Hoppas någon kan svara, för jag har ingen att prata med, och jag faller snart isär i atomer.
Detta har hänt sen sist.
Både hon och jag har fått kallelse till arbetsförmedlingen. Jag hade min tid igår och diskuterade med en mycket sympatisk kvinna.
Jag lade varenda kort på bordet. Jag förskönade inte sanningen ett dugg. Jag berättade att jag har ADHD, Bechterews och allt vad det för med sig. Jobbigt att öppna sig så fullständigt inför någon, men nödvändigt. Men ska det bli rätt, eller rättare sagt ifall jag ska kunna ge mig själv möjligheter att det blir rätt, så kan jag inte ge någon finslipad och halvsann historia för att det ska låta bra.
Handläggaren skulle ta upp mitt ärende på ett möte på fredag och föreslå att jag får träffa en arbetsterapeut som kan hjälpa mig få ordning och reda i vardagen, för hur jag än försöker och skulle önska att jag kunde arbeta och ha ett normalt liv, så måste jag få någorlunda ordning på främst min ADHD. Med "ordning och reda" syftar jag inte på ett stökigt hem. Jag syftar på att få hjälp med strategier och verktyg för att kunna få struktur på vardagen, för den här planlösa vardagen jag lever nu, det går inte mer.
Jag brinner inombords för att få till en förändring, och jag tänker se till att det blir så. Det är en av mina styrkor, att jag ger mig inte innan det blir som jag tänkt, såvida det inte går till överdrift och handlar om envishet som kan liknas vid dumhet. Jag anser att är det möjligt att uppnå, då kämpar jag tills jag får det.
Hur som helst, en arbetsterapeut kan hjälpa mig minst lika mycket som en läkare, om inte mer, för mitt främsta problem är mitt röriga liv, och där kan en arbetsterapeut bidra med en hel del.
Jag är i alla fall mycket nöjd med mitt besök på arbetsförmedlingen och tror att det kan leda till något bra.
Min fru, mamman till våra barn. Hon har tid i mitten på mars.
Hon är inte alls lika entusiastisk, minst sagt.
Hennes främsta problem är den djupa depression hon är i. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa, för vad jag än föreslår så faller det på "Men man måste ju vilja, eller hur?".
Jag har berättat på ett sakligt sätt att fortsätter det som det är nu så måste vi gå åt varsitt håll, för att jag kommer också falla ihop fullständigt till slut. Jag kommer ingen vart i livet i och med att jag påverkas av att se henne må på detta viset.
Jag har sagt till henne att om inte vårat förhållande är värt att söka hjälp för så borde väl barnen i alla fall vara drivkraft nog att försöka vända på saker och ting, men nej, "Nej, jag vill inte!".
Hon vet att försörjningsstöd ställer motkrav på oss, och att ifall man inte medverkar får man avslag. Hon menar på att hon måste slippa alla krav, och då har jag sagt att det som hon bör göra är att beställa tid hos läkare, lägga alla kort på bordet. Hon kommer bli sjukskriven på bråkdelen av en sekund ifall hon berättar precis som det är, och med en sjukskrivning tillsammans med en plan från läkaren hur man ska komma vidare så ställer inte försörjningsstöd några krav längre. Men nej, "Men jag måste ju vilja ha hjälp först, eller hur?".
Det finns inget jag säger eller försöker föreslå som kan få henne att söka hjälp.
"Är det så att du inte kan ge mig den tid jag behöver så är det bara att gå. Jag hindrar ingen.".
Det är ju sant. Älskar man någon ger man personen tid. Men vi är inne på det tionde året nu med detta. Vi har tjugo år ihop, och allt det här började ta fart för tio år sen. Att ge någon tio år, och personen fortfarande konsekvent vägrar skaffa hjälp, är inte det att ge någon tid?
Jag känner mest att jag står mitt i livet och har inte kommit någonvart! Det är förresten inte bara en känsla, för så är det. Hela mitt liv har gått på tomgång, men nu går det inte mer. Det har bubblat av vilja till förändring inom mig i många år nu.
Jag vill använda mitt liv till något, inte bara låta dagarna rinna ur händerna.
Igår tog hon även upp, "Varför kan du inte bara acceptera mig som jag är? Varför ska jag behöva göra saker för att vara som alla andra? Jag är ju sån, varför får jag inte vara det?".
Skulle jag inte ge någon förklaring nu så låter ju det hon sa hemskt. Vad säger det om mig egentligen?
Så, jag ska ge en förklaring vad det handlar om. Vårat sexliv ser ut på det viset att det är på hennes villkor, inte våra. Vi har sex när hon vill. Försöker jag komma intill på något vis så avvisas det konsekvent. Är hon på rätt humör de få gånger jag längre gör ett försök så kan det komma en kommentar som "Passar det inte hur jag är så finns det många småhoror därute att välja på.".
Men det tar inte stopp där. Sexet i sig är också på hennes villkor. Jag ger henne oralsex, men hon ger inte mig. Jag smeker henne med mina händer, men hon gör inte detsamma tillbaka.
När hon fått orgasm tappar hon lusten, vilket man så klart inte kan rå för. Fungerar man så så gör man.
Men att bara resa sig och klä på sig och gå därifrån helt kyligt. Jag har bett så många gånger att hon ska hjälpa mig också, efter att jag exempelvis slickat henne till orgasm, men nej, "Du vet ju att det inte fungerar så!". Nähe, men berättar för mig hur det fungerar då?
Det jag bett henne om är att vi kan prova att "justera" vårat sexliv något, att proa något nytt. Då ska det även tilläggas att jag inte har några fetisher, inget som kan anses udda. Helt vanlig sex bara, det blir väldigt bra!
Då menar hon på att eftersom jag ber henne ge oralsex tillbaka, eller att hjälpa med sin hand, trots att hon inte är sån som person, då försöker jag ändra på hur hon är som person.
Det är knappt så jag vet om jag ska ta åt mig av vad hon säger och inte.
Jag har fått oralsex två gånger under de 20 år vi har tillsammans.
Hon har även gjort bara åt mig vid ett antal tillfällen, men då under täcket, vilket är bokstavligen obehagligt, då tyg gör att man blir överstimulerad.
Detta är i alla fall vad hon syftar på när hon frågar varför hon inte kan få vara som hon är.
Att ge henne njutning ger mig en mental tillfredställelse. Det är ett samspel, och jag tycker om att få henne att njuta, så jag ställde denna enkla fråga till henne vid ett tillfälle. "Ger det dig inget att se mig njuta? Inte att det skulle ge dig fysisk tillfredställelse, men en mental tillfredställelse, att se mig njuta och veta att det är du som få mig att göra det.". "Nej!" var svaret på det.
Jag tog upp det igen efter ett par dagar och försökte förklara mer ingående vad jag menade. Tänkte att hon kanske inte uppfattat hur jag tänkte. Men jo då, hon ade förstått, och nej, det ger henne ingen sorts tillfredställelse.
Hittills har jag fått rådet flera gånger att lämna förhållandet, och ja, jag vet nånstans att det kommer sluta med det.
Men så enkelt är det inte. Jag saknar inkomst, så jag kommer inte få en lägenhet.
Det jag har att välja på är att flytta in hos min mor som bor en kvart ifrån var jag bor nu, och arbeta på att vända min situation därifrån.
Men då återstår även det största dilemmat jag har. Om jag lämnar allt, vem handlar, vem lagar mat, vem lämnar på dagis, vem ser till att alla kommer upp på morgonen till skolor och dagis..
Jag sätter mig inte på piedestal, men så ligger det till. Hon kommer inte göra något utav det, på grund av hur hon mår.
Är det någon som vill ta sig tid och energi att ge mig några vägledande ord, för jag vet ta mig fan knappt ut eller in längre.