IVF-pappan syns aldrig
Jag har blivit far med läkarvetenskapens hjälp och kan till viss del förstå TS. Till alla er rabiata IVF-mammor här inne kan jag säga detta:
Jag är FULLT medveten om vad en kvinna går igenom under en behandling och rätt övertygad om att jag skulle legat och gråtit i fosterställning om jag behövt utstå ens hälften, men tro mig när jag säger att hade jag givits möjlighet att ta hormonrusen, sprutorna och smärtan åt min hustru hade jag gladeligen försökt, varje gång. Det enda jag fysiskt bidrog med var att masturbera i en burk och det var vansinnigt jobbigt (ja, inte själva masturberandet alltså, utan att känna sig så onyttig). Det enda jag kunde göra i övrigt var bara att finnas till hands, läsa på, hålla koll på tider och doser samt försöka vara med och komma ihåg vad som sagts vid olika läkarbesök eftersom min kära ibland var ganska virrig pga alla medikamenter. Just av denna anledning är det ganska irriterande att vara osynlig i mottagningsrummet. Jag förringar inte på något vis vad ni kvinnor genomlider både fysiskt och känslomässigt i en barnlöshetssituation... Förringa inte vår roll heller är ni snälla!