IVF-pappan syns aldrig

För det första så kan jag såklart omöjligt avläsa hur många av er som kommenterar som har gått igenom en eller flera IVF behandlingar. Men spontant känns det inte som att ni är så många som har gjort det, av alla som har svarat. Ni är väldigt duktiga på att berätta vad det är för fel på det jag säger utan att direkt försöka förstå varför jag känner som jag gör eller att alla vi är olika. 

De flesta kommenterar har åsikter om tiden EFTER vi fått veta att vi har blivit med barn vilket är komiskt i sig. Det är därför jag inte tror att många av er har gjort ett IVF försök. För mig var det en känslomässig berg och dalbana under hela utredningen. Först och främst var det en skam att inte vara "normal". Varje gång när farmor, mormor, och andra folk frågade varför vi aldrig skaffade barn fick man en klump i magen. I början var det bara bakslag efter bakslag, man fick liksom dåliga nyheter hela tiden. Vi delade långa nätter, mycket tårar och en längtan som inte går att beskriva i ord. Därför är jag som MAN HÖGST delaktig i en IVF utredning och behandling. 

Som signaturen "Nej du" skriver. "Löjligt, vad har pappan kämpat med, tittat på?" Och det är här jag tror förståelsen brister för många. Eller tror "Nej du" att det bara är mamma som har känslor och längtar? Att det bara är mamma som sitter och tittar på barnkläder på internet, ser alla lyckliga föräldrar på stan eller ständiga uppdateringar om vänner som ska litet igen? Min fru till exempel, gillade inte sprutorna man skulle ta i magen. Därför fick jag vara där varje dag, eftersom att hon skulle ta nya sprutor varje dag. Första försöket varade i 14 dagar. De första 4 dagarna skulle hon ta 1 spruta och sen under 10 dagar skulle hon ha 2 per dag. Jag led med henne varje sekund. 

Självklart är det ju hon som bär på barnet, det är ju inte biologisk möjligt för mig att göra detta men det är ju inte det där handlar om. Det här handlar om att vården skriker efter pappor med ett intresse av sina barn och när det finns en pappa som visar intresse och mår dåligt över situationen - då fångar man inte upp honom alls. Efter en genomgången IVF behandling kommer jag och min fru ALLTID kalla det för att vi är gravida. Vi har tillsammans mått pyton över att aldrig bli med barn. Vi har tillsammans sprungit på IVF-kliniken, ibland 3 dagar i veckan, på nya läkarbesök. Vi har tillsammans kämpat för och stöttat varandra på det alla det sätt vi kan och därför är VI GRAVIDA. 

Men mitt inlägg handlar egentligen ingenting om det här. Mitt inlägg handlar om situationer när man kommer till IVF-kliniken, eller ännu tidigare under utredningen när vi fick åka till Skellefteå och träffa folk där som en del i behandlingen. Mannen är helt bortglömd trots att han i högst grad involverad. 

Tydligast är dock ni som anser att mannen ska vara en känslomässig robot som stöttar er (stöttar på ert sätt) men som inte ska lägga sig i mer än han måste. Jag lovar dessutom att efter, när ni inser, att han kanske inte var världens bästa pappa som kommer ni sitta och gråta floder och undra varför. 

När vi gick på utredning, behandling, samtal, läkarbesök INNAN graviditeten så var lika barnlösa båda två, men ändå gjorde man skillnad på oss redan då, eller gjorde skillnad, man blundade för att jag fanns. Jag blev väldigt dåligt bemött när det kom till utredningen, behandlingen mm. Då var min fru inte gravid. Då bar hon inte det barn hon bär idag. Varför gjorde man skillnad på oss då? Om du nu utgår ifrån att vi inte är "lika" gravida. 

 

Nej, vi har inte bemötts på samma sätt under utredning och behandling på IVF kliniken eller innan, när vi gjorde förberedande utredning. Det upplever varken jag eller min fru. Reumatologen var bara en del och en reflektion i det hela som fick allt att bli så uppenbart. Det var mitt möte för mina leder men man valde ändå att tala till min fru när hon fick veta att vi väntar barn. Vem som biologiskt är gravid har ingen betydelse. Vad man definierar ordets betydelse spelar heller ingen roll. Jag och min fru kommer alltid att säga att VI är gravida. Sen får du tycka vad du vill om det. 

Men som du inleder din argumentation, DU HAR INTE GJORT IVF.Och hur dina vänner agerar och reagerar handlar inte om mig och min fru.  

Jag ser inte heller något konstigt i att barnmorskan vänder sig mer till mamman men det vore trevligt om hon tilltalar mig en eller ett par gånger till på hela inskrivningssamtalet än den gången hon tog mig i handen och hälsade. 

Hur du och din man lever får stå för er. Det som rör min fru medicinskt rör mig och tvärtom och så lever vi. Vi värderar också vår tid. VI har inga barn. Jag jobbar bara 2-3 timmar om dagen 4 dagar i veckan och tjänar likförbannat lika bra som en vanlig medelsvensson så tid har jag massor av.  

Så man ska inte ta papporna på allvar för att det finns en rimlig chans att han sticker sen. 

Med den logiken förstår jag att vården och samhället ser olika på oss. 

Jag är en pappa som inte kommer sticka, som lägger all vikt vid mitt barn som jag väntar och som inte tänker fylla i era journaler om att "Pappan inte finns i bilden" Sån är inte jag och det är trots allt det jag man måste utgå ifrån. Man kan förfan inte som vårdpersonal utgå ifrån att pappan kommer lämna familjen....herregud.

Tack för att du förstår poängen. Under en IVF-behandling och utredning är jag lika mycket patient som kvinnan men dom som inte har gjort samma sak tror jag har svårt att förstå och sätta sig in i processen. 

Det är ett slag i magen att få på papper att JAG bär "skulden" till att vi inte blir med barn. Förstår mycket väl att man egentligen inte ska se det som skuld men det är svårt att inte beskylla sig själv. Jag blev så klart jäkligt ledsen, jag visste inte vad jag skulle göra just då. Livet tar sina vändningar och så är det men att först få ett slag i magen av vården i form av en diagnos/anledning till varför vi aldrig "får till det" och sen inte blir tillfrågad om hur jag mår eller vart jag står i allt det här tog hårt på mig då.

Jag har dock en ängel i min fru som lyssnar. Men det är egentligen inte hennes sak att bära. Vården SKA inkludera båda på bästa sätt precis som ni verkar ha blivit. 

Det är ett helvete att genomgå en utredning och en behandling. Vi fick dessutom vänta i över ett år från det att vi anmälde oss till det att vi blev kallade. Vi fick dessutom en så kallad akut-tid efter att någon hoppat av sin behandling. Som jag skrev tidigare så var det en total berg och dalbana för mig. Det var så mycket känslor, negativa besked, gråt och illamående. Helt utan stöttning från andra än min fru. Någon sa att jag förminskar min fru:s roll i det här. Så klart inte. Jag vet vilken pina hon också tyckte att det här var.... 

Oron över ett missfall är dock bland det jävligaste jag har varit med om. För jag vet att om det skulle inträffa räcker det inte bara med all jävla sorg som "vanliga" par också får gå igenom. Utan då innebär det dessutom att om vi ens ska ha någon jävla chans till försöka bli med barn igen så kommer det kosta 60.000:-, samt att genomgå ännu en behandling.

Självklart förstår jag att mamman ska vara i fokus på MVC, precis som jag har svarat tidigare i tråden. Men jag tycker man kan kräva mer än ett ynkligt hej i inledningen för att sen helt bortse från att jag var med på inskrivningssamtalet. Om jag ändå inte ska inkluderas kan man fråga sig varför dom tyckte att jag skulle vara med öht.

Någon skrev tidigare att man som barnmorska borde räkna med att en viss procentuell del av alla pappor försvinner på vägen. Det är sjukt sätt att se på det sättet. Med andra ord en slags  massbestraffning av alla blivande pappor för något som en ynka del gör. Hur sjuk har världen blivit om man anser att det skulle vara någon slags anledning till att vården inte fungerade fullkomligt i mitt och fruns fall.

Under utredning och behandling är jag som blivande pappa PATIENT. Jag betalar patientavgift för mig själv på IVF utredningen och behandlingen, har min journal där, lämnar prover osv. Jag är lika mycket patient som min fru där och då.

Vad tror du meningen "Man glömmer oss pappor igenom hela utredningen, behandlingen och fortsättningen." innebär? Tror du att det bara gäller så fort frun blivit gravid eller har du kanske en aning om att det jag menar från den dagen utredningen tar fart. Dvs, till och med innan IVF satt fart. Som jag har skrivit två gånger här i tråden så förstår jag mycket väl att kvinnan är fokus nummer ett hos MVC, men varför skulle dom ha dit mig då efter första samtalet. "Visst tar du med dig din partner" sa dom när frugan ringde. Hon tog mig i hand sen var det inget mer...

Under IVF (utredning och behandling) är det precis som någon säger i tråden, det är ingen tävling. Det handlar inte om vem som har mest ont eller mår mest dåligt. Min fru hade inte vidare ont alls under äggplocket, hon tyckte dock inte om sprutorna så jag var med vi alla utom en.. Men det tuffaste för oss båda var det psykiska och jag vågar säga att under behandlingen var vi lika under isen båda två. Till och med att gå ut kändes tungt. Vi la ner hobbys. Att åka och handla på dagarna var ett helvete, där man möttes av alla glada barnfamiljer och för att inte tala om facebook. Där varenda jävel blev gravid till höger och vänster. "och nu är magen så här stor". Självklart förstod jag deras lycka och att ingen ska behöva dölja den. Men det var svårt, för överallt fanns det föräldrar som såg så lyckliga ut.

Nu, efter behandling och utredning så visar det sig att det är jag som har svårast. Det kan bero på att jag har ett konsekvenstänk som visar sig i allt högre grad, jag har svårt att sluta säga "om" bakom alla glada besked. 

Jag sökte i inledningen av det här inlägget likasinnade. För er som inte förstår så innebär det folk som har gjort IVF till att börja med. Men de allra flesta blundar lika mycket för att jag de facto pratar om hela paketet IVF som samhället i övrigt blundar för oss ofrivilligt barnlösa.

Det är inte ens lika vård över hela landet

Göteborgsbor får tre försök och obegränsade antal frysförsök. Här i goa Västerbotten får man ETT försök och ett frysförsök. Och skulle det inte bli några ägg till frysen så är får man ett fullskaligt nytt. Man har olika viktgränser beroende på vilket landsting man tillhör. Vi får åka långt för att ens få tillgång till vården och när man har rätt till ersättning för sjukresa tar dom två patientavgifter, två startkostnader för milersättningen (för att vi var två) men man får bara en milersättning för att man anser att vi MÅSTE åka i samma bil. Just i vårt fall kom vi från olika håll i två bilar då jag var och jobba på annan ort. 

Samhället är så jävla oinsatta. Ringer man sjukvården och ifrågasätter att man fått betala dubbla startavfigter på milersättningen men bara fått en milersättningen så säger dom att det är som ska, när man säger hur jävla dumt det är och tycker att det räcker med dom 60 000 man betalar för tre försök är då får man höra "Så mycket kan väl inte IVF kosta" Och den som tror att dom där 60 000 räcker kan se i stjärnorna. Det tillkommer mediciner som redan vi första uthämtningen tickade upp till högkostnadsskyddet direkt. Läkarbesök för 1100 per skalle så man får högkostnadskort hinner man också med. Detta är alltså bara fasta vårdkostnader. Så den som inte har gjort IVF ska inte yttra ett jävla skit om någonting. IVF är en jävla klassfråga för oss som har ordentliga jobb,  

Och inte nog med att man erbjuder paket om tre försök för 60 000 kr. Om man skulle bli gravid på första så brinner dom andra två försöken inne för att man räknas som avslutad vid lyckad behandling. Men får alltså INTE spara redan betalda försök till ett syskon eller dylikt.  

Vissa använder abort som preventimedel, andra lämnar sina 6 månaders hemma ensamma för att gå ut och köpa dagens sil så man är hög nog att stilla begäret. Andra får inte ens barn oavsett vad dom gör. Men en engagerad pappa som ber om mer utrymme i en psykiskt svår process, det är tydligen för mycket för redan lyckliga (mest kvinnor enligt trådsvaren) mammor.

Du får gärna fråga. Men det jag ställer mig emot är att du antar att det här var första försöket. Alltså det vi fick landstingsfinansierat. 

Eftersom vi. första gången, valde att gå genom landstinget så är det deras regler som gäller. I November fick jag lämna spermaprover två gånger INNAN själva utredningen och behandlingen tog fart för att kontrollera min kvalité. Därefter fick jag veta att jag skulle kallas inom tre månader till en androlog för samtal. När dom där tre månaderna hade gott fick jag ett kort brev där det stod att den enda andrologen som finns tillgänglig här uppe hade blivit långtidssjuk. I brevet stod det att jag skulle bli kallad till hösten igen. Om jag var en handfallen person som bara accepterade vårdens försök till besparingar hade jag inte satt mig på tvären. Men det gjorde jag. Jag började ringa runt. Till slut bestämde vården att vi skulle hoppa över Andrologen och Urologmottagningen och därför blev vi kallad till ett möte i Skellefteå hos mannen som egentligen styr över alla landstingsfinansierade IVF-försök i norr och västerbotten vilket för oss innebär ca 30 mil i bil. Det var i Juni. Läkaren i Skellefteå lovade att vi skulle bli kallade inom tre månader till IVF-Kliniken i Umeå. När det började närma sig tre månader ringde vi och frågade om det var på gång och fick veta att det inte alls var nära men eftersom vi bor nära sjukhuset i Umeå så kunde vi få plats på en "akut-lista". Efter nästan FEM månader, i November, fick vi en akut-tid av någon som hoppat av och fick då komma på första besöket inför behandlingen. Då hade det gått ett helt år sen vi fick första kontakt.

Nu på vårt sista försök fick vi ut ett helt gäng ägg. Dock blev det bara ett som ansågs vara tillräckligt bra. Därför fick vi inget till frysen. Så hurvida frysförsök fungerar för alla låter jag dig själv avgöra utifrån vad jag nyss skrev. Vill vi ha ett syskon så får vi snällt punga upp nya pengar, nya problem och nya svåra tider för mediciner och tankar.

Men det jag ställer mig emot mest i vården är att min och min frus sjukdom betraktas som folkhälsosjukdom men som ingen vill hjälpa till med. En folksjukdom försöker man göra något åt i normala fall. Men inte infertilitet. Om en människa som röker trots flera år av varningar och försök att få personen att sluta för att man vet att det kan ge bland annat cancer och till slut också får cancer så gör vården allt för att den här människan ska leva och må bra, hen ska bli kvitt sin cancer. Man gör allt för personen i operationer, tabletter, strålbehandling osv. Oavsett vad det kostar och trots att personen försatt sig i situationen själv. Och visst, jag är för att man hjälper hen.

Men jag, som inte kan få barn på naturlig väg, om jag ska ha möjlighet att lyckas övervinna min sjukdom, då ska jag minsann få bekosta vården själv. Vart är rättvisan...?

Vill dock göra en lite rättelse i mitt förra inlägg. Efter årskiftet har norr och västerbotten ställt sig bakom (läs: Blivit tvingade) den utredning som man gjort gällande lika vård för alla så nu gäller Göteborgs regler med tre fullskaliga försök även här uppe vilket är jättebra. Hurvida det gäller dom som har påbörjat sina försök låter jag dock vara osagt....

 

 

Många frågor och påståenden på en gång. Fantastiskt !! 

1 Varför ringde vi inte ivf kliniken? 
Svar:  När det började närma sig tre månader ringde vi och frågade om det var på gång och fick veta att det inte alls var nära men eftersom vi bor nära sjukhuset i Umeå så kunde vi få plats på en "akut-lista" , nyss kopierat från mitt förra svar.

2. Det är vårdkansliet som avgör detta! Svar: Kvinnan som bestämmer angående vårdgarantin i Västerbotten var VÄL medveten om vår situation då jag kontaktat henne tidigt eftersom urologen gick över tid, ivf gick över tid osv. 

3. Ni kunde ha gjort privat försök med remiss? Ja och? Nu valde vi landstinget som remitterade oss till IVF-kliniken som i sig är en privat klinik.Ska det inte fungera oavsett vilken väg man går ?

4 Ni kunde välja vilken klinik ni ville! Och få mer omkostnader menar du ? Närmaste klinik från oss är i Uppsala.... Dvs, ca 80 mil eller så ifrån där vi bor ENKEL väg.

5. Varför stanna kvar om man är dåligt bemött? Stanna kvar? Jag kontaktade kliniker på andra ställen som berättade för mig att man måste påbörja en ny utredning och börja om från början. Det handlar inte om att stanna kvar. Det handlar om att vården måste skärpa sig. Är det jag som ska byta klinik eller vården som ska rycka upp sig?

6 Reglerna är ändrade sen årsskiftet! Vi har inget gjort IVF efter årsskiftet. Men det är bra att reglerna är ändrade. Det bevisar att allt man skriver om ämnet påverkar beslutsfattarna att börja förstå.

Det är svårt att stanna kvar i grundinlägget, vi diskuterar och byter tankar därför går man vidare när man pratar. 

Sjukdomar överhuvetaget är mer eller mindre dödliga. Både medfödda och dom man skaffat sig själv. Hurvida sjukdomen i sig dödar eller indirekta orsaker till sjukdomen låter jag vara osagt. Men som grundregel har vi gratis sjukvård i Sverige. Om du har rätt sjukdomar vill säga. 

Varför ska jag släppa det här? Jag ska, om jag vill ha förändring, belysa frågan ännu mer. Jag vill att man i framtiden ska få möjlighet att kunna få syskon finansierade av vården.

Jag vet mycket väl, efter det här, att det inte är någon rättighet att skaffa barn. Eftersom att jag är sjuk i en sjukdom som jag inte valt själv.. Men jag har en rättighet att skaffa mig en sjukdom och sen få vård för den, oavsett pris.