Skaffa barn för man är uttråkad?

Jag var i en lite liknande situation som du är. Jag började känna mig klar med många saker och undrade om livet inte hade mer att ge. Min sambo ville ha barn, men jag kände mig inte särskilt sugen. Jag ogillade inte barn, men kände inte alls av den biologiska klockan. Såg mest nackdelar med att ha barn. Men ändå kände jag en stark rädsla att ångra mig senare, och jag tyckte att livet började bli lite långsamt. 

Så efter några års velande så bestämde jag mig för att köra på. Jag är en ansvarsfull person som lätt knyter an till både människor och djur. Jag älskar mina husdjur som om de vore små bebisar (nästan i alla fall ;)). Jag litade helt enkelt på att jag skulle älska mitt barn så mycket att jag skulle uppleva att det var värt allt "jobb" som det innebär att få barn. Och om det nu inte skulle vara värt det så visste jag att jag var så ansvarsfull att jag ändå skulle ta hand om barnet på ett bra sätt. 

Nu med facit i hand (har en bebis) kan jag bara konstatera att det är värt allt jobb. För visst är det både jobbigt och begränsande att ha barn. Men kärleken till sitt barn är så enorm, att jag tror inte att någon normalt funtad människa ångrar sig.

Och rent krasst så tycker jag inte att barnlängtan i sig säger så mycket om hur någon kommer att bli som förälder. För innan man får barn så begriper man inte alls vad det innebär att få ett alldeles eget barn. Så även om man längtar så vet man inte vad man ger sig in på. Det skulle ju lika gärna kunna vara den som har längtat efter barn som i slutändan ångrar sig....