Är feministiska män mer attraktiva än patriarkala män?
Vad tror ni?
Vad tror ni?
Vad tror ni?
Jag förstår inte riktigt varför ni sätter likhetstecken mellan att en feministisk man = omanlig/bögig. Som om man inte kunde vara manlig samtidigt som man är feminist? Jag är man och jag är feminist, och jag ser inga som helst problem att vara ganska utspelande manlig i mitt sätt mot kvinnor. Det finns liksom ingen konflikt.
Och jag har dessutom en del sexuella intressen som ligger mer mot lekar om dominans och undergivenhet, där jag är väldigt dominerande och tar för mig av min kvinna. Och det finns massor av feministiska kvinnor som inte har några som helst problem att skilja dom rollerna åt. Och det finns massor av feminister som i sängen gillar killar som är något mer dominerande på det sexuella planet.
Det finns ett spel mellan män och kvinnor, och det finns ingen konflikt mellan det sexuella spelet mellan könen, och frågan om jämlikhet mellan könen i vardagslivet. Jag ser faktiskt ingen konflikt i det, och jag förstår inte varför inte fler folk kan vara lite mer nyanserade och se på det hela lite mer mångbottnat. För mig finns det ingen konflikt, och jag har inga som helst problem att integrera mina olika mångbottnade roller.
Tror faktiskt att män som spelar ut en manlig traditionellt manlig könsroll kan vara det mest oattraktiva jag kan tänka mig.
Jämställdhet och jämlikhet är norm för mig. Tycker man något annat tyder det på att det är fel i huvudet på människan.
O Ändå är det så att de flesta kvinnor vill ha en man och allt behöver inte vara millimeterjämställt. Någon drar vagnen och någon annan knuffar på.
O majoriteten vill inte ha någon feministskadad "fjolla" till man.
Men i den feministiska världen så ska mannen knuffa och dra vagnen, medans kvinnan ligger på hö-lasset och äter bakelser och hånglar med en lebb o spottar på mannen... dra din åsna och knuffa på. Men lasset blir bara tyngre av den tjocka tanten med bakelser som bara tycker synd om sig själv för att hon inte har snopp och kan ge sin lebb vän en riktig runda i hö-lasset...
Jag förstår inte riktigt varför ni sätter likhetstecken mellan att en feministisk man = omanlig/bögig. Som om man inte kunde vara manlig samtidigt som man är feminist? Jag är man och jag är feminist, och jag ser inga som helst problem att vara ganska utspelande manlig i mitt sätt mot kvinnor. Det finns liksom ingen konflikt.
Och jag har dessutom en del sexuella intressen som ligger mer mot lekar om dominans och undergivenhet, där jag är väldigt dominerande och tar för mig av min kvinna. Och det finns massor av feministiska kvinnor som inte har några som helst problem att skilja dom rollerna åt. Och det finns massor av feminister som i sängen gillar killar som är något mer dominerande på det sexuella planet.
Det finns ett spel mellan män och kvinnor, och det finns ingen konflikt mellan det sexuella spelet mellan könen, och frågan om jämlikhet mellan könen i vardagslivet. Jag ser faktiskt ingen konflikt i det, och jag förstår inte varför inte fler folk kan vara lite mer nyanserade och se på det hela lite mer mångbottnat. För mig finns det ingen konflikt, och jag har inga som helst problem att integrera mina olika mångbottnade roller.
Min man är feminist, och vi har ett jämställt förhållande. Att han är feminist innebär INTE att han är en hunsad toffel som vissa okunniga tycks tro. Vi är två jämbördiga parter som strävar efter att vara oss själva som personer fullt ut och inte vara kvar i gamla könsrollsmönster. Han lagar mest mat och är bäst på inredning, jag städar och fixar små byggprojekt. Vi delar upp sysslor efter det som passar oss, inte efter vad vi "borde" göra. Sexlivet är toppen, rak kommunikation och vi båda tar lika mycket initiativ. Han behöver inte uppvakta mig för att jag ska släppa till, och jag behöver inte skämmas för att jag har stark lust. Så ja, den sortens feministiska man som min är, är definitivt mannen för mig. Sen behöver en man naturligtvis inte kalla sig feminist för att vara som min man, jag hade älskat honom ändå, men nu gör han det.
Vanligt missförstånd att män som är jämställda i sitt tankesätt på något sätt skulle vara mer feminina än andra... lite väl generaliserande. Och feminint behöver inte vara DÅLIGT!
Min man är nog mer jämställd än någon annan man jag träffat, en del i attraktionskraften!
Min man är feminist, och vi har ett jämställt förhållande. Att han är feminist innebär INTE att han är en hunsad toffel som vissa okunniga tycks tro. Vi är två jämbördiga parter som strävar efter att vara oss själva som personer fullt ut och inte vara kvar i gamla könsrollsmönster. Han lagar mest mat och är bäst på inredning, jag städar och fixar små byggprojekt. Vi delar upp sysslor efter det som passar oss, inte efter vad vi "borde" göra. Sexlivet är toppen, rak kommunikation och vi båda tar lika mycket initiativ. Han behöver inte uppvakta mig för att jag ska släppa till, och jag behöver inte skämmas för att jag har stark lust. Så ja, den sortens feministiska man som min är, är definitivt mannen för mig. Sen behöver en man naturligtvis inte kalla sig feminist för att vara som min man, jag hade älskat honom ändå, men nu gör han det.