Skaffa barn för man är uttråkad?

Jag tror helt ärligt att man sällan är redo för att skaffa barn även om man vill ha barn. När jag och sambon träffades pratade vi löst om barn, både egna och att adoptera. Sköt frågan på framtiden då vi inte kände att tiden var rätt. Efter några år tog vi upp frågan igen och bestämde oss för att försöka. Det gick sisådär. Två missfall och x antal år senare kom så två små underbara grabbar (jupp, det bidde tvillingar). Vare sig jag eller sambon har direkt längtat efter barn men ändå har jag velat ha egna. Är inte överdrivet förtjust i andras barn annat än de jag känner (vissa mer, andra mindre). Den hysteriska barnlängtan har aldrig funnits, därför har vi inte heller sökt hjälp när det drog ut på tiden. Är jag glad över mina två små monster? Absolut, älskar dem till döds! Men, de har även gjort att jag sett nya sidor hos sambon, på gott och ont.