Varför är det så viktigt att vara manlig eller kvinnlig? Och vad avgör vilket man är?

Frågan är intressant och slog mig nu när jag läst en del trådar angående huruvida en man är manlig om han är feminist, är i en polysexuell relation m.m.
Vad är det, tycker ni, som avgör om en kvinna eller man är manlig eller kvinnlig och varför är det så viktigt att hålla på att vara just manlig t ex?

En hel del i de trådar jag funnit som inspirationsbankar har blivit direkt upprörda över att en man vill dela sin fru med andra t ex, med argumentet att han blivit omanlig, han i sin manlighet då blir förnedrad och han blir ickemaskulin. 
I en annan tråd angående feministiska kontra patriarkala män och deras sexapeal så är en del helt överens att en man med feministiska tankar och funderingar (politiska och livsåskådande) är inte en riktig man. Utan en toffel eller mes, dvs omanlig. 

Vad är det som avgör om en man är en karlakarl eller mutcho-matcho fullblodskarl. Och varför är det så viktigt att vara det? Vad gynnas av det?

Jag kan ta mig själv som exempel: Jag lever i en polyrelation med en underbar fru, jag har helskägg (om det nu ska vara ett manlighetskriterie), jag håller på med tornerspel (dvs jag har haft häst och rider sedan länge) och heavy fighting (medeltida fullkontaktsfäktning) sedan 14år tillbaka, jag är utbildad massör, jag målar och tecknar gärna. 

Summerar man detta så är det en hel del som skulle göra mig "omanlig". Men jag ser inte det som något viktigt alls. Jag är den jag är, punkt.

Så nu till, som frågan är ovan. Varför är det så viktigt att vara "manlig" i dagens samhälle, vad eller vem gynnas av det? Vad är det man vill uppnå med det? Och varför är det så viktigt att påpeka för andra som inte är det i ens uppfattning, att de inte är "manliga".

För mig handlar det mycket om självsäkerhet. Om jag (som man) tittar på det motsatta könet och försöker göra mig en bild av vad jag anser vara kvinnligt/okvinnligt, så landar jag mycket i uppfattningen om hur säker den personen verkar vara i sig själv.

En kvinna som verkar vara väldigt osäker i sin kropp och sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mindre kvinnlig i mina ögon. En kvinna som med säkerhet utstrålar en självklar närvaro i sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mer kvinnlig. Och om jag ska vara ärlig, så handlar det faktiskt inte så mycket om vilken uppfattning jag lägger på den personen, utan hur jag uppfattar dom genom deras egen utstrålning. Frågan om kvinnlighet/okvinnlighet är alltså någonting dom själva sänder ut.

Och om det är så jag uppfattar kvinnor, måste det också vara så dom uppfattar mig. Om jag är väldigt säker i mig själv så utstrålar jag en viss attraktivitet alldeles oavsett vad jag håller på med. Bara det faktum att jag gör någonting med en väldigt självsäker attityd innebär då per definition att jag utstrålar en viss manlighet när jag gör det.

Och poängen är, jag är så förbannat självsäker i mig själv och min manliga identitet att jag inte ens behöver ta den på allvar. Det är inget problem för mig att leka med könsroller eller könsidentitet, eftersom jag vet med sådan säkerhet att jag alltid kommer att vara trygg i mig själv. Jag är inte bög, men jag skulle inte ha några som helst problem att paradera i pridefestivalen eller bli kallad för "fjolla". Helt enkelt därför att det inte är en förolämpning för mig. Att ifrågasätta min manlighet eller sexuella identitet får mig alltså inte att bli provocerad.

Däremot kan jag bli en smula fascinerad av dom som gör det, eftersom jag gärna vill veta hur dom tänker. Ska jag vara helt ärlig finns det överhuvudtaget inte någonting som någon skulle kunna säga till mig som skulle få mig att tvivla på min manlighet, helt enkelt eftersom det inte finns någon utanför dom som känner mig i verkliga livet vars åsikt jag överhuvudtaget lägger något värde i. Om nån skulle säga till mig att dom tyckte jag var omanlig skulle jag bara skratta åt dom och tycka att dom var fullkomligt dumma i huvudet.

Och poängen är, det spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör, så länge jag gör det med säkerhet. Kvinnor kommer att uppfatta mig som manlig och attraktiv om jag så bytte vinterdäck på bilen iklädd en rosa kjol. Alltså behöver jag inte bekymra mig om hur jag uppfattas, eftersom jag alltid kommer att göra rätt så länge jag går in för någonting och står för det. Jag kan gå in i den här diskussionen utan några som helst problem, och jag bekymrar mig faktiskt inte ett dugg.

Frågan om manlighet och omanlighet är således inte en issue för dom som är väldigt trygga i sin manlighet. Däremot verkar det vara en väldigt stor issue för väldigt många osäkra personer. Ju mer osäker någon är, desto viktigare blir det för den personen att visa för omvärlden att dom inte alls är osäkra. För någon som står osäker i sin manlighet blir det då väldigt viktigt att skylta med väldigt manliga attribut. Och dessutom hålla fast vid dom på ett oerhört defensivt och prestigefullt sätt.

Och om osäkra män måste mobba varandra i grupp för att hålla fast vid sina manliga ideal, så tyder det bara på en oerhörd osäkerhet inom det manliga kollegiet. Jag har ingen förklaring på var all denna osäkerhet kommer i från, för inga jag känner i verkliga livet är så förbannat osäkra på sig själva, varken kvinnor eller män. Jag känner överhuvudtaget inga människor där den här typen av diskussioner är ett problem.

Jag kan bara tycka att det är sorgligt och tragiskt att så många människor fortfarande lägger så mycket vikt vid hur andra förhåller sig till normer som sen länge har förlorat sin grund. Och jag kommer inte ifrån känslan av att dom lägger väldigt mycket vikt i frågan om manligt/kvinnligt just för att dom själva står väldigt osäkert i sin manliga eller kvinnliga identitet. Bara för någon som har väldigt stora behov av att markera tillhörighet i endera lägret blir det väldigt viktigt att peka ut dom som faller utanför ramarna.

För mig handlar det mycket om självsäkerhet. Om jag (som man) tittar på det motsatta könet och försöker göra mig en bild av vad jag anser vara kvinnligt/okvinnligt, så landar jag mycket i uppfattningen om hur säker den personen verkar vara i sig själv.

En kvinna som verkar vara väldigt osäker i sin kropp och sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mindre kvinnlig i mina ögon. En kvinna som med säkerhet utstrålar en självklar närvaro i sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mer kvinnlig. Och om jag ska vara ärlig, så handlar det faktiskt inte så mycket om vilken uppfattning jag lägger på den personen, utan hur jag uppfattar dom genom deras egen utstrålning. Frågan om kvinnlighet/okvinnlighet är alltså någonting dom själva sänder ut.

Och om det är så jag uppfattar kvinnor, måste det också vara så dom uppfattar mig. Om jag är väldigt säker i mig själv så utstrålar jag en viss attraktivitet alldeles oavsett vad jag håller på med. Bara det faktum att jag gör någonting med en väldigt självsäker attityd innebär då per definition att jag utstrålar en viss manlighet när jag gör det.

Och poängen är, jag är så förbannat självsäker i mig själv och min manliga identitet att jag inte ens behöver ta den på allvar. Det är inget problem för mig att leka med könsroller eller könsidentitet, eftersom jag vet med sådan säkerhet att jag alltid kommer att vara trygg i mig själv. Jag är inte bög, men jag skulle inte ha några som helst problem att paradera i pridefestivalen eller bli kallad för "fjolla". Helt enkelt därför att det inte är en förolämpning för mig. Att ifrågasätta min manlighet eller sexuella identitet får mig alltså inte att bli provocerad.

Däremot kan jag bli en smula fascinerad av dom som gör det, eftersom jag gärna vill veta hur dom tänker. Ska jag vara helt ärlig finns det överhuvudtaget inte någonting som någon skulle kunna säga till mig som skulle få mig att tvivla på min manlighet, helt enkelt eftersom det inte finns någon utanför dom som känner mig i verkliga livet vars åsikt jag överhuvudtaget lägger något värde i. Om nån skulle säga till mig att dom tyckte jag var omanlig skulle jag bara skratta åt dom och tycka att dom var fullkomligt dumma i huvudet.

Och poängen är, det spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör, så länge jag gör det med säkerhet. Kvinnor kommer att uppfatta mig som manlig och attraktiv om jag så bytte vinterdäck på bilen iklädd en rosa kjol. Alltså behöver jag inte bekymra mig om hur jag uppfattas, eftersom jag alltid kommer att göra rätt så länge jag går in för någonting och står för det. Jag kan gå in i den här diskussionen utan några som helst problem, och jag bekymrar mig faktiskt inte ett dugg.

Frågan om manlighet och omanlighet är således inte en issue för dom som är väldigt trygga i sin manlighet. Däremot verkar det vara en väldigt stor issue för väldigt många osäkra personer. Ju mer osäker någon är, desto viktigare blir det för den personen att visa för omvärlden att dom inte alls är osäkra. För någon som står osäker i sin manlighet blir det då väldigt viktigt att skylta med väldigt manliga attribut. Och dessutom hålla fast vid dom på ett oerhört defensivt och prestigefullt sätt.

Och om osäkra män måste mobba varandra i grupp för att hålla fast vid sina manliga ideal, så tyder det bara på en oerhörd osäkerhet inom det manliga kollegiet. Jag har ingen förklaring på var all denna osäkerhet kommer i från, för inga jag känner i verkliga livet är så förbannat osäkra på sig själva, varken kvinnor eller män. Jag känner överhuvudtaget inga människor där den här typen av diskussioner är ett problem.

Jag kan bara tycka att det är sorgligt och tragiskt att så många människor fortfarande lägger så mycket vikt vid hur andra förhåller sig till normer som sen länge har förlorat sin grund. Och jag kommer inte ifrån känslan av att dom lägger väldigt mycket vikt i frågan om manligt/kvinnligt just för att dom själva står väldigt osäkert i sin manliga eller kvinnliga identitet. Bara för någon som har väldigt stora behov av att markera tillhörighet i endera lägret blir det väldigt viktigt att peka ut dom som faller utanför ramarna.