Skaffa barn för man är uttråkad?

Jag har valt att vara barnfri. Jag tycker att det är en dålig idé att skaffa barn bara för att man inte har något annat att göra. Den gången jag tycker att man kan försöka skaffa barn är om man har de ekonomiska/sociala förutsättningarna och vill. Barn är en stress för de flesta förhållanden och många skiljer ju sig under/efter småbarnsåren eftersom de upplever att de tappat bort varandra som par och bara kör företaget "Familjen AB" ihop. Ett barn förändrar hela livet och kräver extremt mycket av dig och din partner. Om du skaffar barn kommer du/ni inte kunna göra spontana saker i samma omfattning längre eftersom ni har någon som är beroende av er dygnet runt. Allting i livet kommer förändras till att kretsa kring den människan.

Jag förstår vad barn innebär för konsekvenser. Jag har ingen barnlängtan alls och allting med barn ger mig avsmak. Jag gillar inte hur de låter, att de hela tiden vill ha uppmärksamhet, att jag skulle behöva ge upp mitt liv för någon annan osv. Min kusin insåg inte det och tänkte skaffa sådär 10 barn. Efter ett barn ångrade hon sig, det blev inga fler. Hon var ung och naiv och förstod inte hur mycket ett barn innebär och lämnar hela tiden bort barnet till sin mamma för att barnvakta det. Jag kan undra varför man skaffar barn om man inte vill umgås med det. Jag har även läst i trådar på bland annat familjeliv mm om kvinnor som ångrar att de skaffade barn eftersom de kände tryck från bl.a. samhället. De inser att moderskapet kan vara fint men att det helt enkelt inte är deras grej, och de ångrar att de skaffade barn. 

Nu låter detta som propaganda men för din skull så är det lättare att leva med att man inte skaffade barn och ångra sig än att man skaffade barn och sen ångrade sig. Man får stå ut med mycket ifrågasättande som barnfri, vilket jag tycker är extremt konstigt. Alla skäl till att skaffa barn  är egoistiska. Det är ju aldrig för barnets skull som det skaffas utan för att föräldrarna "vill" någonting; vill ha någon som tar hand om dem när de är gamla (men hur många orkar egentligen hälsa på sina föräldrar ofta?), vill ha en familj att mysa med, vill gosa med en gullig liten bebis osv osv. Jag älskar att tänka på att jag slipper gå upp tidigt för att klä på en unge som är i trotsåldern och som inte vill ha på sig några kläder, slipper lämna på förskolan och barnet gråter och slipper bli stressad och sen till jobbet, slipper det konstanta dåliga samvetet över att barnet är på förskolan långa dagar och oro över att något kan hända barnet, slipper hämta på dagis, slipper ta hand om ett barn hela kvällen och lyssna på barnprogram på tv:n, hjälpa till med skolarbete, skjutsa till aktiviteter, slipper att barnet blir mobbat/är en mobbare och ja.. Du hör ju. Jag har aldrig gillat barn, inte ens när jag själv var ett barn. Jag tyckte alltid att de var så himla omogna.