För hårda krav på mamma?

Saken är som sådan, att det är väl de senaste 8 åren hon betett sig såhär. Ungefär sedan jag blev mer vuxen. Nu flyttade jag förvisso hemifrån sommaren efter studenten för att börja studera. Är en självständig, självsäker person och har aldrig varit någon strulig person.

Har markerat flera ggr. Och har vid vissa tillfällen haft pauser i umgänget med henne. Men varje gång har hon på något vis kommit tillbaks. Hon vänder och vrider om allt till att det är synd om henne att jag behandlar henne såhär efter allt hon gjort för mig.
Jag har haft en bra barndom, trygg uppväxt bra levnadsstandard, närvarande föräldrar osv.

Det är självklart inte okej för mig att hon ska ha koll på våra inkomster, utgifter alltså vi pratar om att hon vill veta exakt. "En ny tv? Har ni den på avbetalning?"
"Hur mycket kostar huset i månaden?" "Hur mycket får Niklas i föräldrapenning?"
"Handlar han inte liiiite väl mycket kläder?" "Doktorn? Är det inte onödigt dyrt att gå dit?" "Jaha, ni betalade 98 000 för eran bil, jag har minsann sett preciiiis samma på blocket för 95 000, den var dessutom liiiite bättre"
Jag blir toookig! Vi har en bra ekonomi för övrigt, har aldrig behövt låna pengar eller något av henne.

När min man eller någon annan t ex hans föräldrar eller syskon försöker berätta något för henne låter det nästan uteslutande såhär. "Jahaja, jajaja" Sedan byter hon till ett helt annat samtalsämne, t ex att hennes granne ska åka på semester till teneriffa i oktober eller annat ointressant. Ibland fnyser hon bara lite och vänder bort huvudet.
Man får ju skämmas för henne.

Hennes "försvarstal" låter ungefär som så att hon inte alls upplever det så som jag och min man gör. Och att hon minsann inte är otrevlig, det måste vara vi som missuppfattar henne. Och min man är minsann inte så trevlig emot henne heller. Pratar knappt med henne! (Nej, han har väl tröttnat på att få en spydig kommentar eller total tystnad som svar när han försöker prata om något med henne).

Jag känner att jag är på gränsen att klippa banden med henne tills dess att hon antingen av sig själv ändrar sitt sätt i att bemöta oss, eller tills dess att hon kan sätta sig ner och bena ut vad detta handlar om.

Angående barnbarnen så har hon en favorit hos min bror där. Det är det enda barnbarn hon har kontakt med på egen hand. Passar, får sova över, hämtar på förskolan, tar med på bio osv.

Vill ha ett normalt umgänge med henne. Kunna vara säker på att vara bekväm. En vuxenrelation. Kunna fira jul ihop utan att man märker av den gigantiska elefanten i rummet.
Jo, frågan är väl hur jag ska hantera henne.

Hoppas ju lite på ett mirakelsätt att få in lite, enligt mig, sunt förnuft i skallen på henne. :)
Situationen är väldigt energikrävande. Och jag vet inte om jag orkar samla ihop mig efter varje träff/samtal med henne.

Jag upplever att det är de senaste 8 åren ungefär. Visst, jag kan se vissa saker som fanns där innan också. Men det känns som att ju mer jag markera emot henne, ju mer självständig jag blev innan. Ju fler ggr man säger saker som hon inte håller med om så blir hon snäppet värre.

Hade nästan varit skönt om jag hade en logisk förklaring.

Beklagar att det finns fler med knepiga mammor. Man vill ju gärna ha en fin relation till sin mamma. I alla fall jag.

Förstår precis när du skriver att hon bokar in och bestämmer ihop saker. Mamma kan helt plötsligt, efter att inte hört av sig på 2-3 månader stå utanför dörren och tro att man ska bjuda in henne på trerätters ungefär.
När hon sedan kommer in och min make går ut och springer/ut i trädgården eller något, och hon inser att jag hade inte fixat varken mat, fika eller annat inför hennes plötsliga ankomst så kan hon under flera månader referera till den gången när hon var BJUDEN hem till oss, men min man var så otrevlig, och jag hade inte ens fixat ditten och datten.

En annan härlig händelse är att trots att hon vet så väl att min man inte tål nötter, så har hon inte en enda gång bakat och bjudit på något som INTE innehåller nötter.

När vi för att markera detta tog med eget fika till honom så blev hon sur för att det var ju onödigt att ha så mycket fika. Och stackars, stackars henne som hade bakat en HEL sockerkaka med nötter. Nu fick hon frysa in. Bara för att..

Hon ser liksom inte hennes egen lilla del i det hela. Och det går inte in.

Tack för alla svar. Ska försöka svara på frågorna. Påminn mig om jag missat något som ni undrade.

Varför vi fortfarande umgås är väl för att hon ändå är min mamma. Hon är 63, förtidspensionär, pigg och fortfarande gift med pappa som är 64 och även han är förtidspensionär.
Har gjort mindre försök för att bryta, eller ja, att ta en paus ifrån henne när det blivit för intensivt. Jag har ändå heltidsjobb, man, 2 barn, hus, och fritidsintressen och vänner att ta hand om också.
Men hon har på något sätt ändå alltid kommit tillbaks utan inbjudan till detta. Det kan vara att hon bara står utanför dörren och förväntar sig att komma in.
Att vi träffats hemma hos mitt syskon och hon kör på som vanligt varje gång. Hon har ingen som helst insikt om att jag och min man är sårade, irriterade eller ibland fly förbaskade på henne.
Hon ser ut som ett frågetecken när man tar upp något med henne. Vi missförstår, misstolkar osv.
Därför låter man mycket bara vara också. Orkar inte. Tar för mycket energi. Men även att bara "låta det rinna av sig" tar energi.

Hon gör och har gjort mycket konstiga saker. Ett par exempel till som får mig att fundera är när jag fyllde 27 eller 28 så hade min svärmor köpt biljetter till en konsert som hon visste att jag ville gå på. Vi delar samma musiksmak jag och min svärmor så hon hade planerat en kväll mellan oss 2. Konsert och middag.
Någon månad innan jag fyllde hade mamma frågat svärmor vad hon skulle ge mig i present (bara en sån sak). Svärmor hade då berättat om vad hon skulle hitta på.
Min mamma delar inte min musiksmak för 5 öre.
MEN när vi är på konserten, jag och svärmor, vilka tror ni inte dyker upp?! Jo, min kära mamma och min pappa. Dom hade alltså, efter att svärmor berättat om detta köpt sig biljetter till samma konsert.
Sedan satt dom i bilen utanför restaurangen och väntade medans vi åt. Så dom kunde köra hem oss!!
Blev inte alls sådär bra som svärmor hade planerat. Vi kände oss jättestressade och allt blev pannkaka.
Kan bara tänka mig hur svärmor kände det. Varför berättade inte min mamma om detta för svärmor innan? Då kunde vi gjort detta tillsammans allihop istället.

Sådana saker hittar hon på. Bjuder in sig själv och gör det lite obekvämt för alla andra.

Jadu.. Accepterar såklart inte hennes beteende emot min man. Det är absolut inte okej. Mot mig är enklare på något sätt.
Att inte åka dit är väl inga större problem att undvika då hon aldrig bjuder in, utan blir sur för att man inte dyker upp när hon tyckt det passat.

Men när hon står utanför dörren så kommer jag ha oerhört svårt att säga åt henne att gå härifrån. Även rädd för att hon kommer använda barnen som några brickor i detta.