Är det för sent för mig att få ordning på livet?

Vilken hjälp och behandling får du av sjukvården idag?

Aldrig jobbat? Hur tidigt började problemen?

Nej jag anser inte att det är kört men du har mycket att jobba med om du ska ha barn. Klart du orkar kämpa, om det är barn du kämpar för att få så är nog all möda i världen värt det.

Det kanske är mindre pressande att ha "familj" som mål, om du kan tänka dig en man som redan har barn? Utan att vara expert på något vis, låter det som att du först behöver hjälp med ditt mående

Jag börjar ju bli rätt "gammal" när det kommer till barn. Min partner vill absolut ha barn, annars är jag rädd att han skulle lämna mig.

Jag vet att jag skulle vara en fantastisk mamma, för jag är en givmild och kärleksfull person på alla vis. Att jag inte har jobbat gör mig inte på något vis inkompetent som människa eller mamma. Det är just det här att jag oroar mig och stressar upp mig så mycket att jag inte kan komma ihåg nånting eller läsa/lära mig saker som ställer till med problemen för mig. Jag vill dock jobba också... Men behöver mer lugn i sinnet för att få det att funka. Jag vet dock inte hur. Det är just prestationskraven jag inte klarar av, för om jag ska göra något tar det väldigt mycket längre tid för mig än nån annan. Så jag betvivlar ju starkt att nån ska vilja anställa en person som aldrig har jobbat, inte klarar fysiskt tungt jobb, inte har nån koncentrationsförmåga och dessutom tar väldigt lång tid på sig. Praktikplatser har jag ju haft och jag vet hur det brukar låta... Brukar dock få höra att jag är trevlig iaf, så rent personlighetsmässigt gillar folk mig. Det är just det att jag inte kan prestera på tid, tar väldigt lång tid på mig, inte kan göra flera saker samtidigt, har svårt att ta till mig instruktioner och störs hela tiden så att jag tappar fokus och måste börja om från början. Sånt som kanske bara ska ta 20 min kan jag hålla på med en hel dag...

Nej det är inte för sent. Däremot är det viktigt att du får en riktig diagnos på varför du är så trött och har värk.
Det kan ju vara så att du har en kronisk sjukdom som gör att du aldrig kommer att bli frisk.
Och att då ta den lilla energi som du nu har till att försöka bli frisk istället för att acceptera din sjukdom gör att du aldrig kommer vidare.
Du står och stampar på samma ställe helt enkelt. Med orealistiska mål. 
Jag förstår dig. Är själv sjuk. Har me/cfs och fibromylgi.
Mitt råd till dig är att ta en dag i taget. Försöka se till att njuta av det lilla i tillvaron. Du har en man som du har ett bra förhållande med. Fokusera på er relation. Kanske kan ni gå vidare. Och kanske kan du flytta till hans stad? Du har egentligen inget att förlora. 

Har du läst min tråd? www.familjeliv.se/forum/thread/74664239-varldens-mest-misslyckade-30-aring Låter ju identiskt med det du beskriver. Fick en del kloka inputs i den tråden. Det känns faktiskt redan lite bättre.

Nu tänkte jag kommentera ditt fall.

Jobb: Vad är din högsta utbildning? Vad skulle du kunna tänka dig att arbeta inom? Med tanke på din ADD och (gissar jag) psykiska skörhet måste du väl inte jobba heltid på stört utan trappa upp dig långsamt när det väl är dags att söka något. Att sakna arbetslivserfarenhet ser väl tråkigt ut på CV:t men du har ju varit sjuk så det beror ju inte på lättja direkt. När du väl får in en fot så är det nog inga problem. Du verkar som en bra tjej.

Barn: Du och din kille är båda överens om att ni vill ha barn. Det är viktigt med både ekonomisk och psykisk stabil miljö för ett barn så det måste ni naturligtvis prioritera först och främst, något som inte nödvändigtvis behöver ta 10 år men du kanske borde träffa någon att prata med om du inte gör det redan. Jag vet inte hur fertiliteten ser ut hos dig men i min familj så har den fungerat obehindrat en bra bit upp i 40-årsåldern.

Bostad: Flytta ihop med killen - löst!

Körkort: Finns ingen övre åldersgräns, går att fixa när som helst i livet. Syrran var 40 när hon tog sitt.

Lycka till! Jag tror på dig.

Det kunde varit jag som skrivit det där. Kollat sköldkörteln med då, antar jag? Jag har det sista halvåret (den period jag jobbat längst i sträck någonsin) drabbats av svår sömnlöshet, håravfall och panikångest. Kände mig totalt sönderstressad och sjukskrev mig på 100 % inte långt senare. Hamnar alltid i det här läget då jag jobbat en tid. Sover ok nu men återgår jag till arbetet efter bara några veckors sjukskrivning så lär jag väl hamna där om inte förr så senare, igen. Man avundas ju andra människor som har tusen

Har också hoppat av och på studier genom livet. Tre gymnasium och en folkhögskola, fem grundskolor dessförinnan... Du lär ju klarat gymnasiet i alla fall om du läser på universitet? Jag kom in på ett lärosäte 2008 och har klarat en del poäng sedan dess, men även hunnit med två avhopp och ett dussintal misslyckade tentor. Du skulle behöva hitta en studieteknik som anpassas efter dina förutsättningar, brister och svagheter. Kanske syokonsulenten kan vara till hjälp?

Jag tycker, sett till att åldern ligger dig lite i fatet, att du ska kasta alla eventuella preventivmedel och köra på. Varför inte? Ni får sköta det praktiska med ekonomi etc pö om pö förutsatt att du inte hinner ordna upp en sysselsättning eller stabil inkomst fram tills en eventuell graviditet. Killen din har ju dessutom redan jobb som det verkar. Dock undrar jag om du är 100 % säker på att du vill ha barn eller bara känner dig stressad enkom för att du uppnått en viss ålder? Vill du detta av hela ditt hjärta måste du nog lite ställa in dig på att ett barn kan vara väldigt kravfyllt. Barn för mig är synonymt med stressiga situationer som ibland kräver noggrann planering. Tålamod och ork är viktigt, det säger jag som f.d. barnskötare utan att för den sakens skull ha erfarenhet av egna barn.