Vad är egentligen problemet med en bortre gräns i sjukförsäkringen?

Vad är egentligen problemet med att det finns en bortre gräns i sjukförsäkringen? Det känns som att vänstern fullständigt hakat upp sig på det och jag förstår verkligen inte.

Jag tycker att alliansen gjorde ett rejält misstag med de ekonomiska förutsättningarna under arbetslivsintroduktionen, där folk hamnade i en oerhört stress över att ersättningen blev väldigt låg och kanske hade lång utredningstid osv. Det har väl blivit bättre men är väl fortfarande inte helt smidigt och bra.

Men om man tar ett exempel där ALI ger samma nivå på ersättning som sjukpenningen. Vad vore då problemet?

Att någon som varit sjukskriven i 2,5 år (2,5 ÅR är ju så galet länge att det är svårt att förstå hur man kan vara sjuk så länge) får testas på ett lite annat sätt, kontakt med AF, möten med AF och sen om det visar sig inte fungera så kan man ansöka på nytt om sjukpenning efter tre månader. Vad är felet med det?

Och då finns det ju också undantag som gör att svårt sjuka inte hamnar i ALI.

Under de här förutsättningarna, vad är då problemet?

1. Allvarligt sjuka blir inte utförsäkrade, 2. Vad exakt är problemet då med att bli utförsäkrade? OM ersättningen vore densamma, vad gör det då att ha lite kontakt med AF och sen tillbaka på sjukpenning. Det finns ju en hel del icke allvarligt sjuka som henom utförsäkringen inser att de har förmåga mer än de trodde, då har väl regeln uppnått ett syfte.