Är det något slags självändamål att göra livet så besvärligt som möjligt..?
Varför åka 3-4 timmar i bil med en nyfödd när man inte vill det?
För att verka nödigt redig och självuppoffrande?
Livet är kort. Jag tycker att man ska kosta på sig att vara bekväm om man har möjlighet. Tycker man att det är bekvämt att dra iväg flera timmar med ett spädbarn i bilen så ska man förstås göra det. Tycker man inte det så låter man bli.
Det handlar om hur alla krånglar till det. nej jag vill inte åka för jag tycker inte om svärmor, nej jag vill inte att svärmor håller min bebis, nej jag tycker det är långt,
Jag tycker att det är viktigt för mitt barns skull att träffa sin farmor och farfar
Alla gör olika. Du skriver att du lämnar ditt spädbarn till barnvakt. De som väljer att inte göra det kanske inte alls "gör det svårt", utan de är helt enkelt pålästa om anknytning och hur spädbarn fungerar och väljer därför att inte stressa bebisen med barnvakt.
Träffa farmor och farfar kan bebisen göra ändå med sina föräldrar närvarande.
anknytningen blir knappast lidande för att bebisen får vara med farmor och farfar i 4 timmar. bebisen behöver inte vara klistrad på mamma bara för anknytning hit och dit. det är vi föräldrar som gör det till ett problem.
jag sa inte att man måste lämna bort barnet. MEN pappan är också förälder och mamman har inte ensamrätt på barnet så pappan kanske vill att hans föräldrar ska få träffa och hålla i sitt barnbarn. är hans vilja irrelevant och oviktig bara för att mamman inte vill då?
Minus "inte" i inlägget ovan. Nytt tangentbord.
Vid upprepade tillfällen kan det bli ett problem, jo. Och det blir en stress för bebisen. Anknytning är liksom något verkligt. Inte något "hit och dit".
Bebisen har större behov av sina föräldrar än vad svärföräldrarna har av bebisen.
Jag tänker nog att den som prompt ska kuska land och rike runt för att visa upp bebisen är den som beter sig som att det är "världens största grej att få barn".
vem sa att det var för att visa upp bebisen? vi åker alltid till min familj. minst en gång i månaden så klart vi fortsatte med det trots att bebisen föddes. skulle vi sitta inne hela sommaren bara för att vi fått en bebis? knappast!
Vi gjorde det enkelt helt enkelt och följde våra rutiner som vi alltid gjort. det vill säga. åka och hälsa på min familj. fira födelsedagar då vi har många sådana i familjen på sommaren. hade inget med att visa upp bebisen som så att göra.
herregud vad du förvränger saker. och vadå ursprungsfamilj? gör du skillnad på din familj menar du? Vi är en stor familj. Vi tycker om att träffas och umgås. Att träffa sin familj en gång i månaden är inte speciellt mycket. Jag är väldigt glad att vi i min familj har bra kontakt och bryr oss om varandra.
Och jag har då inte åsidosatt hennes behov. Hon har fått närhet, kärlek och omsorg. mat, nya blöjor och allt där emellan. Så bara för att vi inte uppfyller det hemma ser jag inget fel. Och vi har ju knappast barnvakt flera gånger i veckan vilket det låter på dig. har hänt några gånger och det har hon knappast tagit skada utav.
Haha okej då tycker jag personligen att du har en rätt skev uppfattning av familj. Här är det inte ursprungsfamilj och nuvarande familj eller vad du vill kalla det.
Det är min familj och inget annat. Det är jag, min man, vårt barn, mina föräldrar, syskon och deras familjer och min mans föräldrar syskon osv osv. Vi är EN familj och inte flera familjer. vi har en väldigt bra kontakt och det tycker jag är underbart. vi älskar att umgås med varandra och åka till varandra och bara umgås och hitta på saker. Väldigt enkelt. Vi firar ALLA jul tillsammans och ser oss som en enda stor familj.
Sen sa jag inte att mitt sätt var rätt. hela ts handlar om att jag undrar varför folk gör saker så svårt. väldigt enkelt. och jag har skrivit flertalet gånger att jag vet att alla är olika och har olika barn men frågan består fortfarande. varför gör folk det så svårt?
Så nej alla behöver inte göra som jag men dom borde sluta göra det svårare än vad det är.
japp jag älskar min familj och vår relation. beroende? nej inte direkt. men tycker om deras sällskap. japp!
Sen så orkar jag inte föra denna diskussion med dig längre för inget verkar egentligen gå in och du tolkar allt fel ändå.
Men kort och gott. Mitt barn har fått sitt behov tillgodosett och jag har fått mitt. Sen har ingen av oss fått lida för den andres skull. bebisen har varit med mig 24/7 förutom några enstaka tillfällen (typ 5 totalt under hennes liv) och hon är världens lugnaste och tryggaste lilla tjej. sover som en prinsessa, äter fantastiskt bra och är lugnet själv. Så ja uppenbarligen har inte hon lidit utav det.
Och det är INGET fel i att jag vill träffa min familj även om jag har en bebis. jag behöver inte stänga in mig och bara vara bara för att bebisen ska knyta an. det har hon gjort ändå. tokigt va?
Du får ha ett trevligt liv så hoppas jag att du lär dig att läsa lite bättre och inte läsa så mycket mellan raderna.
Sover barna?
Det kan ju också vara så att det inte alls är din förtjänst, TS, att ert barn är så lättsamt. Vi har tre barn. Vi har aldrig behövt lida av sömnbrist. Ingen av dem har vaknat flera gånger på natten, som mest två gånger för att ammas. De två äldsta är sociala och trygga (yngsta är för litet för att ge en rättvis bedömning av). Mellanbarnet stövlade rakt in på dagis och var inskolad på en dag. "Trots" att vi inte har kastat oss iväg i bilen med dem eller låtit, för dem, okända människor ha hand om dem. De har väldigt nära relation med sina morföräldrar, utan att ha behövt lämnas bort till dem som små. Sonen har nära relation till farmor också, trots att de inte träffas så ofta pga att farmor bor ganska långt bort och jobbar mer än heltid. Så kanske beror det inte på ditt utomordentliga sätt att hantera barn utan på ditt barn?
För uppenbarligen kan man få precis vad du eftersträvar fast utan ditt sätt, som jag tycker verkar vara mycket mer ansträngande och gör det svårare än vad det är, än vårt.
Och hade du varit så förbaskat avslappnad i ditt föräldraskap hade du aldrig brytt dig om att starta den här tråden överhuvudtaget.