Varför är det så viktigt att vara manlig eller kvinnlig? Och vad avgör vilket man är?

För mig handlar det mycket om självsäkerhet. Om jag (som man) tittar på det motsatta könet och försöker göra mig en bild av vad jag anser vara kvinnligt/okvinnligt, så landar jag mycket i uppfattningen om hur säker den personen verkar vara i sig själv.

En kvinna som verkar vara väldigt osäker i sin kropp och sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mindre kvinnlig i mina ögon. En kvinna som med säkerhet utstrålar en självklar närvaro i sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mer kvinnlig. Och om jag ska vara ärlig, så handlar det faktiskt inte så mycket om vilken uppfattning jag lägger på den personen, utan hur jag uppfattar dom genom deras egen utstrålning. Frågan om kvinnlighet/okvinnlighet är alltså någonting dom själva sänder ut.

Och om det är så jag uppfattar kvinnor, måste det också vara så dom uppfattar mig. Om jag är väldigt säker i mig själv så utstrålar jag en viss attraktivitet alldeles oavsett vad jag håller på med. Bara det faktum att jag gör någonting med en väldigt självsäker attityd innebär då per definition att jag utstrålar en viss manlighet när jag gör det.

Och poängen är, jag är så förbannat självsäker i mig själv och min manliga identitet att jag inte ens behöver ta den på allvar. Det är inget problem för mig att leka med könsroller eller könsidentitet, eftersom jag vet med sådan säkerhet att jag alltid kommer att vara trygg i mig själv. Jag är inte bög, men jag skulle inte ha några som helst problem att paradera i pridefestivalen eller bli kallad för "fjolla". Helt enkelt därför att det inte är en förolämpning för mig. Att ifrågasätta min manlighet eller sexuella identitet får mig alltså inte att bli provocerad.

Däremot kan jag bli en smula fascinerad av dom som gör det, eftersom jag gärna vill veta hur dom tänker. Ska jag vara helt ärlig finns det överhuvudtaget inte någonting som någon skulle kunna säga till mig som skulle få mig att tvivla på min manlighet, helt enkelt eftersom det inte finns någon utanför dom som känner mig i verkliga livet vars åsikt jag överhuvudtaget lägger något värde i. Om nån skulle säga till mig att dom tyckte jag var omanlig skulle jag bara skratta åt dom och tycka att dom var fullkomligt dumma i huvudet.

Och poängen är, det spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör, så länge jag gör det med säkerhet. Kvinnor kommer att uppfatta mig som manlig och attraktiv om jag så bytte vinterdäck på bilen iklädd en rosa kjol. Alltså behöver jag inte bekymra mig om hur jag uppfattas, eftersom jag alltid kommer att göra rätt så länge jag går in för någonting och står för det. Jag kan gå in i den här diskussionen utan några som helst problem, och jag bekymrar mig faktiskt inte ett dugg.

Frågan om manlighet och omanlighet är således inte en issue för dom som är väldigt trygga i sin manlighet. Däremot verkar det vara en väldigt stor issue för väldigt många osäkra personer. Ju mer osäker någon är, desto viktigare blir det för den personen att visa för omvärlden att dom inte alls är osäkra. För någon som står osäker i sin manlighet blir det då väldigt viktigt att skylta med väldigt manliga attribut. Och dessutom hålla fast vid dom på ett oerhört defensivt och prestigefullt sätt.

Och om osäkra män måste mobba varandra i grupp för att hålla fast vid sina manliga ideal, så tyder det bara på en oerhörd osäkerhet inom det manliga kollegiet. Jag har ingen förklaring på var all denna osäkerhet kommer i från, för inga jag känner i verkliga livet är så förbannat osäkra på sig själva, varken kvinnor eller män. Jag känner överhuvudtaget inga människor där den här typen av diskussioner är ett problem.

Jag kan bara tycka att det är sorgligt och tragiskt att så många människor fortfarande lägger så mycket vikt vid hur andra förhåller sig till normer som sen länge har förlorat sin grund. Och jag kommer inte ifrån känslan av att dom lägger väldigt mycket vikt i frågan om manligt/kvinnligt just för att dom själva står väldigt osäkert i sin manliga eller kvinnliga identitet. Bara för någon som har väldigt stora behov av att markera tillhörighet i endera lägret blir det väldigt viktigt att peka ut dom som faller utanför ramarna.

Men har det blivit bättre eller sämre, eller har inte just högstadiet alltid varit en plats för den typen av problem? Det finns väl ingen annan ålder som just grupptillhörighet och normativitet blir så viktigt som i högstadieålden? Och min uppfattning är att det alltid har varit så? Jag är dock inte lärare, och jag har ingen uppfattning om förändring över tid.

Ja, manligt verkar bland vissa grupper bli ett snävare begrepp desto vidare begreppet kvinnlig blir. Det vill säga desto mer frihet som omfattar kvinnor desto mindre frihet i begreppet "manligt" eftersom det begreppet (i dessa grupper) verkar definieras som motsatsen till det kvinnor gör. Dvs att det är "pinsamt" som man att snudda vid det "kvinnliga".

Så det verkar ju grunda sig på att det är lite sämre att vara kvinna. Som tex att rosa är en töntigare och "sämre" färg än svart eftersom rosa är "tjejigt".

Vad gäller idrotter så är jag överens med dig till 100%...Och det finns MYCKET kvar att jobba med. Idrotter som oftare utförs av kvinnor får mycket mindre uppmärksamhet. Även män som håller på med traditionellt kvinnliga idrotter får lägre status, samt att kvinnor som utövar traditionellt manliga sporter, bollsporter, får mycket mindre pengar och uppmärksamhet. Detta bör förbättras avsevärt.

Trots att jag är överens med dig om detta anser jag inte att könsrollerna ska försvinna helt. Det finns vissa olikheter mellan könen som är bra. Polariteten sexuellt vill inte jag gå miste om. Jag vill inte att allt ska vara könsneutralt. Jag vill tex inte att herr och damavdelningar i klädbutiker försvinner.

Män och kvinnor kan ibland komplettera varandra på ett jättebra sätt även i sitt sätt att vara. För mig handlar lika mycket om att vi inte ska värdera det som män ofta väljer att göra högre... Så som det ofta är idag.

Tycker du inte att "manligt och kvinnligt" ens är intressant ur ett sexuellt perspektiv?

Tycker även din fru och dina andra kvinnor att det är oväsentligt om du är manlig eller inte, tex om du klär dig manligt eller kvinnligt...

Bara nyfiken. .. Helt okej att vara olika. ..

Ja ang leksaker blir det en allt för extrem uppdelning. Dock finns det undersökningar som tex visar att en liten flicka blir mer stressad av att höra bebisskrik, än pojkar, vilket ju skulle tala för att flickor har en biologisk orsak att intresserad sig för dockor. Även studier på apor visar att flickaporna väljer dockor och pojkaporna väljer bilar. Då kan man ju inte skylla på reklampåverkan och dylikt. Men visst, det har gått för långt som det ser ut i leksaksaffärerna idag. Jag är emot den extrema uppdelningen, där flickors leksaker handlar för mycket om utseende och pojkars för mycket om våld.

Vilka yrken tänker du på när du skriver om jobb med kvinnlig och manlig klang/framtoning?

Jag tror sällan det handlar om yrken i sig, utan att det ofta handlar om subtila attityder mot kvinnor och gamla rostiga strukturer där kvinnor får sämre förutsättningar.

I en forskningstudie visade det sig att finansiärer till entreprenörer i flera fall gjorde stor skillnad om entreprenören var man eller kvinna. (studien gällde tjänstemän som delar ut skattepengar fler att stötta entreprenörskap.) Kvinnor får en promille av skattemedlen, fastän 30 % av företagen drivs av kvinnor. Långivare ställer högre krav på säkerhet från kvinnor och kvinnor får också betala högre ränta.

I snacket kring manliga entreprenörer var 86% positivt och 14%negagivt. För kvinnor var det 50/50. Hos männen såg man konkreta kunskaper på kvalitet och potential, men kvinnor bedömdes med mer diffusa ord. Utom de negativa. De negativa orden var tydliga om kvinnor, medan de negativa orden om män inte var lika tydliga.

Till och med orden användes med olika betydelse

När en manlig entreprenör bedömdes som försiktig, menade man "sansad" och det var i positiv bemärkelse.

När en kvinnlig entreprenör kallades försiktig betydde det plötsligt feg.

Ordet ung om en man fick ofta betydelsen "lovande för framtiden" , medan om en kvinna kallades ung var det ofta med betydelsen" oerfaren och okunnig"

Kvinnor hade svårare att få lån från banken om hon inte hade en man med sig, eller bakom sig, och en kvinna som lyckades väl ekonomiskt misstänktes ha en grupp män bakom sig som finansiärer.

Det visade sig att det fanns en myt att kvinnliga entreprenörer inte vågar satsa eller har tillväxtföretag, men vid granskning såg man ingen sådan könsskillnad.

Jag vill att vi kvinnor ska fortsätta få vara kvinnliga, men ändå mötas med lika mycket respekt som män. Kvinnlighet ska inte vara något vi ska hämmas av och försöka arbeta bort.

Du skriver att det sexuella är en helt annan del, men jag tror inte man kan tänka så. Vi är sexuella individer dygnet runt. Vi bär med oss det även då vi inte lever ut det.

Vi behöver mer riktiga män i Sverige idag, det finns för mycket fikusar och feminina killar.
Mitt gym är ett perfekt exempel på hur kvinnligt och manligt ska vara.

I receptionen har vi två små söta tjejer, en med silikon bröst.
På gymmet har vi en del riktigt stora grabbar, jag är givetvis en av de största, massivaste och tyngsta av dem alla.

Du har fan nollkoll din efterblivna fikus!
Det behövs mer män för att vi inte ska få¨mer kuksugare som du som sitter och pillar på två killar samtidigt.

Fattar du hur irriterad jag är eller, din feministiska kuksugande fikus ge fan i att skriva här innan vi stora grabbar på gymmet sätter på dig samtidigt så att du inte kan gå din lilla fikus!