Svårt att glädjas med kollega...
3 relativt tidiga missfall under 2014, nu på utredning, eller efter diverse mindre bra handläggning mest "satt på vänt" eftersom "det ändå inte var någon brådska". Nä, inte för läkaren kanske, men för MIG räknas faktiskt varje månad... Har ännu inte fått "klartecken" efter senaste nederlaget.
För en dryg månad sedan berättade en kollega att hon är gravid, vilket vi på jobbet misstänkt en tid. Det blev ganska detaljerat om kissnödighet, illamående och en massa annat som jag kände igen mig väldigt väl i - men sa såklart inget. Hon hade valt att vänta rätt länge med att berätta och det visade sig att vi hade varit nästan exakt i fas, det skulle bara ha skiljt två veckor mellan våra beräknade nedkomster. Nu blev det ju inte så dessvärre.
Hon är världens snällaste och vet ju inget om mina problem, det gör ingen på jobbet. Jag tänkte först att jag skulle berättat för henne för att hon skulle hålla igen lite med rapporteringen men det har inte blivit av och nu känns det som om det är för sent. Hon skulle känna sig så dum om hon visste att hon har gjort mig väldigt obekväm så det känns taskigt att lägga det på henne. Det börjar dock bli rätt jobbigt nu, hon har fått lite mage, kan inte utföra vissa moment på jobbet osv - det är alltså väldigt konkret att hon är gravid. Och hon pratar väldigt mycket mer än genomsnittet om vartenda litet symtom, vilket jag i alla andra fall bara hade tyckt var gulligt. Faktum är att jag paradoxalt nog innan mina egna barnplaner ofta har varit nyfiken på gravida men inte riktigt vågat fråga så mycket.
Ja, det där med missfall alltså, ska man berätta mer om det rent generellt? Om man väl gör det så involverar man ju automatiskt rätt många i något som faktiskt är rätt så privat... Kanske blir det bara ännu jobbigare när "alla" säger att de "förstår precis hur det känns" fast de inte har en j-a aning? Hur har ni andra med upprepade missfall gjort? Alla mina har varit såpass tidiga att ingen utom vi själva vetat om graviditeterna förrän de var över s a s.
