Vådå "vänta" med att skaffa barn? Ofta handlar det om helt andra saker...

Detta blir som en liten "bitråd" till tråden om varför många väntar så länge med att skaffa barn. Jag vill med denna tråd påvisa att det sällan handlar om att just vänta utan att det är andra saker som spelar in.

Varsågoda och bidra med er egen historia i tråden! Här kommer min:

Vid 24-årsåldern var jag inte alls mogen för det ansvar som krävs för att ha ett barn. Jag pluggade på högskolan, hade svår anorexi och mådde riktigt dåligt. Var under den perioden även sexuellt förvirrad och visste inte om jag var bisexuell eller hetero, och jag hade aldrig varit kär i nån. Jag hade dock flera parallella, oseriösa relationer med såväl killar som tjejer. Levde för dagen, skulle man nog kunna säga. Festade ibland, och då hick det oftast överstyr så att jag spydde. Sökte mig själv och hade ingen koll på vem jag var eller vad jag ville, hade kronisk ångest.

I 27-årsåldern hade jag mitt första seriösa förhållande med en kille som jag var riktigt kär i, men relationen var "on and off"; han dumpade mig i tid och otid. Jag ville dock så gärna få den att fungera eftersom han var den enda jag hade känslor för, så jag försökte nog alldeles för länge. När jag var 33 så lämnade han mig utan att vi ens hade hunnit flytta ihop eller skaffa barn. Kanske lika bra, med tanke på hur turbulent relationen var. Jag gjorde allt för oss, men han behandlade mig som skit. Hade inte en tanke på barn eftersom allt handlade om att få förhållandet att funka från en dag till nästa, barn var liksom överkurs. Dessutom hade jag ända till jag var 31 varit helt inställd på att jag aldrig ville ha barn.

Efter det hade jag två år av sporadiskt dejtande, men där jag till slut insåg att jag bara slösade tid eftersom jag verkligen inte var kapabel att bli kär i nån och heller inte var tillräckligt desperat för att ta nån kille som blev kär i mig bara för att slippa vara ensam. Jag lade ned dejtingen och strax därefter träffade jag Honom. Jag var då 35, och han en massa år yngre. Han studerade ännu. Vi föll båda som furor och när jag var 36,5 var det dags att börja försöka (ingen av oss ville forcera fram något och han ville dessutom ha avslutat sina studier innan vi skaffade barn). Vid 37 fick jag en dotter.

Den som påstår att jag har väntat har helt fel. Jag har inte väntat. Jag var helt enkelt inte redo, mogen eller intresserad av att ha barn innan 31, och efter det var det alldeles för mycket som strulade. Jag ville inte lura någon kille att skaffa barn med mig direkt och heller inte ta någon som jag på förhand visste att jag aldrig skulle älska och skulle tröttna på omedelbart. Jag ville främst hitta kärleken, och först efter det var det aktuellt med barn. Hade jag skaffat barn i 26-årsåldern så hade jag inte varit kapabel att ta hand om det, tyvärr. Jag är väldigt glad över att jag insåg det och inte utsatte varken mig själv eller ett barn för det.