Vad är egentligen problemet med en bortre gräns i sjukförsäkringen?

2,5 år är inte så lång tid för vissa (behöver inte vara svåra) sjukdomar.

Många sjukdomar behöver lång rehabilitering och om det är möjligt att återgå till det man kan och behärskar så är det väl bättre för alla att de får den tiden de behöver

1. Allvarligt sjuka blir inte utförsäkrade, 2. Vad exakt är problemet då med att bli utförsäkrade? OM ersättningen vore densamma, vad gör det då att ha lite kontakt med AF och sen tillbaka på sjukpenning. Det finns ju en hel del icke allvarligt sjuka som henom utförsäkringen inser att de har förmåga mer än de trodde, då har väl regeln uppnått ett syfte.

Men hur svårt kan det vara att läsa vad jag skriver i trådstarten!? Förutsättningen för diskussionen är att ersättningen är densamma som sjukpenning! Jag skrev övertydligt att ekonomiska problem i samband med utförsäkringen är urdumt. Kan ni inte läsa vad jag skriver är ju diskussionen meningslös.

Här är ett litet exempel på statistik från Försäkringskassan:

"Av de som uppnådde maxtiden vid årsskiftet 2009/2010 lämnade ca 14 500 personer sjukförsäkringen och ca 6 100 har inte återvänt sedan dess. Av dessa hade 63 procent (ca 3 800 personer) arbetsinkomst under 2012. Av de 27 800 personer som lämnade sjukförsäkringen efter att ha uppnå maxtiden under 2010 är det ca 14 300 som inte har återvänt sedan dess och 57 procent (ca 8 200 personer) hade inkomst från arbete 2012."

Alltså är det ju trots allt en hel del (vet inga andelar) som lämnar sjukförsäkringen i och med utförsäkringen och inte kommer tillbaka, men som inte verkar ha gjort det på egen hand om de inte blivit utförsäkrade.