Vad gör jag?

Tack för ditt svar!

På din fråga om jobb. Jag söker jobb, tro mig. Men jag är nästintill livrädd att jag ska få ett. Inte för att jag inte vill få det bättre ekonomiskt, inte för att jag inte vill ha den sociala biten, inte något sånt.
Till att börja med så skulle ett jobb för min del innebära att minst flickan skulle få sluta på dagis ifall mina arbetstider inte passar ihop med dagis.
Jag har för inte alltför länge sen fått berättat för mig av min fru att "Det är många som lämnar sina barn på dagis, åker och arbetar, hämtar på dagis, handlar och lagar mat när om kommer hem. Det skulle du klara också. Vad skulle du gjort ifall jag inte fanns, då hade du ju fått göra alltihop vare sig du ville eller inte.".

På frågan om hjälp för depression/adhd. Ja, jag hade något som skulle likna hjälp.
Efter att utredningen var klar så började hela spektaklet med att de slarvade bort min remiss, en pappersremiss, inte elektronisk, vilket gjorde att jag fick vänta fyra månader längre på mitt första läkarbesök jämfört med ifall remissen inte slarvats bort.

Vid första besöket drag läkaren vad jag antar är en lista av ett tiotal floskler, ordinerade concerta, 18 mg till att börja med. Fick jag ingen effekt av 18 mg skulle jag kontakta sköterskan för att hon skulle vidarebefodra att jag behövde en ny tid för att justera dosen.
Jag fick ingen effekt alls, mer än att jag gick ner 15 kg och inte kunde sova.
Ringer sköterskan - telefonsvarare - talar in mitt namn, mobilnr, samt ärende.
När jag inte hört av henne efter några dagar så upprepade jag samma procedur.
Ingen sköterska som hör av sig. Jag fick ringa hennes förba*nade telefonsvarare fyra gånger på två veckor, på femte försöket svarar hon.
Som svar på min fråga hur det kommer sig att hon varit nästintill omöjlig att få tag på får jag förklarat för mig att de har över 700 inskrivna patienter inom sitt upptagningsområde, och endast en läkare.
Fick inte träffa läkaren igen, utan sköterskan medlade. Läkaren hade ordinerat 36 mg istället, vilket inte heller gav effekt, bortsett från de affekter jag fick på 18 mg.

När samma visa upprepade sig med en sköterska som tar veckor att få fatt i så gav jag upp. Jag lämnade in mina överblivna concerta på apoteket.

Ifall det nu är så att det är utbrändhet hon lider utav, är det då rätt eller fel av mig att göra så här:

- Välja ett tillfälle där jag vet att vi har tid ensamma.
- Ställa ett ultimatum att "För att det ska kunna fortsätta vara vi och för att vi ska kunna vända på detta så måste du vara med på de med grundläggande saker, som att följa med på möten där det ställs krav att vi båda infinner oss, samt att du söker hjälp hos läkare. Annars måste vi dela på oss.".
Är detta helt åt h-vete av mig att göra mot någon som eventuellt lider av utbrändhet? Vill inte göra det ännu värre, men samtidigt vet jag att gör hon inget så kommer det sluta med separation.

Jag har blivit så matad med det här med att man måste slippa krav och måsten att jag inte vågar begära något alls från henne längre. Samtidigt så känner jag att det handlar inte om att man kan slippa precis allt. Det kan bara inte vara det som människor som gått in i väggen syftar på när de skriver att det är viktigt att slippa alla måsten.

Tänkte bara uppdatera!

- Vi hade en tid på försörjningsstöd samma dag som jag skapade denna tråd. En tid som jag inte trodde att min fru skulle följa med på.
Hon följde med, och hon lade även de flesta av korten på bordet när vi pratade med handläggaren.
Hon behöver skriva in sig på arbetsförmedlingen idag eller senast imorgon. På onsdag är handläggaren på försörjningsstöd tillbaka på sitt arbete efter att ha varit ledig idag och imorgon, och då kommer hon betala ut försörjningsstöd under förutsättning att inskrivningen på arbetsförmedlingen är ordnad.

- Jag har precis nyss via kommunens hemsida för vuxenutbildning skickat in en ansökan till en utbildning, CNC-operatör 50 veckor. Senaste ansökningsdatum är 10 februari, och kursen börjar den 23 mars.

- Som jag skrev så har, hade rättare sagt, 160 kr kvar när jag skapade tråden i fredags. Senare under dagen vann jag 5000 kr. Jag hade 50 kr kvar på svenskaspel.se, bestämde mig för att spela 28-23 på en handbollsmatch som skulle avgöras under dagen.
När jag kollade på aftonbladet och såg att matchen slutat just 28-23 var jag minst sagt förvånad, och glad framförallt!
Vinsten ska komma in på bankkontot senast imorgon.

Jag hoppas (!!) verkligen att saker och ting fortsätter gå i rätt riktning denna gången.
Rik av erfarenhet säger mig att det kan ta en tvärvändning när som helst, vilket jag vet är åt hel*ete att gå med i bakhuvudet, men vågar ändå inte hoppas för mycket.

Tack för alla svar i tråden! Mycket uppskattat..

Jag har kontot på svenskaspel kopplat till ett konto i en annan bank.
Jag vet att jag i ärlighetens namn borde redovisa vinsten, men nej, jag kommer inte göra det.

Hoppas hoppas att saker och ting kan gå åt rätt håll framöver.
Tänker främst på min frus, mina barns mammas, hälsa. Borde även tänka på min egen, men mitt mående kommer inte i närheten av hennes.

Hoppas någon kan svara, för jag har ingen att prata med, och jag faller snart isär i atomer.

Detta har hänt sen sist.

Både hon och jag har fått kallelse till arbetsförmedlingen. Jag hade min tid igår och diskuterade med en mycket sympatisk kvinna.
Jag lade varenda kort på bordet. Jag förskönade inte sanningen ett dugg. Jag berättade att jag har ADHD, Bechterews och allt vad det för med sig. Jobbigt att öppna sig så fullständigt inför någon, men nödvändigt. Men ska det bli rätt, eller rättare sagt ifall jag ska kunna ge mig själv möjligheter att det blir rätt, så kan jag inte ge någon finslipad och halvsann historia för att det ska låta bra.
Handläggaren skulle ta upp mitt ärende på ett möte på fredag och föreslå att jag får träffa en arbetsterapeut som kan hjälpa mig få ordning och reda i vardagen, för hur jag än försöker och skulle önska att jag kunde arbeta och ha ett normalt liv, så måste jag få någorlunda ordning på främst min ADHD. Med "ordning och reda" syftar jag inte på ett stökigt hem. Jag syftar på att få hjälp med strategier och verktyg för att kunna få struktur på vardagen, för den här planlösa vardagen jag lever nu, det går inte mer.
Jag brinner inombords för att få till en förändring, och jag tänker se till att det blir så. Det är en av mina styrkor, att jag ger mig inte innan det blir som jag tänkt, såvida det inte går till överdrift och handlar om envishet som kan liknas vid dumhet. Jag anser att är det möjligt att uppnå, då kämpar jag tills jag får det.
Hur som helst, en arbetsterapeut kan hjälpa mig minst lika mycket som en läkare, om inte mer, för mitt främsta problem är mitt röriga liv, och där kan en arbetsterapeut bidra med en hel del.
Jag är i alla fall mycket nöjd med mitt besök på arbetsförmedlingen och tror att det kan leda till något bra.

Min fru, mamman till våra barn. Hon har tid i mitten på mars.
Hon är inte alls lika entusiastisk, minst sagt.
Hennes främsta problem är den djupa depression hon är i. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa, för vad jag än föreslår så faller det på "Men man måste ju vilja, eller hur?".
Jag har berättat på ett sakligt sätt att fortsätter det som det är nu så måste vi gå åt varsitt håll, för att jag kommer också falla ihop fullständigt till slut. Jag kommer ingen vart i livet i och med att jag påverkas av att se henne må på detta viset.
Jag har sagt till henne att om inte vårat förhållande är värt att söka hjälp för så borde väl barnen i alla fall vara drivkraft nog att försöka vända på saker och ting, men nej, "Nej, jag vill inte!".

Hon vet att försörjningsstöd ställer motkrav på oss, och att ifall man inte medverkar får man avslag. Hon menar på att hon måste slippa alla krav, och då har jag sagt att det som hon bör göra är att beställa tid hos läkare, lägga alla kort på bordet. Hon kommer bli sjukskriven på bråkdelen av en sekund ifall hon berättar precis som det är, och med en sjukskrivning tillsammans med en plan från läkaren hur man ska komma vidare så ställer inte försörjningsstöd några krav längre. Men nej, "Men jag måste ju vilja ha hjälp först, eller hur?".
Det finns inget jag säger eller försöker föreslå som kan få henne att söka hjälp.

"Är det så att du inte kan ge mig den tid jag behöver så är det bara att gå. Jag hindrar ingen.".
Det är ju sant. Älskar man någon ger man personen tid. Men vi är inne på det tionde året nu med detta. Vi har tjugo år ihop, och allt det här började ta fart för tio år sen. Att ge någon tio år, och personen fortfarande konsekvent vägrar skaffa hjälp, är inte det att ge någon tid?
Jag känner mest att jag står mitt i livet och har inte kommit någonvart! Det är förresten inte bara en känsla, för så är det. Hela mitt liv har gått på tomgång, men nu går det inte mer. Det har bubblat av vilja till förändring inom mig i många år nu.
Jag vill använda mitt liv till något, inte bara låta dagarna rinna ur händerna.

Igår tog hon även upp, "Varför kan du inte bara acceptera mig som jag är? Varför ska jag behöva göra saker för att vara som alla andra? Jag är ju sån, varför får jag inte vara det?".
Skulle jag inte ge någon förklaring nu så låter ju det hon sa hemskt. Vad säger det om mig egentligen?
Så, jag ska ge en förklaring vad det handlar om. Vårat sexliv ser ut på det viset att det är på hennes villkor, inte våra. Vi har sex när hon vill. Försöker jag komma intill på något vis så avvisas det konsekvent. Är hon på rätt humör de få gånger jag längre gör ett försök så kan det komma en kommentar som "Passar det inte hur jag är så finns det många småhoror därute att välja på.".

Men det tar inte stopp där. Sexet i sig är också på hennes villkor. Jag ger henne oralsex, men hon ger inte mig. Jag smeker henne med mina händer, men hon gör inte detsamma tillbaka.
När hon fått orgasm tappar hon lusten, vilket man så klart inte kan rå för. Fungerar man så så gör man.
Men att bara resa sig och klä på sig och gå därifrån helt kyligt. Jag har bett så många gånger att hon ska hjälpa mig också, efter att jag exempelvis slickat henne till orgasm, men nej, "Du vet ju att det inte fungerar så!". Nähe, men berättar för mig hur det fungerar då?
Det jag bett henne om är att vi kan prova att "justera" vårat sexliv något, att proa något nytt. Då ska det även tilläggas att jag inte har några fetisher, inget som kan anses udda. Helt vanlig sex bara, det blir väldigt bra!
Då menar hon på att eftersom jag ber henne ge oralsex tillbaka, eller att hjälpa med sin hand, trots att hon inte är sån som person, då försöker jag ändra på hur hon är som person.
Det är knappt så jag vet om jag ska ta åt mig av vad hon säger och inte.
Jag har fått oralsex två gånger under de 20 år vi har tillsammans.
Hon har även gjort bara åt mig vid ett antal tillfällen, men då under täcket, vilket är bokstavligen obehagligt, då tyg gör att man blir överstimulerad.

Detta är i alla fall vad hon syftar på när hon frågar varför hon inte kan få vara som hon är.

Att ge henne njutning ger mig en mental tillfredställelse. Det är ett samspel, och jag tycker om att få henne att njuta, så jag ställde denna enkla fråga till henne vid ett tillfälle. "Ger det dig inget att se mig njuta? Inte att det skulle ge dig fysisk tillfredställelse, men en mental tillfredställelse, att se mig njuta och veta att det är du som få mig att göra det.". "Nej!" var svaret på det.
Jag tog upp det igen efter ett par dagar och försökte förklara mer ingående vad jag menade. Tänkte att hon kanske inte uppfattat hur jag tänkte. Men jo då, hon ade förstått, och nej, det ger henne ingen sorts tillfredställelse.

Hittills har jag fått rådet flera gånger att lämna förhållandet, och ja, jag vet nånstans att det kommer sluta med det.
Men så enkelt är det inte. Jag saknar inkomst, så jag kommer inte få en lägenhet.
Det jag har att välja på är att flytta in hos min mor som bor en kvart ifrån var jag bor nu, och arbeta på att vända min situation därifrån.
Men då återstår även det största dilemmat jag har. Om jag lämnar allt, vem handlar, vem lagar mat, vem lämnar på dagis, vem ser till att alla kommer upp på morgonen till skolor och dagis..
Jag sätter mig inte på piedestal, men så ligger det till. Hon kommer inte göra något utav det, på grund av hur hon mår.

Är det någon som vill ta sig tid och energi att ge mig några vägledande ord, för jag vet ta mig fan knappt ut eller in längre.

När jag ändå håller på, ge mig gärna ett par ord på vägen angående följande.

- Jag försöker ändra på våra matvanor.
25 av månaden 30 dagar har barnen fått äta färdiga köttbullar med pulvermos, grillkorv och makaroner, korv med bröd, pizza, billys pizza, fryst färdig paj.
Så har det sett ut, och jag skäms, och har skämts länge att se barnen i ögonen, att leva på den typen av mat.
Så de senaste två veckorna har jag lagt om kurs fullständigt vad det gäller mat.
Jag har samlat ihop i en mapp på datorn 100 olika recept på mat lagad från grunden. Recept som ligger inom ramen för vad jag vet att jag klarar av.
Tanken är att gå igenom allihop, låta alla andra sex familjemedlemmar sätta ett betyg mellan 1 och 5, där 1 står för "Detta är inget jag vill äta igen", 3 står för "Ok", och 5 för "Super".
De maträtter som fått 3 och högre av alliihop sparar jag, för då vet jag att det är en rätt som fungerar för alla.
Planen är att ha 30 rätter som alla tycker är ok eller mer, för att sedan använda mig av denna lista av rätter att variera ur.
Barnen uppskattar väldigt att jag lagar maten från grunden. Jag älskar att kunna få ge dom bra mat. Lagad mat, något jag lagt ner energi på att göra, inte bara stoppat in något fryst i micron eller ugnen och värmt.
Jag är även noga med att vi ska sitta tillsammans och äta. Hittills har det sett ut på det viset att min fru sitter och äter framför tv'n, och jag och barnen i köket.
Försöker även få till att det ska bli någorlunda med tider också, att middag serveras kring kl 18, plus minus en halvtimme, men däromkring.

Har mött en del motstånd från min fru angående hela detta. Att det är överdrivet, att tror jag att vi ska få det bättre genom att börja äta bättre (Nej, det tror jag inte, men någonstans måste man börja), att är det så noga att laga mat från grunden så kanske jag borde börja slakta kon också, så att det är riktigt från grunden, eller fånga lax på väg hem från affären.

Tänker jag helt fel som hellre ger barnen exempelvis köttfärslimpa, eget potatismos och gräddsås som jag gör själv, framför pulvermos utblandat i upphettat vatten, färdiga köttbullar som värms i micron, ihop med pulversås?

Har även börjat baka eget bröd, vilket barnen uppskattar.
Bakade kanalbullar, och sockerbullar med vaniljkräm för ett par dagar sen. Dels är det kul i sig att baka, och det uppskattas stort av barnen.
Jag vill även kunna presentera det jag lagar eller bakar på ett så fint sätt som möjligt. Är det fel, eller överdrivet?

Min fru menar på att det här kommer jag inte kunna upprätthålla i längden.
Jag vet vilken besvikelse det skulle vara för barnen att gå tillbaka till de matvanor de varit vana vid. Jag lägger gärna den tid det tar att laga maten och äta den, bara alla kan samverka till att det blir bra, exempelvis att alla sitter och äter tillsammans.

- Körkort och bil
Detta är ett av de största mysterium jag känner till, att min fru inte anser att bil är nästintill ett måste för att kunna få en väl fungerande vardag.
Jag vill kunna åka och storhandla, gå ut från affären och lasta in kassarna i en bil, köra hem och packa upp varorna.
Nej, istället går vi utifrån affären och går mot busshållplatsen. Sliter och släpar oss in i bussen med sex, ibland åtta, kassar med varor, gå ur bussen, och har man riktig tur så går ett handtag sönder och varorna trillar ut på golvet i bussen, samtidigt som chauffören väntar otåligt på att få åka vidare.

När någon av de äldre barnen varit på en sen bio vill jag kunna åka och hämta honom eller henne. Inte behöva hålla tummarna att något hänt dom när dom suttit ensamma vid en busshållplats för att ta sig hem, och det kan vara upp till en halvtimme innan bussen kommer. Uppe på det måste dom byta buss också, vilket kan medföra att dom måste sitta och vänta ytterligare.

Min näst yngsta dotter vill prova flera olika sporter. Jag vill kunna köra henne till de olika aktiviteterna. Inte behöva hoppas på att någon kamrats föräldrar ska erbjuda sig att hon kan få åka med.

Vi är sju personer i familjen, är det någon mer än jag som känner att körkort och bil skulle, bokstavligt talat, sätta guldkant på tillvaron i vårat fall.
Jag skäms inte ett dugg för att säga att körkort och bil är ett av mina främsta mål.

Däremot skämdes jag oerhört när min fru sa till ett par av våra bekanta att hon ser inte poängen i att ha vare sig körkort eller bil, för att det fungerar bra i alla fall.

Nej, det fungerar inte alls bra i alla fall!!

För drygt en timme sen bestämde jag mig för att ställa ett ultimatum.

Jag så som vi lever kan det inte fortsätta, vare sig för henne eller mig, och framförallt inte för barnens skull
Jag sa till henne att det är inte ett hot eller någon form av skrämseltaktik, utan det är ett ultimatum, att tar vi inte gemensamt tag i saker och ting och saker börja hända så kommer vi gå åt varsitt håll.

Jag hann inte säga mer än det innan jag blev avbruten med "Du behöver inte fortsätta berätta, för det är inget som kommer hända. Och jag hindrar dig inte att gå härifrån.".

Så att från och med den 17e februari, alltså idag, så kommer jag börja planera för hur jag ska lägga upp saker och ting, fast på egen hand, och så att det blir bäst för barnen.

Jag är mitt i livet, jag har barn som inom en överskådlig framtid själva kommer få barn, och då vill jag kunna finnas där för både mina barn och mina barnbarn på bästa sätt.
Som jag lever nu så låter jag bara livet rinna ur händerna på mig.

Tack för alla svar i tråden!!

Äras den som äras bör, brukar det heta. Så, det tänker jag göra.

Dagen efter att jag ställt ett ultimatum kommer jag upp på morgonen. Min fru har redan varit uppe någon timme före mig.
Hon tar fram ett block och visar mig. Där har hon skrivit ner en lista med punkter vad hon kan göra själv för att försöka vända på hur hon mår.
Det var alltifrån ett schema som rörde motion. Att börja med väldigt kosta sträckor i dagsljus, för att efter hand öka på sträckorna. Utöver det var det åtta punkter till.

Hon är väldigt svart eller vitt i sitt tänkande. Antingen det ena eller det andra, effekt direkt eller så kan effekt kvitta osv osv.
Därför var jag noga med att påpeka att mitt ultimatum inte var att hon SKA vända på alltihop, utan vad jag menar är att vi ska hjälpas åt med att försöka vända på alltihop. Att det viktigaste är att man gör något, för att fortsätta och bara sitta med armarna i kors, det r bokstavligen katastrof.
Hur som helst, jag vill inte att hon ska känna, som jag förvisso tror att hon gör, att vänder hon inte om helt och hållet så lämnar jag. Så är det inte!
Jag vill bara att hon ska visa att något händer. Att man försöker!

Hur som helst. Jag är jättestolt att hon gjort detta. I mångas ögon kan det nog ses som något naturligt och självklart. Så är det inte hos oss. Det här är ett stort steg!

Jag känner lite, i och med att hon är väldigt resultatinriktad, att mår man så pass dåligt är det kanske viktigare att känna att man har som mål att klara av två av punkterna på listan, än att som jag befarar, känna att misslyckas en punkt så är alltihop ett misslyckande och kastas i papperskorgen med motiveringen "Där ser du! Det spelar ingen roll vad jag försöker med. Det är inte meningen att jag ska komma ur detta.". Nånting i den stilen.

Jag är i alla fall väldigt stolt över att hon valt att ta det här steget.

Själv har jag nu fått kallelse till arbetsförmedlingen, till en arbetsterapeut, precis som jag önskat och bett om, då jag vet att en arbetsterapeut kan ge mig väldigt mycket.
Dock ligger ett tvivel i mitt bakhuvud. Träffa en arbetsterapeut som arbetar för arbetsförmedlingen. Något säger mig att det inte ligger i hennes intresse att hjälpa mig på det plan där jag har störst svårigheter, vilket är i mitt privatliv.
Jag behöver komma i ordning i min vardag, och få till en struktur där, innan jag kan lägga energi på att få ett arbete att fungera.

Jag kan berätta lite. När hyperaktiviteten slår till, vilket brukar vara kring lunch, plus minus två timmar, så händer det mycket på kost tid.
Har funderat många gånger, att tänk om man kunde ta till vara på den energin, hur mycket jag skulle få gjort på ett par timmar.
Istället är det kaos. Ett exempel hände för ett tag sen, då jag inte kunde göra annat än att skratta åt alltihop.
Jag skulle gå och kissa. Ställer mig vid toalettstolen, lättdistraherad på en löjlig nivå som jag är så får jag syn på vågen. Ställer mig på vågen, fortfarande kissande.
Kollar aldrig vad vågen visar på, för innan det har jag fått syn på att det är fläckar av tandkräm på spegeln. I detta läge kissar jag fortfarande, stående på vågen, samtidigt som jag rengör spegeln. Slå det om ni kan. Tala om simultanförmåga. Haha..
När jag var klar på toaletten går jag ut i köket för att brygga kaffe. Går med kannan mot kranen och ska hämta vatten, ser att soppåsen r full, ställer ifrån mig kaffekannan, knyter soppåsen för att gå ut och kasta den. Kommer bara till hallen, för där ser jag att det ligger en del grus efter skor, ställer ner soppåsen, går och hämtar sopborste och skyffel och sopar upp gruset.

Så där ser det ut. Sm sagt, kunde jag bara organiserat och haft lite struktur runt alltihop så hade det varit underbart. Istället så går hjärnan på högvarv, utan något slags spärr eller filter, och en mängd saker blir halvklara.

Jag tror att det är logiskt att ni som inte har ADHD skulle tänka i detta läge att det jag behöver göra är att försöka lugna ner mig och göra en sak i taget.
Det är exakt vad jag tänker också, men det fungerar inte så.
I dessa lägen kan jag inte lugna ner mig. Antar att det är det dom syftar på med "oförmåga att reglera aktivitetsnivå".
Visst kan jag sätta mig ner och anstränga mig att vara tyst och stilla, men det tar inte många minuter innan jag sitter och trummar med både händer och fötter, samtidigt som hundra tankar trängs inne i huvudet, varav ingen tanke kommer i mål, för tankarna kidnappar varandra.

Det var bara en liten del av allt som min ADHD har i sin ryggsäck för min del. Har aldrig förstått de som kallar det för en gåva. Jag vet inte om jag håller med.
Det enda positiva för min del är att man är väldigt spontan, vilket jag trivs med. Annorlunda ideer om saker och ting är aldrig fel. Men "en gåva" mer än så, det håller jag nog inte med om.

Något jag tänker använda mig av är att sätta upp mål.
Det är väl något de flesta gör, sen arbetar de mot det målet.
För mig fungerar det inte så. Jag är väldigt medveten om vad jag vill, vad jag önskar, vad som borde hända och så vidare för att jag ska kunna uppnå ett mål.
I och med att allt, bokstavligen allt, som rör planering/struktur/fokus är kaos hos mig så kommer jag aldrig fram till vad jag sätter upp som mål.
Därför tänker jag göra så att jag sätter ett mål, kallar det för huvudmål, vilket ska vara det jag vill uppnå. För att nå huvudmålet kommer jag även sätta upp mellanmål och minimål, där minimål är vad jag behöver göra för att nå ett delmål, och delmål vad jag behöver göra för att nå huvudmål.
Utöver det kommer jag behöva sätta en deadline på varje minimål och delmål, för annars gör jag allt i sista sekunden, och då faller det förr eller senare.
Dessa deadlines kommer jag lägga som påminnelser i mobilen.
Håll tummarna att jag har koll på vart jag lagt mobilen bara. ;)

Så här ser det ut idag i alla fall, och jag är väldigt nöjd med åt vilket håll det går för tillfället!

Någon i tråden skrev att min fru troligen kommer spela på mitt samvete ganska snart.
Vet inte om jag ska kalla det för att spela på samvetet, men för ett antal dagar sen sa hon till mig angående det ultimatum jag ställt, att "Jag förstår inte hur man kan fundera på att lämna någon som mår så dåligt som jag gör.".

Man måste stålsätta sig fullständigt för att inte ta åt sig av en sån kommentar. Den talar så direkt till ens samvete att det är nästintill omöjligt att inte låta sig påverkas.

Hur som helst så hade jag möte med arbetsterapeuten igår. Med på plats fanns även handläggaren på arbetsförmedlingen.
Ett väldigt givande möte!! Det är en mycket nöjd man ni "ser".
Inför mötet hade jag som mål att genom arbetsterapeuten få några konkreta råd och tips som rör struktur/planering, vilket jag fick.
Hade även bestämt mig för att föreslå cnc-utbildning, vilket jag gjorde. Och döm om min förvåning, vad snabbt det gick.
Studiebesök för att se lokalerna etc på tisdag. Måndagen därpå börjar utbildningen.
Mycket glad!!!

Berättade om detta för min fru när jag kom hem. Hon tyckte det lät jättebra även hon.

Visste dock att det finns en del praktiska detaljer jag måste ordna med innan, så jag sa till henne lite senare igår på dagen att vi behöver prata, och att det gällde praktiska detaljer som exempelvis dagis för minsta flickan.
Hon reste sig och gick därifrån samtidigt som hon säger att hon tänker inte ta det nu för hon vet att vi kommer bli osams.

Flickan går idag på dagis 15 timmar i veckan, fördelat på tre dagar.
Jag ville försäkra mig om att min utbildning inte skulle orsaka att flickan måste sluta dagis ifall jag inte kan få ihop tiderna.

Jag förstod ganska omgående att det är dags att jag kommer på en lösning, och det snabbt.
Gjorde en snabb tidsuppskattning för att få reda på när jag måste lämna flickan på dagis för att hinna till utbildningen varje dag när den börjar halv åtta på morgonen. Tog på mig ytterkläder och gick bort till dagis.

Berättade för ansvarig på dagis om att jag börjar en utbildning om drygt två veckor, och att jag kommer behöva lämna flickan 06.15 varje dag.
Jag visste även att jag kommer behöva komma på en förklaring till varför min fru inte kan lämna de tider som hon går nu, tre dagar i veckan.
Så jag fick helt enkelt hitta på att hon fått arbete och att det är anledningen varför hon inte kan lämna.
Hämtningen har jag kommit överens om med mina tre stora barn att sköta. De kommer dela upp de fem dagarna per vecka och den som slutar skolan tidigast kommer hämta flickan.

Här kan jag tycka att flickan kunde fått fortsätta gå de tider hon går idag, tre dagar i veckan som man har rätt till när någon eller båda föräldrar är hemma på dagarna.
Det hade handlat om att hämta och lämna tre dagar i veckan för min fru. En promenad på tio minuter dit och tio hem. Våren är på ingående och ett skönt väder med den.
Men nej, det går inte. Hon mår för dåligt och måste slippa alla slags krav och måsten.

Så antingen får det bli så här vi lägger upp dagis, eller så får flickan sluta dagis och vara hemma på dagarna, vilket inte är ett alternativ eftersom det är bra för henne att träffa och leka med jämnåriga.

Och min utbildning vill jag inte bara kasta iväg heller! Tänker ta väldigt väl till vara på den här chansen.

Är även orolig för när tandläkartider kommer. Vi har två som är i ålder där de inte klarar tandläkarbesök utan förälder med sig.
Min fru totalvägrar konsekvent att gå med barnen till tandläkaren pga sin egen tandläkarskräck.
Jag går på alla besök med barnen. Men i och med att jag saknar körkort och kommer åka buss till utbildningen varje dag så kommer en enda tandläkartid för något av barnen innebära 12 bussar den dagen för att åka ifrån utbildningen hem och hämta, åka till tandläkaren och hem igen med barnet, sedan tillbaka till utbildningen.

Så ser det ut! Är som sagt väldigt nöjd med att det går framåt!

Känner att jag använder den här tråden som klagomur, och att jag förväntar mig att andra ska lösa mina problem.
Så är det inte! Jag förväntar mig inget alls. Känns bara som att jag behöver skriva av mig ibland.

Igår bestämde vi, eller rättare sagt så föreslog jag återigen att flickan går kvar dagis de tider hon går nu, tre dagar i veckan och att hon lämnar och hämtar. Att på det viset behöver vi inte ljuga för dagis och ändra tider, som vi kommer få betala för.
Jag sa även att nu är ju våren på väg och med den en sol som är underbar och att det blir perfekt att börja ta de här promenaderna.
Till min förvåning svarar hon att ja, det är väl klart att vi ska göra så.

Jag blev väldigt förvånad, minst sagt.
Men inte många minuter senare kommer följande "Jag kommer få börja plocka bort saker från listan jag gjort.". Jag frågade varför och får svaret att ifall fler och fler saker ska packas på henne som hon ska behöva göra så kommer det inte fungera.
Jag påpekade att detta med dagis tre dagar i veckan är ju inget nytt som lastas på henne, utan är istället en av de punkterna som hon hade skrivit upp på sin lista, nämligen att börja promenera korta sträckor.
Det tar 10 min att gå till dagis. Det är en promenad på 20 min fram och tillbaka.
Så, vad kommer det sig att man ska behöva börja plocka bort saker från listan när det inte handlar om att packa på henne fler saker.

Skulle vi lösa biten med dagis på detta viset så innebär det att flickan får behålla de 15 timmar i veckan som hon har rätt till kostnadsfritt, inte behöva bluffa till oss tider som vi egentligen inte har någon rätt till, att min fru får de promenader hon skrivit upp som en av tio punkter hon känner hon behöver börja med, att jag inte behöver väcka flickan kl fem på morgonen för att jag ska hinna lämna henne på dagis kvart över sex.

Nog om det. Läste någonstans att det inte är meningen att man ska förstår sig på precis allting, och detta är väl en sådan sak. :)

Igår kom även något ur hennes mun som jag aldrig, inte under några omständigheter, kommer kunna förstå. Det går helt över mitt förstånd hur man resonerar när man säger det jag kommer komma till lite längre ner.

Jag har ju i tråden beskrivit hur jag försöker ändra på matvanorna, genom att gå från färdigmat och halvfabrikat i bästa fall till att laga mat från grunden, samt äta tillsammans i den mån det är möjligt, under regelbundna tider.

Jag har varit sjuk senaste veckan. Inte på något sätt "döende", men tillräckligt för att vara precis slut och tömd på energi.
Trots det har jag gjort mitt bästa och gått och handlat maten, lagat den och försökt presentera den på ett så bra sätt som möjligt.
Jag har även fortsatt baka bröd.

Igår var dock inte min bästa av dagar och jag gjorde pyttipanna, stekta ägg och rödbetor. Kanske inte någon gourmetmat i något avseende, men igår hade jag helt enkelt inte ork till något alls. Jag vaknade 03.40 och hade en hemsk huvudvärk halva dagen. Trött och orkeslös blev det pyttipanna.

Igår kväll säger min fru så här "Har det där med maten börjat falla?".
Jag frågade vad hon menade och hon syftade på mina "försök till förändring".
Jag blev precis ställd och frågar återigen hur hon menar, för jag hoppades att jag missuppfattade.
"Ja, alla dina jävla försök till förändring. När ska man ge upp? Hur länge fortsätter man försöka?" säger hon med en underton av att jag ska inse att jag aldrig kommer lyckas.
Jag behövde inte ens fundera på svaret. Ur min mun rann helt spontant "Jag kommer fortsätta tills jag lyckas! Är det något fel med det? Hade jag framstått som klokare ifall jag sätter mig med armarna i kors och ser livet springa förbi?".

Ifall det är någon som läser de senaste styckena och inte begriper vad problemet är med vad hon sa så kan jag inte förklara. Jag är fortfarande mållös och kan för inget i världen förstå hur man fungerar ifall man säger en sån sak.

Tänker berätta något som jag inte tagit upp i tråden.

Alltihop som jag beskrivit började för tio-elva år sen, om än inte lika illa som idag.
Jag sa till henne redan då att vi måste söka hjälp utifrån. Att gör vi inte det kommer det inte fortsätta vara vi. Jag kände bara att det här kommer aldrig hålla.
Detta sa jag inte bara en gång. Upprepade det med jämna mellanrum. Försökte säga det på olika sätt, men med samma betydelse, ifall hon nu inte förstod vad jag menade.
Jag möttes konsekvent utav "Jaha, tror du att du är så ovärderlig så är dörren där. Jag tvingar dig inte att stanna.", "Märker du inte att jag inte ens vill ha dig här, att jag och barnen skulle må bättre utan dig här.", "har jag inte visat på alla sätt jag kan att jag inte är intresserad?", "Om du tror att en terapeut kan hjälpa oss, varför går du inte till en själv då? Jag tänker inte gå dit.".

Min reaktion på allt blev att jag någonstans undermedvetet började stänga av mina känslor för henne. Alla kommentarer och avvisande var mindre smärtsamt att ta ifall jag inte kände något för henne. Det första som började dyka upp i mitt huvud varenda gång jag fick den här typen av kommentarer var "Inget att bry sig om, jag kommer ändå ta mig ur det här, bara jag klarar att ta det steget.".
Då gjorde det inte ont längre, att veta att det finns en utväg och ifall man inte låter sig känna något. Att lägga ett tungt och tjockt skydd över känslorna för henne, att trycka undan dom. Då kunde inte kommentarerna eller situationen komma åt mig.

Någonstans inne i mig själv började jag leva ett eget liv. Jag började planera för hur jag skulle forma mitt liv på egen hand den dag jag klarade av att ta det där steget.

Det tog sju år. Vi hade precis ätit middag. Jag bad henne följa med så att jag fick prata med henne utan att barnen hörde.
Jag sa till henne att jag vill inte mer nu, att jag vill att vi går åt varsitt håll, att jag vill inte ha det här livet mer, och försökte förklara att det här beslutet är inget som bara kommer från ingenstans, att det har växt fram under de sju senaste åren och att först nu har jag klarat av att ta det här steget.

Fy, alltså! Det som följde efter att jag berättat om mitt beslut. Det är inget jag önskar min värsta fiende.
Tre veckors fullständig hysteri tog vid. Dag som natt. Jag kunde få hålla mig vaken hela natten och lyssna på vilken hemsk människa jag är, gå lämna ena flickan på dagis, komma tillbaka och få fortsätta lyssna, fortfarande utan att ha sovit en enda minut den natten.
Det var hemskt. Jag var rädd för hur hon reagerade. Vågade knappt somna innan jag hörde att hon somnat. Var rädd att hon skulle gå så långt som att skada mig.

Ett par veckor senare bodde vi på varsitt håll. Jag bodde hos min far.
Sms'en haglade i min mobil. Alltifrån vilken kall människa jag är till hur jag minsann skulle förstå hur gärna hon vill att vi söker hjälp hos en terapeut.
Jag förklarade att nu är allting för sent. Jag ifrågasatte även hur det kunde ha vänt angående att ta hjälp av terapeut. Efter att konsekvent ha blivit nekad att få hjälp av en terapeut under alla de år jag föreslagit det så vänder det och hon föreslår helt plötsligt det, med motiveringen att "Där får vi ju alla verktyg att ta oss igenom de problem vi har.".

Hur som helst. Jag hade gått vidare sen långt tillbaka, och nu var allt för sent.

Jag hade mellan fyra och femhundra sms i veckan från henne. 95% med samma innebörd, bara uttryckt på olika sätt, hur hemsk jag är som gjort på detta viset.

Jag kunde vakna ensam mitt i natten av att jag drömt en mardröm att hon stod vid min säng och skulle skada mig.

Jag hade förklarat för henne att jag ville förändra mitt liv och göra något bättre av det.
Blev ifrågasatt månad efter månad varför jag inte skaffar mig det där jävla bättre livet jag längtade så efter, att varför börjar jag inte göra förändringarna.
Jag svarade som det var, att som jag lever så finns inte förutsättningarna att få till stånd några förändringar, när halva min vakna tid går till att svara på sms och åka som jojo fram och tillbaka och hämta de mindre för att hon känner att hon inte klarar av att ha dom hemma när hon mår som hon gör.

Från den dagen jag berättade om mitt beslut och två år framåt bedyrade hon på alla sätt man kan hur hon ville att vi skulle försöka igen, och hur annorlunda saker och ting skulle bli.
Till slut gav jag med mig. Allt hennes bearbetande hade ätit sig igenom mig, och jag trodde stenhårt på allt hon sagt, och kände bara att jag tagit fel beslut, att detta är ju vad jag vill, att leva tillsammans med henne. Jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta.

Vi flyttade ihop igen samma dag. Här står jag idag!!
Känner just nu att jag på ett sätt knutit ihop den här tråden. Man kan läsa från mitt första inlägg till mitt sista och fortsätta så i alla oändlighet. Det är ju så det sett ut.

Men å andra sidan är jag envis. Ofta envis så att det nästan går över i dumhet.
Jag tänker utnyttja det. Jag kommer se till att mitt liv blir som jag vill.
Vill hon vara med så står jag med öppen famn och vi bestämmer oss för hur vi tillsammans kan förändra vårt liv. Men vill hon inte vara med alls så tänker jag inte tvinga henne! Tåget har redan gått och kommer man springande när tåget kört några mil så får man nog snällt inse att man missat tåget.

Lite off-topic, men kanske någon kan tala om orsaken till följande.

Jag känner ofta en känsla av oro, ofta kopplad med en känsla av ängslighet. Speciellt när jag vaknar på morgonen. Orolig/ängslig, känner en lätt panik som får mig att känna som att jag inte kan andas ordentligt, att jag inte får luft. Det i sig skapar panik.
Jag blir inte klok på det, och varför det blir så.

Kan ta ett exempel på vilken slags känsla det är.
För ett par veckor sen skulle min dotter på bio med sin pojkvän. Vi hade bestämt tid när hon skulle ringa hem, eftersom bion slutade sent och hon skulle sova hemma hos honom efter bion var slut.
Det gick en och en halv timme längre än vad vi hade bestämt innan hon ringde.
Den känslan av oro det skapar, i just detta fall helt naturligt, känner jag ofta utan att det finns någon konkret orsak att känna oro över.
Fruktansvärt frustrerande att känna oro utan att kunna sätta fingret på vad man känner sig orolig över.

Tänker högt en stund i tråden.

Jag har redan nämnt detta i tråden och egentligen borde jag bara låta det rinna av mig. Men ibland fastnar saker och man bara måste försöka hitta någon slags logik i det!
Det handlar om när hon sa till mig "Men hur länge ska man försöka egentligen?".
Diskussionen gällde det jag bestämt mig för när det gäller mat. I korta drag handlar det inte om något storslaget alls.
Att välja i första hand att laga maten från grunden, presentera den på så bra sätt man kan, äta tillsammans och på något så där regelbundna tider i den mån det är möjligt.
Det handlar inte om att jag försöker vara fin i kanten, inte om att jag försöker spela något jag inte är eller något liknande!
Jag vill kunna se barnen i ögonen och veta att de känner att jag gjort maten för deras skull. Att inte alla kan tycka allt är jättegott varje gång. Det gör mig inget. Grunden är att de ska känna att jag lägger energi på att tillaga mat åt dom på det bästa sätt jag kan. Inte att jag bara öppnat en påse och värmt innehållet åt dom för att de ska bli mätta.

Detta kom lite på kant när jag var sjuk. Jag, som många andra, blev smittad av en förkylning med feber och allt vad som följer med på köpet. Jag hade verkligen inte den fysiska orken under ett par dagar.
Det fick min fru att ta upp diskussionen om mina planer inte är på väg att falla.
Hon började med "Både jag och ungarna vet ju att det kommer fallera när som helst som allt annat gjort när vi påbörjat något.".
Jag svarade att jag tycker det är viktigare att försöka än att bara sitta med armarna i kors och se på medans allt faller omkring en.
Det fick henne att säga de där orden som jag inte kan släppa, "...men hur länge ska man försöka egentligen?". Hon syftade på att jag bör inse att det är ingen ide att försöka med något, för allt fallerar efter ett tag.
Det går helt ovanför mitt förstånd hur man kan ställa den frågan, att hur länge har jag tänkt försöka. Helt obegripligt!

Jag har försökt i efterhand att tänka efter vad jag kände när hon sa det. Förvåning till att börja med. Jag blev väldigt förvånad.
Blev även arg och sårad. Mitt svar blev "Jag tänker fortsätta försöka tills jag lyckas!".
Kunde dock inte släppa de där orden efter det.

Bryter man ner alltihop i molekyler så handlar det i grund och botten om något jag gör för mina barns skull. Ska någon ifrågasätta hur länge jag tänker försöka göra det så bra som möjligt för mina barn? Än värre, ska mamman till mina barn ifrågasätta det?
Det är mina barn det handlar om. Mitt kött och blod. Inget kommer emellan. Liksom inget att diskutera. Inget jag behöver aktivt tänka på, det bara är så.
Mår dom dåligt så mår jag dåligt. Dör dom så dör jag. Behöver någon av dom mitt hjärta, lungor eller lever så lägger jag mig på operationsbordet utan att blinka.
Som sagt, det är mina barn!
Vad jag menar är att den där meningen hon sa tar på ett djupare plan än man kan ana. Det handlar inte om att jag hängt upp mig på en speciell mening och vägrar släppa taget om den.
Det handlar om att någon ifrågasätter hur länge jag tänker fortsätta försöka, och det handlar om att det är mina barns mamma som ställer frågan.

Något annat som stör mig, ursäkta att jag svär, något så för jävligt är att hon tror att fixar hon inte sitt mående och börjar må bra från ena månaden till den andra så packar jag mina saker och går härifrån.
Va i h-vete är det för skitsnack?
Jag har försökt förklara på hundra olika sätt, men med samma innebörd, att vad det handlar om är att hon ska visa att hon vill, att hon försöker, att hon vill gå åt samma håll, till det bättre!
Om detta tar ett eller fem år spelar mig ingen roll egentligen. Huvudsaken är att hon gjort det hon kan för att vi ska förändra på vår situation.
Vad som däremot kommer få mig att gå är ifall hon fortsätter med "Vill inte", "Kan inte", "Har ingen lust", "Känner mig inte motiverad" och allt vad det heter.
Att bara sitta och titta på medans livet springer förbi mitt framför våra ögon.
Nej, där har hon helt rätt! Det kommer få mig att gå, för att få möjlighet att på egen hand klara av att reda ut min egen situation.

Ska även säga till hennes fördel att hon för ett par dagar höll med om en sak hon inte hållit med om innan.
Jag har blivit matad ganska frekvent med "Men om du är så missnöjd med hur ditt liv är, gör de där förändringarna då. Jag hindrar dig inte!".
Jag förklarade för några dagar sen att oavsett hur gärna jag än vill förändra min situation så kommer jag aldrig komma i mål så länge vi lever tillsammans.
Hon är en person jag levt mer än halva mitt liv med, en person jag har skaffat barn med, en person jag sett i princip varje morgon jag vaknat de senaste 20 åren.
Så länge vi lever tillsammans kommer jag ingenvart med mitt eget ifall hon inte hakar på på något sätt. Jag begriper inte varför det ska vara så förbannat svårt att inse.
Men det erkände hon i alla fall för ett par dagar sen, att hon förstår själv att det inte är möjligt för mig att förändra mitt liv på så många plan som är nödvändigt så länge vi lever tillsammans.
Ifall hon däremot kunde visa vilja till förändring så skulle det fungera för min del som att hälla tändvätska på glödande kol.
Men istället kommer dessa vill inte, kan inte, har ingen lust och fan och hans moster!