IVF-pappan syns aldrig

För det första så kan jag såklart omöjligt avläsa hur många av er som kommenterar som har gått igenom en eller flera IVF behandlingar. Men spontant känns det inte som att ni är så många som har gjort det, av alla som har svarat. Ni är väldigt duktiga på att berätta vad det är för fel på det jag säger utan att direkt försöka förstå varför jag känner som jag gör eller att alla vi är olika. 

De flesta kommenterar har åsikter om tiden EFTER vi fått veta att vi har blivit med barn vilket är komiskt i sig. Det är därför jag inte tror att många av er har gjort ett IVF försök. För mig var det en känslomässig berg och dalbana under hela utredningen. Först och främst var det en skam att inte vara "normal". Varje gång när farmor, mormor, och andra folk frågade varför vi aldrig skaffade barn fick man en klump i magen. I början var det bara bakslag efter bakslag, man fick liksom dåliga nyheter hela tiden. Vi delade långa nätter, mycket tårar och en längtan som inte går att beskriva i ord. Därför är jag som MAN HÖGST delaktig i en IVF utredning och behandling. 

Som signaturen "Nej du" skriver. "Löjligt, vad har pappan kämpat med, tittat på?" Och det är här jag tror förståelsen brister för många. Eller tror "Nej du" att det bara är mamma som har känslor och längtar? Att det bara är mamma som sitter och tittar på barnkläder på internet, ser alla lyckliga föräldrar på stan eller ständiga uppdateringar om vänner som ska litet igen? Min fru till exempel, gillade inte sprutorna man skulle ta i magen. Därför fick jag vara där varje dag, eftersom att hon skulle ta nya sprutor varje dag. Första försöket varade i 14 dagar. De första 4 dagarna skulle hon ta 1 spruta och sen under 10 dagar skulle hon ha 2 per dag. Jag led med henne varje sekund. 

Självklart är det ju hon som bär på barnet, det är ju inte biologisk möjligt för mig att göra detta men det är ju inte det där handlar om. Det här handlar om att vården skriker efter pappor med ett intresse av sina barn och när det finns en pappa som visar intresse och mår dåligt över situationen - då fångar man inte upp honom alls. Efter en genomgången IVF behandling kommer jag och min fru ALLTID kalla det för att vi är gravida. Vi har tillsammans mått pyton över att aldrig bli med barn. Vi har tillsammans sprungit på IVF-kliniken, ibland 3 dagar i veckan, på nya läkarbesök. Vi har tillsammans kämpat för och stöttat varandra på det alla det sätt vi kan och därför är VI GRAVIDA. 

Men mitt inlägg handlar egentligen ingenting om det här. Mitt inlägg handlar om situationer när man kommer till IVF-kliniken, eller ännu tidigare under utredningen när vi fick åka till Skellefteå och träffa folk där som en del i behandlingen. Mannen är helt bortglömd trots att han i högst grad involverad. 

Tydligast är dock ni som anser att mannen ska vara en känslomässig robot som stöttar er (stöttar på ert sätt) men som inte ska lägga sig i mer än han måste. Jag lovar dessutom att efter, när ni inser, att han kanske inte var världens bästa pappa som kommer ni sitta och gråta floder och undra varför. 

Det är ett helvete att genomgå en utredning och en behandling. Vi fick dessutom vänta i över ett år från det att vi anmälde oss till det att vi blev kallade. Vi fick dessutom en så kallad akut-tid efter att någon hoppat av sin behandling. Som jag skrev tidigare så var det en total berg och dalbana för mig. Det var så mycket känslor, negativa besked, gråt och illamående. Helt utan stöttning från andra än min fru. Någon sa att jag förminskar min fru:s roll i det här. Så klart inte. Jag vet vilken pina hon också tyckte att det här var.... 

Oron över ett missfall är dock bland det jävligaste jag har varit med om. För jag vet att om det skulle inträffa räcker det inte bara med all jävla sorg som "vanliga" par också får gå igenom. Utan då innebär det dessutom att om vi ens ska ha någon jävla chans till försöka bli med barn igen så kommer det kosta 60.000:-, samt att genomgå ännu en behandling.

Självklart förstår jag att mamman ska vara i fokus på MVC, precis som jag har svarat tidigare i tråden. Men jag tycker man kan kräva mer än ett ynkligt hej i inledningen för att sen helt bortse från att jag var med på inskrivningssamtalet. Om jag ändå inte ska inkluderas kan man fråga sig varför dom tyckte att jag skulle vara med öht.

Någon skrev tidigare att man som barnmorska borde räkna med att en viss procentuell del av alla pappor försvinner på vägen. Det är sjukt sätt att se på det sättet. Med andra ord en slags  massbestraffning av alla blivande pappor för något som en ynka del gör. Hur sjuk har världen blivit om man anser att det skulle vara någon slags anledning till att vården inte fungerade fullkomligt i mitt och fruns fall.