Vad gör jag?

Vi har tid idag, det är egentligen det som är grunden till varför jag startade denna tråden.

Senast igår kväll deklarerade hon att hon tänker inte följa med, att det får gå hur det vill, och att hon måste slippa att det ställs krav på henne för att "Det kan du läsa var som helst på internet, att är man utbränd är det allra viktigaste att slippa krav och måsten.".

Hade det bara varit möjligt att jag gick dit själv så hade jag gjort det, men båda måst vara med och legitimera sig.

"Sköter vi inte barnen kan soc komma hit och utreda om vi tar hand om barnen eller inte. Vill du det?"

Ganska exakt den meningen sa jag för drygt två veckor sen. Svaret jag fick var "Det är väl det sista jag behöver höra. Att behöva känna den pressen också. Det är många som blir av med sina barn på grund av hur dom når. Tror du att det är vad dom önskade egentligen?".

För drygt en timme sen bestämde jag mig för att ställa ett ultimatum.

Jag så som vi lever kan det inte fortsätta, vare sig för henne eller mig, och framförallt inte för barnens skull

Jag sa till henne att det är inte ett hot eller någon form av skrämseltaktik, utan det är ett ultimatum, att tar vi inte gemensamt tag i saker och ting och saker börja hända så kommer vi gå åt varsitt håll.

Jag hann inte säga mer än det innan jag blev avbruten med "Du behöver inte fortsätta berätta, för det är inget som kommer hända. Och jag hindrar dig inte att gå härifrån.".

Så att från och med den 17e februari, alltså idag, så kommer jag börja planera för hur jag ska lägga upp saker och ting, fast på egen hand, och så att det blir bäst för barnen.

Jag är mitt i livet, jag har barn som inom en överskådlig framtid själva kommer få barn, och då vill jag kunna finnas där för både mina barn och mina barnbarn på bästa sätt.

Som jag lever nu så låter jag bara livet rinna ur händerna på mig.

Tack för alla svar i tråden!!

Inte för att vara negativ men din fru beter sig nu precis som misshandlare gör: När de inser att de är på väg att förlora sitt offer lovar de guld och gröna skogar, bot och bättring. Det skulle inte förvåna mig om hon överraskar med mat eller något annat hon gjort för dig. Det kanske håller i en vecka eller två, sen är du tillbaka på ruta ett och har förlorat din beslutsamhet att lämna för hon Försökte ju!

Jag hoppas att jag har fel, kommer fortsätta följa tråden.

Tänker berätta något som jag inte tagit upp i tråden.

Alltihop som jag beskrivit började för tio-elva år sen, om än inte lika illa som idag.

Jag sa till henne redan då att vi måste söka hjälp utifrån. Att gör vi inte det kommer det inte fortsätta vara vi. Jag kände bara att det här kommer aldrig hålla.

Detta sa jag inte bara en gång. Upprepade det med jämna mellanrum. Försökte säga det på olika sätt, men med samma betydelse, ifall hon nu inte förstod vad jag menade.

Jag möttes konsekvent utav "Jaha, tror du att du är så ovärderlig så är dörren där. Jag tvingar dig inte att stanna.", "Märker du inte att jag inte ens vill ha dig här, att jag och barnen skulle må bättre utan dig här.", "har jag inte visat på alla sätt jag kan att jag inte är intresserad?", "Om du tror att en terapeut kan hjälpa oss, varför går du inte till en själv då? Jag tänker inte gå dit.".

Min reaktion på allt blev att jag någonstans undermedvetet började stänga av mina känslor för henne. Alla kommentarer och avvisande var mindre smärtsamt att ta ifall jag inte kände något för henne. Det första som började dyka upp i mitt huvud varenda gång jag fick den här typen av kommentarer var "Inget att bry sig om, jag kommer ändå ta mig ur det här, bara jag klarar att ta det steget.".

Då gjorde det inte ont längre, att veta att det finns en utväg och ifall man inte låter sig känna något. Att lägga ett tungt och tjockt skydd över känslorna för henne, att trycka undan dom. Då kunde inte kommentarerna eller situationen komma åt mig.

Någonstans inne i mig själv började jag leva ett eget liv. Jag började planera för hur jag skulle forma mitt liv på egen hand den dag jag klarade av att ta det där steget.

Det tog sju år. Vi hade precis ätit middag. Jag bad henne följa med så att jag fick prata med henne utan att barnen hörde.

Jag sa till henne att jag vill inte mer nu, att jag vill att vi går åt varsitt håll, att jag vill inte ha det här livet mer, och försökte förklara att det här beslutet är inget som bara kommer från ingenstans, att det har växt fram under de sju senaste åren och att först nu har jag klarat av att ta det här steget.

Fy, alltså! Det som följde efter att jag berättat om mitt beslut. Det är inget jag önskar min värsta fiende.

Tre veckors fullständig hysteri tog vid. Dag som natt. Jag kunde få hålla mig vaken hela natten och lyssna på vilken hemsk människa jag är, gå lämna ena flickan på dagis, komma tillbaka och få fortsätta lyssna, fortfarande utan att ha sovit en enda minut den natten.

Det var hemskt. Jag var rädd för hur hon reagerade. Vågade knappt somna innan jag hörde att hon somnat. Var rädd att hon skulle gå så långt som att skada mig.

Ett par veckor senare bodde vi på varsitt håll. Jag bodde hos min far.

Sms'en haglade i min mobil. Alltifrån vilken kall människa jag är till hur jag minsann skulle förstå hur gärna hon vill att vi söker hjälp hos en terapeut.

Jag förklarade att nu är allting för sent. Jag ifrågasatte även hur det kunde ha vänt angående att ta hjälp av terapeut. Efter att konsekvent ha blivit nekad att få hjälp av en terapeut under alla de år jag föreslagit det så vänder det och hon föreslår helt plötsligt det, med motiveringen att "Där får vi ju alla verktyg att ta oss igenom de problem vi har.".

Hur som helst. Jag hade gått vidare sen långt tillbaka, och nu var allt för sent.

Jag hade mellan fyra och femhundra sms i veckan från henne. 95% med samma innebörd, bara uttryckt på olika sätt, hur hemsk jag är som gjort på detta viset.

Jag kunde vakna ensam mitt i natten av att jag drömt en mardröm att hon stod vid min säng och skulle skada mig.

Jag hade förklarat för henne att jag ville förändra mitt liv och göra något bättre av det.

Blev ifrågasatt månad efter månad varför jag inte skaffar mig det där jävla bättre livet jag längtade så efter, att varför börjar jag inte göra förändringarna.

Jag svarade som det var, att som jag lever så finns inte förutsättningarna att få till stånd några förändringar, när halva min vakna tid går till att svara på sms och åka som jojo fram och tillbaka och hämta de mindre för att hon känner att hon inte klarar av att ha dom hemma när hon mår som hon gör.

Från den dagen jag berättade om mitt beslut och två år framåt bedyrade hon på alla sätt man kan hur hon ville att vi skulle försöka igen, och hur annorlunda saker och ting skulle bli.

Till slut gav jag med mig. Allt hennes bearbetande hade ätit sig igenom mig, och jag trodde stenhårt på allt hon sagt, och kände bara att jag tagit fel beslut, att detta är ju vad jag vill, att leva tillsammans med henne. Jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta.

Vi flyttade ihop igen samma dag. Här står jag idag!!

Känner just nu att jag på ett sätt knutit ihop den här tråden. Man kan läsa från mitt första inlägg till mitt sista och fortsätta så i alla oändlighet. Det är ju så det sett ut.

Men å andra sidan är jag envis. Ofta envis så att det nästan går över i dumhet.

Jag tänker utnyttja det. Jag kommer se till att mitt liv blir som jag vill.

Vill hon vara med så står jag med öppen famn och vi bestämmer oss för hur vi tillsammans kan förändra vårt liv. Men vill hon inte vara med alls så tänker jag inte tvinga henne! Tåget har redan gått och kommer man springande när tåget kört några mil så får man nog snällt inse att man missat tåget.

Lite off-topic, men kanske någon kan tala om orsaken till följande.

Jag känner ofta en känsla av oro, ofta kopplad med en känsla av ängslighet. Speciellt när jag vaknar på morgonen. Orolig/ängslig, känner en lätt panik som får mig att känna som att jag inte kan andas ordentligt, att jag inte får luft. Det i sig skapar panik.

Jag blir inte klok på det, och varför det blir så.

Kan ta ett exempel på vilken slags känsla det är.

För ett par veckor sen skulle min dotter på bio med sin pojkvän. Vi hade bestämt tid när hon skulle ringa hem, eftersom bion slutade sent och hon skulle sova hemma hos honom efter bion var slut.

Det gick en och en halv timme längre än vad vi hade bestämt innan hon ringde.

Den känslan av oro det skapar, i just detta fall helt naturligt, känner jag ofta utan att det finns någon konkret orsak att känna oro över.

Fruktansvärt frustrerande att känna oro utan att kunna sätta fingret på vad man känner sig orolig över.