När kontakta vården?

Tack för råden!

Polisanmälan kommer jag inte göra för detta, jag är inte skadad och har inget skyddsbehov vad jag kan se. Möjligen för dokumentations skull då men det löser jag nog på något enklare sätt (tex denna tråden).

Familjerådgivning förstår jag inte riktigt poängen med, det här är väl hans problem inte vårt?

Nån gång ibland måste man väl få säga något som uppfattas som spydigt utan att ens partner tar till våld? Om jag aldrig kan säga något som eventuellt skulle kunna uppfattas som kritik skulle det bli jäkligt tyst och tråkigt där hemma...

Jag minns som sagt inte vad jag sa, men situationen var att jag höll på att hjälpa honom leta rätt på en pryl han förlagt där hemma. Jag borde ha varit på väg till jobbet och var alltså lite stressad. Så antagligen sa jag något om att han borde hålla koll på sina prylar med onödigt hårt tonfall.

Nä jag fattar inte riktigt. Förutsatt nu att han söker terapi för sina problem, vad skulle vi diskutera hos en gemensam terapiperson? 

Jag: Du får inte ta strypgrepp på mig
Terapeut: Du får inte ta strypgrepp på henne
Han: Jag får inte ta strypgrepp på henne, och det går jag i terapi för.

Och sen?

Jag lägger väl inte locket på bara för att jag väljer en handlingsväg istället för en annan..? Annars hade jag väl inte skrivit här.

Jag har ingen aning om hans frustration kommer av något som ligger och pyr mellan oss. Betydligt troligare är väl något annat, typ att han varit förkyld jättelänge, att han ändrat nåt i sin medicinering, att jobbet är stressigt eller att han blev mobbad när han gick på högstadiet. Kan vara vad som helst liksom.

Oavsett så kan ju inte jag ändra något för att förhindra att jag blir misshandlad. Klart jag kan ändra saker så att vi får ännu trevligare hemma, men frustrerad kan han bli ändå är jag säker på... Det är ju konsekvenserna av frustrationen som är viktig?

Igår och imorse var jättebra mellan oss iaf från min synvinkel. Välstädat, god mat, gjorde roliga saker tillsammans, bra sex, bra sömn, snällt barn. Så det här kom oväntat när jag skulle till jobbet.

Oj då, visst visst, hela världen borde gå på parterapi tillsammans. Om man blir påhoppad i tunnelbanan, på jobbet eller av dagisfröken är det bäst att båda parter går på gruppterapi tillsammans för att reda ut problemen... Det verkar ju logiskt.

Jag vill bara ha ett vettigt svar på varför vi bör gå i parterapi som vissa av er anser. Det verkar ju tydligt att han behöver egen terapi. Men varför behöver jag terapi?

Okej, du menar alltså att jag ska anpassa mig och trippa på tå hemma för att inte trigga negativa känslor hos honom.

Jag håller inte med.

Han har all rätt i världen och säga ifrån och be mig dämpa mig om han tycker att jag är jobbig. Jag kommer naturligtvis göra mitt bästa för att förbättra mig då. Men jag kommer inte acceptera fysiska påhopp bara för något jag sa, det finns liksom inte på kartan.

Tack för svaret! Nej jag är inte fysiskt skadad på något sätt, det finns inget att dokumentera. Den här tråden får vara tillräcklig dagbok.

Och självklart är det inte bra att vår 1-åring såg det, men jag är övertygad om att hon fått värre smällar själv både av storasyster och på dagis. Så jag tänker inte boka in henne på BUP riktigt än... 

Ja det har du rätt i, tack för ett nyanserat svar!

Han säger att han ska ringa och prata med någon, typ mansjouren. Han får väl avrapportera vad de säger och rekommenderar.

Om man läser om olika typfall för män som tar till våld verkar han troligen höra till gruppen som är för snälla och inte klarar av att säga ifrån i tid utan istället bygger upp frustrationer. Kombinerat med en ny medicin som ger aggressivitet och sämre impulskontroll. Så han behöver väl hitta nya strategier som funkar bättre framöver...

Själv har jag stegat igenom tidiga varningstecken för våld i nära relationer. www.varningstecken.n.nu/

Vi matchar inget på listan.

* Han har inte talat illa om tidigare partners, snarare väl
* Han sätter mig inte på en piedestal, iaf inte sen första förälskelsen gått över
* Han skämtar inte på min bekostnad
* Han försöker inte få mig i tacksamhetsskuld till honom, snarare beter han sig som att han står i tacksamhetsskuld till mig
* Han är inte svartsjuk eller kontrollerande nånstans
* Han skyller inte ifrån sig
* Inga dubbla standarder
* Det var jag som ville flytta ihop först och skaffa barn först. Det var iofs han som friade, men det är väl inte för tidigt när man redan är gravid
* Han skrämmer mig inte alls, han är den snällaste jag träffat
* Jag har inte märkt att han skulle attraheras av sårbarhet, i sånt fall borde han inte valt mig
* Han beter sig som vanligt ute bland folk
* Han missbrukar ingenting, knappt han brukar något
* Han är otroligt lyhörd kring sex
* Min intuition säger mig att han är totalt harmlös, men uppenbarligen stämmer den inte helt
* Jag tar inte på mig skulden alls för hans utfall
* Jag har inga förhoppningar om att jag ska kunna laga hans trasiga hjärna
* Jag känner mig full av självförtroende även om jag så klart är lite orolig att situationen ska eskalera
* Några upprepade andra chanser handlar det inte om än
* Hans ursäkt kändes mycket genuin

Dessutom skriver de att all fysisk misshandel i nära relationer börjar med verbal misshandel, och det har vi inte pysslat med någon av oss vad jag kan se.

Så vi matchar iaf inte något mönster.

Tack, Madraykin, skönt att höra att någon förstår vad jag menar! Att följa med någon gång på hans / hans terapeuts initiativ ser jag inte som något problem.

Det är väl superintressant att veta om jag är utsatt för en normaliseringsprocess av en permanent trasig själ som mår bra av att förtrycka andra. Eller om jag bara råkat stå i vägen för någon med felaktig medicinering. Eller andra alternativ där emellan.

Nej jag har inte förlåtit honom, vi pysslar inte med sånt. Däremot har jag bestämt mig för att lita på honom igen (för nu), eftersom han hållt sin del av det vi kommit överens om.

Nu har han varit på sitt besök hos en psykolog specialiserad att behandla våldsamma män. Han verkar nöjd med det. Han hade fått en del bra information: ta timeout, att ta upp eventuella problem i god tid, att inte vara onödigt rädd för att göra partnern (mig) ledsen.

Psykologen tyckte inte det behövdes något inbokat återbesök, men han fick numret om han själv kände att det behövdes.

Sen har han dragit ner sin medicindos med 30% på eget bevåg och tycker att han känner sig lugnare i kroppen, inte lika uppe i varv!

Jodå, jag är kvar! Det har inte hänt nåt mer åt det hållet, han är lugn som en filbunke.

Jag tror han är kvar på lägre medicindos. Fick gränsvärde på senaste labbtestet hos sin doktor, dvs vanliga människor ligger högre. Men han har ändå mycket bättre värde än innan han började med medicinen, och han mår bra!

Han tar en medicin som kan försämra humöret och impulskontrollen, men den har naturligtvis positiva effekter också. Dosen är ganska valfri, men målet är att värdena ska hamna inom normalspannet för vanliga människor.

Så han har alltså valt att dra ner på den rekommenderade dosen för att minska biverkningarna. Jag tror hans läkare egentligen ville köra med den dubbla dosen mot vad han ligger på nu...