han hade gått vidare med att hinna någon annan! Vi var nog ämnade för varandra
Till "undrar oxå"; Vad hände, varför tog det slut mellan er? Vet han hur du känner? Har du talat om det för honom?
Själv har jag skrivit brev, och vi har haft lite sms-kontakt, där jag talat om vilken sorg jag känner. Han menar att det kan finnas ett vi längre fram, men att den isåfall byggs ur vänskap...
FAN, vad ont det gör! Jag vill så gärna, vill ha honom tillbaka! Och jag kan inte släppa honom! Försöker, men det går inte! Jag lever på hoppet!
Jag och A blev ihop när vi var 17 år. Väldigt tonårsstormigt och vi gjorde slut efter två år men blev ihop igen bara två månader senare och var ihop ytterligare två år. Sen kände vi att vi drog åt olika håll i livet. Så vi kramade varandra och önskade varandra lycka till. Sa att vi skulle höras av lite då och då. Jag träffade min dotters pappa och han var svartsjuk och jag var kär så jag bröt helt med A. Åtta år senare sprang vi på varandra. Jag var singel sen två år. Vi tog en fika som blev middag och vi pratade ut om allt som hänt och jag bad om ursäkt för att jag bröt kontakten. Vi började umgås som vänner men ett halvår senare var vi tillsammans. Dock blev det lite för mycket för honom med min dotter och livet som småbarnsförälder. Han sa efter ett år tillsammans som särbo att han verkligen försökt, men att han inte var redo för det livet än. Jag var helt förkrossad. Vi bestämde att vi skulle fortsätta vara vänner och jag sa ok men att han inte fick träffa dottern mer och förvirra henne. Vi träffades någon gång ibland och gick på konsert en gång. Han flyttade utomlands efter ett halvår och jobbade där ett år. Vi höll kontakten och jag åkte och hälsade på honom en gång. Vi hamnade i säng när jag var där och han frågade vad det betydde. Jag sa att det inte betydde nåt då situationen var densamma som tidigare. Jag åkte hem och hans mess började förändras. Han längtade hem och saknade mig. Nyårsafton det året hamnade han i säng med en arbetskollega. Han ringde dagen efter och grät. Han sa att han kände det som att han varit otrogen mot mig. Jag kände faktiskt samma sak och var helt förstörd. Men vi var ju inte ihop så jag sa att han kunde sluta tänka så. Två dagar senare ringde han och sa att han ville ha tillbaka mig. Han sa att han funderat rejält och kände sig helt tom utan mig i sitt liv. Han var redo för det livet jag levde nu, sa han. Jag var väldigt tuff mot honom och sa att vi behövde träffas och prata. Han var ju faktiskt i ett annat land. Så vi möttes halva vägen var, i Köpenhamn för en helg. Den helgen förändrade hela mitt liv. Han sa att han älskade mig, alltid älskat mig. Att han bara inte förstått. Att han varit rädd. Nu var han inte rädd längre. Jag ställde ganska tuffa frågor. Han åkte tillbaka men kom hem några månader senare. Han friade den sommaren och vi gifte oss. Han och min dotter har en underbar relation och han är helt på tåget. Nu väntar vi vårt första gemensamma barn. På bröllopet sa våra vänner att de alltid vetat att vi hörde ihop. Det var bara vi som inte fattat.
Jag vill heller inget annat än att jag och exet ska hitta tillbaka till varandra. Vägen dit är kanske lång, men jag lever på hoppet, och vet vad jag måste göra under tiden. Nämligen ta hand om mig själv, se till att jag blir stark och kan vara glad även utan honom!
Hoppas, hoppas, hoppas att han en dag ska känna kärlek för mig igen!