Jag hoppas det blir ett bra och informativt program. Jag borde verkligen ha sökt financiell rådgivning. Gick miste om flera 100 000 kr i separationen när jag tog ekonomiska beslut mitt i chocken, vilket naturligtvis kommer påverka resten av mitt liv. Hoppas många får nytta av ett sådant program.
Tack Dreamgirl. emellanåt känner jag mig som en gammal skiva på repeat.
Varför kommer jag inte längre med mina tankar? Varför har jag fastnat i det här.
Om jag tittar på mitt liv, objektivt utifrån så har jag allt, jag har två fina barn, de bästa vännerna, familj som ställer. Jag hittar på saker, har roligt, skrattar, gråter och får även några doser av intimitet emellanåt.
Men nu har jag börjat sukta efter en annan slags intimitet, inte den fysiska utan den mentala och börjat tvivla på om den någonsin går att hitta igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga släppa in någon där igen.
För då finns ju risken, att man ska bli sårad igen. Och det här, det överlever jag nog inte en gång till. Hur gör folk?
Mmmm, Mannen. Det är sant och så är ju livet just nu.
Bara det att det var inte jag som var trött på familjelivet ...
Ann-Sofie, ja tyvärr är det ju många som råkar ut för det här så jag håller tummarna för din ide!
Men nu är det som det är för min del och jag tänker inte gräva ner mig för det, dock är det ju en av sakerna som i praktiken gör det omöjligt för mig att ha en vänskapsrelation med exet.
Idag tänkte jag på vad mkt jag har istället. Fantastiskt att jag har två fina barn, eget hus och många vänner att dela livet med. Jag tror jag är rik på det viktigaste!
Dreamgirl; jag vet ärligt inte hur mkt som var medvetet. Kanske naivt men jag vill tro att han inte fullt ut förstod konsekvenserna av sitt handlande. Och jag tog som sagt stora beslut alldeles för tidigt. Menbrukar trösta mig med att utifrån den fakta jag hade då så trodde jag att jag gjorde rätt val.
Det finns ingenting jag kan göra åt det idag så det är lika bra att blicka framåt. Men, som sagt, för min del ligger det som en avgrund mellan mig och exet.
Igår var jag och storhandlade med två barn och det var en sån där situation som man kan föreställa sig när allt skiter sig. ;)
När jag stod i kassan hade jag ett förälskatpar i min ålder bakom mig. De kunde inte sluta pilla på varandra. Åååååh vad jag vill ha det där! Känner en stor sannad av att dela livet med en annan vuxen just nu.
Hahaha, ja, de där sakerna som man ibland tyckte var söta eller störde sig lite på, eller hade överseende med de är ju INTE så söta längre...
Och JA! Det finns massor av fina killar som kommer behandla oss sååå mkt bättre!
Kram
Jag hamnar där hela tiden. Önskar jag kunde stryka ett streck över allt, glömma det gamla och bara se framåt, vara storsint och behandla honom som vem som. Men jag kan inte. I tanken går det hyffsat bra. Men så talas vi vid ellermöts vid byte och allt faller. För då är han ju verklig igen och allt han gjort och sagt väller över mig. Jag kommer inte förbi det. Jag vill, det är det enda jag vill men det går inte.
Jag är så trött, så trött, ändå in i själen. Vet inte hur jag kommer vidare härifrån.
Haha, ja, tänk så mycket som har hänt på ett år, vilken magi kan inte då ske på ytterligare ett, eller hur!
Det är ju så, me, myself and freakin' awesome me is a blessing. Det är han som går miste, inte jag!
Kram!
Idag saknar jag honom som faaaaaan. Typiskt, nu ringde han precis också.
Fy faaaan vad jag hatar det här. Lite trött på livet just idag. Har haft en fantastisk helg. Men efteråt blir jag alltid lite utpumpad. Trött och ledsen över att han inte vill dela det med mig.
Jag vet inte vad det är. Men jag saknar honom. Kanske är det min vän jag saknar?
Jag vill inte tillbaka till det som var, men det som gnager är nog att vi aldrig fick en chans.
Men jag saknar att dela mitt liv med honom, min vardag och barnens. "Det kan du väl göra ändå?" Säger nog vissa då. Jo, men hur, hur kommer jag från detta Status Quo till att dela sådant igen? Och ja, är jag likgiltig känslomässigt för honom nu? Jag tvivlar på det. Jag är rädd att om vi umgås dras känslorna fram på nytt.
Mmmm, tiden läker alla sår?
Jag jobbar på att vara ok med ensamheten, att bara vara ensam, när jag inte har barnen. Jag slår på en växel till och kör igång alla projekt jag kan tänka mig och kör så det ryker. Så att jag inte känner av ensamheten. Men det resulterar i en väldigt trött mamma när jag får barnen. Jobbar på att inte göra något alls, iallafall några timmar. Svårt.
Jag förstår fortfarande inte.
Men en dag kommer han väl, den oförstörde, som ska hjälpa mig att bli hel igen.
Mmmm, har provat.
Dissar väl egentligen.
Finns ju sådana som har hittat varandra där men sådana som jag och du, vi är ett lätt byte.
Samtidigt så finns det fler sådana som vi där och de är lätta att såra.
Som ett konstigt minfält att vandra med en bunt skepticism och nyfikenhet under armen, men visst, emellanåt var det jättekul och ett bra tidsfördriv.
Jättesvårt.
Har du specifika frågor kan du gärna skriva privat.
Ja FB är lite jobbigt med sånt.
Härligt respektlöst av ditt ex att inte skicka in papper på det hela. Suck i stora mått. Är det bara på låtsas då? Allt som händer. Göttigt med krisande män.
Raketbränslet brinner snabbt och sen är det förbrukat. Sällan rekommenderat att färdas i den hastigheten och få människor på jorden hanterar det ...
Fokus på dig Dreamgirl.
Vad är bra för dig?
Jag har haft tjejweekend. Helt underbart.
Vill också ha en famn men har uppenbarligen inte mött den rätta ännu. Men det kommer.
Kram
Här är ett annat perspektiv. Mitt ex sa från ingenstans att det var slut. Efter 1,5 månad hade jag fixat nytt boende till mig eftersom han vägrade flytta ut (? Fastän han gjorde slut) men samtidigt vägrade prata med mig. Att bo tillsammans var ohållbart för mig. Efter 2 månader hade jag flyttat ut, då jag fick veta att han var kär i en annan, efter 3,5 månad flyttade jag in i mitt nya boende och strax innan det gjorde vi bodelning.
Det gick alldeles för snabbt och han ljög och utnyttjade situationen. Halvåret därefter betedde han sig som en jävla skit.
Det jag gjorde var att gå. Jag var fullkomligt krossat men om inte jag hade gått gissar jag att min situation istället hade blivit som Dreamgirls.
Vart vill jag komma med detta då? Jo, jag var i chock. Jag tog stora ekonomiska beslut i ett chocktillstånd där jag inser så här efteråt att jag inte skulle gjort.
Så vad du än gör för beslut, se till att det är schysst.
För nu, 1,5 år senare när känslorna har lagt sig så ligger alla lögner, det ekonomiska etc som ett fult, äckligt och grötigt ingenmansland emellan oss och gör det svårt att ha en vettig relation som föräldrar till gemensamma barn.
Mitt råd ärväl, var hänsynsfull, respektfull även om du måste driva vissa frågor framåt.
Har köpt Martina Haags bok. Började ikväll. Näsdukarna låg redo. Och jag gråter, hulkar ibland. Längesedan nu som jag grät på det här viset. Känns renande på något vis.
Och jag undrar. När kommer jag känna mig helt fri från det här?
När får jag bli hel igen?
Godnatt.
"Det är något som inte stämmer"
Nu har det gått 1,5 år. Och statusuppdateringar från den värsta tiden börjar dyka upp på Fb "vi delar dina minnen". Urk på burk.
Idag är det jobbigt, jag förstår just nu ingenting. Jag ser inte poängen. Vad är poängen?
Vad tyckte du om boken Snart på fötterna?
Hej, hur går det för er?
De senaste månaderna har varit ... Annorlunda.
Exet sa förlåt, ånger och bla, bla, bla.
Han ville försöka igen. Jag sa att jag kunde tänka mig det men att vi först måste reda ut all skit.
Jag vet inte om han hade trott att det bara var att plocka upp tråden igen.
Jag har varit tydlig, ärlig och ställt jobbiga frågor.
Jag har i stora drag fått säga allt jag ville ha sagt (även om det finns ett isberg under isen också ...).
Han pallade inte trycket, drog sig undan. Behövde tänka.
För några dagar ställde jag honom mot väggen: vad vill du egentligen?
Svaret, inte så oväntat, näe, det här var för svårt och jobbigt. "Jag hade blivit en annan person".
Vilket jag hade hävdat hela tiden. Han ville uppenbarligen inte lära känna den nya jag.
Självklart är jag besviken, ledsen, sårad och förbannad. Men det räcker nu. Jag vill inte bära dessa känslor längre. Det är VERKLIGEN dags att släppa taget och gå vidare.
Men, hur gör man? Hur släpper jag sorgen och ilskan? Tips mottages tacksamt.
Kram V