Jag är gravid med första barnet, efter 2 år av försök! Själaglad!
Idag fick jag se det lilla hjärtat slå för först gången.
Jag är bara i vecka 7 än så länge så lilla ärtan var lite svår att hitta först.
Välkomna att skriva så kan vi utbyta tankar, rädslor och funderingar på vägen mot förlossningen 
Dåliga ägg leder ofta till tidiga missfall, antigen fäster de sig inte eller så är det något fel på ägget/embryot att kroppen stöter bort den- vilket är väl de vanligast anledning till missfall om jag inte har helt fel? Missbildningar och kromosomfel. Hur som helst så är det så jag tänker i just min situation, med mina svårigheter men jag kan så klart ha fel eftersom jag inte är en expert på detta och kan väldigt lite om andra typer av fertilitetsproblematik.
För mig blev det att åka till akuten igår. Smärtor vid vänster äggledare/äggstock som gjorde såpass ont att jag inte kunde låta det vara. Var så orolig så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. De kunde väl i princip utesluta allt förutom utomkvedshavandeskap, det kunde de inte utesluta för att de inte hade möjlighet till att göra ultra.
När jag ska på inskrivning i tisdag borde jag få göra ett tidigt ultraljud för att kolla så fostret inte ligger på fel plats. Smärtorna lugnade ner sig av sig själv efter att jag fått vila några timmar och på morgonen fanns bara minnet av obehaget kvar.
Oron är stor, men att jag inte blött är ett gott tecken. Förhoppningsvis leder detta bara till att jag får se ett levande, underbart litet foster tidigare än tänkt. Men tanken på det värsta har fått grogrund, det kommer vara några dagars fruktansvärt lång väntan innan tisdag..
Ja jag håller med dig! Den dagliga ångesten som jag hade pga av barnlösheten har inte försvunnit, bara förändrats lite. Nu är jag mer orolig för missfall för att jag har läst att risken ökar om man har haft problem med att bli gravid. Jag försöker att vara glad men känner ibland att det är farligt att bli för glad, för det kanske går åt helvete då... vilket är så klart inte hur det funkar men jag är lite orolig. Det känns nästan inte som att detta är på riktigt, att det inte kan bli en bebis efter vi har kämpat så länge...
jag har läst lite om detta, med tanke på min situation. Visst kan det bero på varför man inte har blivit gravid, jag vet inte så mycket om andra problem förutom mitt eget, vilket är att jag har ett dåligt AMH värde- dvs låg antal ägg eller dålig kvalité på mina ägg. Jag har haft ägglossning varje månad sedan vi började försöka och därför gissar jag att jag har dåliga ägg. Dåliga ägg leder ofta till tidiga missfall, antigen fäster de sig inte eller så är det något fel på ägget/embryot att kroppen stöter bort den- vilket är väl de vanligast anledning till missfall om jag inte har helt fel? Missbildningar och kromosomfel. Hur som helst så är det så jag tänker i just min situation, med mina svårigheter men jag kan så klart ha fel eftersom jag inte är en expert på detta och kan väldigt lite om andra typer av fertilitetsproblematik.
Ja, man såg huvud och kropp och små ben, och hjärtat. Den v bara 14 mm...
Ska på inskrivning hos barnmorskan nästa vecka och ska göra UL då, för då antar jag att det blir UL och inte VUL när jag är i vecka 10 (9+3) - nån som vet?
)
)
Hur har ni det med ryggont såhär i tidig grav? Jag fick ont i natt och det har kommit och gått under dagen tillsammans med illamående och molvärk.
Mitt ryggont är som ett tryck ut mot ryggraden i svanken.
Kontaktade min bm och hon svarade att det kan vara foglossning redan nu men att om det håller i sig till nästa vecka ska jag komma in med en urinodling.
Någon annan som har liknande besvär?
För mig blev det att åka till akuten igår. Smärtor vid vänster äggledare/äggstock som gjorde såpass ont att jag inte kunde låta det vara. Var så orolig så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. De kunde väl i princip utesluta allt förutom utomkvedshavandeskap, det kunde de inte utesluta för att de inte hade möjlighet till att göra ultra.
När jag ska på inskrivning i tisdag borde jag få göra ett tidigt ultraljud för att kolla så fostret inte ligger på fel plats. Smärtorna lugnade ner sig av sig själv efter att jag fått vila några timmar och på morgonen fanns bara minnet av obehaget kvar.
Oron är stor, men att jag inte blött är ett gott tecken. Förhoppningsvis leder detta bara till att jag får se ett levande, underbart litet foster tidigare än tänkt. Men tanken på det värsta har fått grogrund, det kommer vara några dagars fruktansvärt lång väntan innan tisdag..
Men usch va läskigt! Jag vet känslan att bli sådär himla orolig. Så fort jag får någon ny smärta eller känsla så blir jag orolig. Har flertalet gånger kontaktat min bm för att jag är orolig.
Skönt att smärtan la sig. Då låter det ju inte som utomkveds? Då borde det väl bara bli värre?
Det är den förhoppningen jag lever i! Har faktiskt mått jättebra idag. Får hoppas att ett så tidigt ul inte ger mig nya orosmoln istället..