har killar lättare för att gå vidare?

Hon ville fortsätta att umgås, som vänner, trots att jag hade varit otrogen, vi hade inte ett dåligt förhållande, att jag var otrogen, var helt enkelt för att jag tappade kontrollen över situationen, shit happens som man säger. Att umgås som vänner var inte något jag ville dock, då jag var av den åsikten att det bara skulle göra separationen mer komplicerad och då bli jobbigare för mig, så jag valde själv att inte ha någon kontakt alls med hon, vilket hon tyckte var sorgligt, jag klippt kontakten helt, ingen telefonkontakt, inga face to face möten, inga sociala medier etc, jag bad hon blocka mig på FB så att jag inte kunde se vad hon pysslade med.

Lite extremt... jag vet. Men jag var fortfarande förälskad. Att klippa all kontakt var ett drastiskt sätt att gå vidare. Jag vet inte om det var det mest effektiva och finkänsliga tillvägagångssättet dock, och hon tyckte som sagt att det var rätt tråkigt att jag gjorde så.

Jag betedde mig i princip som ditt ex, jag har alltid varit social och gillat att gå ut, så jag umgicks mycket med kompisar, festade mycket och ja, jag träffade även andra tjejer, snabbt, hade sex, men inget dejtande. 

Det betydde förstås inte att jag var oberörd, jag tyckte det var skitjobbigt att det tog slut, men jag visade inte det för hon(vi hade ju ändå ingen direkt kontakt), bortsett från en gång, då jag faktiskt accepterade en inbjudan till hennes 25-års fest. Men det slutade mest i katastrof.

Så om det får dig att må bättre, så är det inte säkert att han är oberörd bara för att han beter sig som att det inte är någon stor grej.

Jag, och ja, även hon "gav upp" för att det inte funkade. Det tog inte slut direkt när jag berättade om min "olycka", vilket jag gjorde direkt, höll inte det hemligt. Men mitt snedsprång var början på slutet, "slutet" varade i ett par månader. :)

Jag var som sagt fortfarande förälskad när vi avslutade relationen, hon ville att vi skulle försöka vara vänner, men det såg inte jag som ett alternativ.

Jag förklarade dock mina känslor för hon då jag träffade henne på hennes 25-års fest, det var kanske 5-6 månader efter att hon flyttat ut från min lägenhet och hon hade då fått ett eget ställe, men det slutade bara med misär, hon sprang iväg gråtandes. Det var väl lite den sista spiken i kistan som man säger, då kunde jag släppa taget, på riktigt. Innan hade jag inte gjort det, även om jag snabbt var ute och även ganska snabbt träffade andra tjejer, dock ej inte på något som helst seriöst sätt.

Vi hade inte så många gemensamma vänner så det var inte direkt ett problem, vi hade olika vänskapskretsar, som vi dock självklart umgicks med båda två, men det var fortfarande "mina" och "dina" vänner. Det gör ett avslut mindre komplicerat. 

Retrospektivt var det bäst får båda att det tog slut, att vi inte har någon kontakt idag(6 år sedan ungefär sedans vi avslutade) är inte något som jag lider av, har sprungit in i henne några gånger, då vi båda bor i Stockholm men bortsett från det har vi ingen som helst kontakt. 

Men som sagt, retrospektivt, så var det bra för oss, hade det inte tagit slut, så hade jag ju inte jag träffat min nuvarande sambo, som är en underbar person. :)