Otydligt UL i vecka 11?

Wisca

Äldre 20 Apr 14:43
25 svar

Citera Återställ Anmäl

Otydligt UL i vecka 11?

Hej allesammans!

Jag behöver tröst i min oro, har gråtit i timmar. Jag väntar mitt första barn var med min pojkvän var hos barnmorskan för andra gången idag. Barnmorskan försökte sig på ett ultraljud men kunde inte tydligt se det hon ville. Det syntes någonting men hon menade att jag antingen inte var så långt gången som jag trodde eller att livmodern satt långt bak (hon hade först problem att hitta rätt och sa att livmodern kunde vara skymd bakom blygdbenet). Min sista mens första dag var den 2:a februari och barnmorskans bedömning vid första mötet stämde överens med våra appar - jag skulle alltså vara i vecka 10+6 idag. Barnmorskan såg med hjälp av en kollega någonting i livmodern, men menade på att ett VUL var på sin plats som bokades till nästa onsdag. När jag plussade den 6:e mars med clear blue digital visade den 2-3 veckor. Min mensapp menade på att jag skulle haft ägglossning den 16:e februari.

Någon fler som trott sig vara i eller faktiskt var i vecka 11 och där barnmorskan inte kunde se tydligt på ultraljudet men det allt visade sig vara okej sedan? Jag behöver verkligen hopp mellan mina gråtattacker. Är så rädd att barnet slutat utvecklas i tidig graviditet då jag knappt alls mått illa och i övrigt känt mig ganska normal. Helt symptomfri har jag inte varit, men har haft lite oroskänslor pga att jag tyckt att jag mått "för" bra.

Bamsekramar på er alla där ute!
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Otydligt UL i vecka 11?
Wisca

Äldre 21 Apr 17:08

#4

Citera Återställ Anmäl

laodessa skrev 2015-04-20 16:05:30 följande:
Hej!

Jag tror inte du behöver oroa dig för mycket! Mig veterligen kan det vara väldigt svårt att se bra med ett "vanligt" ultraljud så tidigt, och vill man vara på säkra sidan så ska man göra vaginalt ultraljud. Åk in till en gynakut och be om det så du slipper oroa dig!

Kram

Vad skönt att du tror att det är så. Min barnmorska bokade in tiden för ultraljudet så nära inpå fullgången vecka 11 hon kunde. Vi var där dagen innan och anledningen till att det inte blev senare var för att vi fick chansen att göra ultraljud just eftersom min barnmorska var under utbildning. Dock så ropade hon in en rutinerad kollega när hon själv inte lyckades hitta rätt. Fört var hon osäker på livmoderns placering men den erfarna kollegan hittade snabbt livmodern och man kunde se något yttepyttelitet skymta förbi lite snabbt i livmodern när hon drog skannern över magen. Jag blir bara så orolig när det inte räckte för som "bevis" utan att de ville att jag skulle göra ett vul nästa vecka. Känns verkligen som att de båda tyckte att någonting verkligen inte stämde men att ingen sa något.

Jag har inte haft någon blödning eller någonting som skulle tyda på att det var någonting fel på det sättet under graviditeten hittills, däremot har jag mått oförskämt bra. Hade fem dagar i det jag räknat som vecka 7 då jag mådde illa och i princip bara åt frukt och bröd. Bröstvårtorna ilade lite när jag var ute i kylan och var riktigt styva ett par dagar (och tidig graviditet). Jag fick finnar i pannan, brösten svällde lite lätt utan att ömma det minsta och jag har varit trög i magen hela tiden. Första veckorna sov jag ett par timmar på eftermiddagen varje dag av ren utmattning och sov längre om nätterna så ofta jag kunde. Nu känns det som att i princip allt är borta. Känner mig så extremt normal och inte det minsta gravid.
Wisca

Äldre 21 Apr 17:14

#5

Citera Återställ Anmäl

FirstOne skrev 2015-04-20 16:13:00 följande:
Men oj, jag har hört av alla läkare här (bor i södra Europa) att vanliga ul inte är något att lita på innan typ 3e månaden.. Och inte ens då verkar vul gå före vul.

Det låter hoppfullt! Undra varför de ens föreslog vanligt ul från början i så fall för min del? Jag blev enormt ledsen efter mötet med barnmorskan och att vänta en hel vecka när det känns som att någonting skulle kunna vara riktigt riktigt fel är hemskt. Har inte ont någonstans eller på annat sätt några tecken på att det skulle var fel, men kan inte lugna mig då jag haft så lite från början som kan räknas som graviditetstecken. Känns konstigt att jag skulle ha vant mig vid graviditetshormonerna redan innan vecka 8, eller vad säger ni?

Idag känns brösten "lika platta som vanligt", d.v.s. inte längre svullna. Magen mår också bättre, inte alls lika förstoppad och trög. Är det oroväckande?
Wisca

Äldre 21 Apr 17:19

#6

Citera Återställ Anmäl

carrolinea skrev 2015-04-20 17:29:40 följande:
Jag hade inte heller så mycket symptom och har fortfarande. Är i vecka 18 nu och har mått bra hela tiden. Så oroa dig inte.

Vilka symptom har du haft? Gjorde du något tidigt ultraljud (vanligt eller vul) för att vara säker på att lill*n mådde bra?
Wisca

Äldre 26 Apr 18:58

#7

Citera Återställ Anmäl

En annan sak jag undrar är att om det nu är så att jag inte är så långt gången som jag tror (vilket jag inte alls får ihop då jag vet exakt när jag hade min sista mens och när nästa mens skulle komma), hur kommer det sig att jag sitter här symptomfri? Vet att spökveckorna brukar dyka upp kring vecka 12, vilket jag är i nu enligt mina beräkningar, men om barnmorskan har rätt så borde jag inte ha så få symptom reda , väl?

Fortfarande ingen blödning eller något annat som tyder på att något skulle vara fel men om möjligt ännu färre symptom nu än någonsin. MA????
Wisca

Äldre 29 Apr 14:27

#11

Citera Återställ Anmäl

Hej alla!

Vill bara tacka alla som skrivit och försökt peppa och komma med råd och stöd. Tyvärr slutade det inte bra för oss den här gången och det känns som att jag är helt tom i själen, som att jag aldrig kommer sluta gråta. Läkaren konstaterade att livmodern var i rätt storlek för vecka 13 som vi skulle ha varit i, det fanns mycket fostervatten och livmodertappen var stängd precis som den skulle. Inga tecken på att någon blödning var på gång (och jag har heller inte haft tillstymmelse till blödning eller smärta) men fostret var inte större än vecka 6-7 (d.v.s. missed abortion). Det var alltså dött redan när vi skrev in oss hos barnmorskan..

Vi blev hemskickade för att vänta ut missfall och nu sitter jag här ett par timmar senare och är rädd och orolig för när det ska komma.. Hade ingenting hänt nästa vecka ville läkaren sätta igång det. Är så ledsen för min kropps skull som ju fortfarande tror att jag väntar en liten. Mitt psyke mår inte heller så bra just nu, känns som att livet är över. All glädje bara sögs ur mig. Tror inte läkaren som försökte trösta med "det är många kvinnor som får missfall.." förstår hur ont det gör. De 12 första veckorna var de längsta i mitt liv. Man hinner bygga upp så mycket känslor, både rädslor och förhoppningar. Jag hann börja se fram emot saker och planera. Nu är allt över. Nu vill jag bara bli gravid igen och glömma, är livrädd för att min pojkvän inte ens ska vilja försöka igen då barnet inte var planerat och han först i slutet börjat vänja sig vid tanken på att bli pappa. Jag har varit den av oss som varit taggad på att skaffa en liten i år, trodde aldrig det skulle hända innan ödet kom emellan. Han var inte alls intresserad och var försiktig runt min ägglossning. Tanken skrämmer mig att jag kanske inte får en andra chans närmaste åren.

För er som drabbats av missfall - hur tog ni er igenom sorgen?
Wisca

Äldre 10 Aug 17:25

#15

Citera Återställ Anmäl

Hej alla fina människor som stöttade mig genom missfallet nu i maj. Det har varit extremt tungt under en lång tid därefter, först efter andra mensen i början på juli började jag känna lite livsglädje igen.

Ville bara uppdatera er alla med lite positiva nyheter. Vet att många med mig gått igenom eller går igenom missfall. För mig, har det varit plågsamt till tusen. Igår, nio dagar efter utebliven mens, tog jag mod till mig och vågade ta ett grav.test efter att ha haft liknande symptom som vid förra graviditeten. JAG PLUSSADE!!!!! Trodde vi skulle få vänta länge innan den skulle ta sig men två månader efter missfallet är jag gravid igen i vecka 6. Kunde inte vara gladare och håller tummar och tår för att lill*n vill stanna kvar den här gången.

Jag hoppas det kan ge lite hopp till andra i samma situation som kämpar och kämpar med smärtan och förhoppningar om att bli gravida igen.
Wisca

Äldre 3 Oct 13:16

#18

Citera Återställ Anmäl

oldy skrev 2015-08-11 13:33:12 följande:
Beklagar det som hände, men stort grattis till plusset!!

Jag fick MF i januari, samma dag skulle vi flytta och det var vidrigt! Jag grät nog 10 timmar per dag, var helt förstörd.

Har redan en dotter (då 1,5 år) som jag försökte vara stark inför.

Men 2 veckor efter mitt MF blev jag gravid igen, och nu är jag i vecka 29 med lillebror i magen! :)

Denna gången ska det minsann gå vägen för oss! Men fy så orolig jag har varit denna graviditet..

När har du BF?

Usch! Missfall är verkligen vidrigt att behöva få igenom, en fruktansvärd sorg! Svårt att beskriva för en utomstående hur det känns, inte ens pappan till mitt barn kunde förstå. För honom var det inte verkligt ännu då jag inte hade någon babybula, det var för tidigt för att ha känt sparkar och jag mådde helt okej utan allt för myxket illamående eller trötthet. Jag förstår honom men samtidigt var det tungt att sörja ensam. Jag grät också större delen sv min vakna tid under en period efteråt, sedan började sommaren smyga sig på och jag försökte ägna mig åt roligare saker. Kommer hemifrån och vara ute mycket. Någonstans började jag få hopp om att livet skulle gå vidare. Det vände till det positiva snabbt då den nya graviditeten kom som en välsignelse.

Jag är glad att vi båda har tagit oss igenom det svåra och förhoppningsvis ska få njuta av våra små i framtiden. Jag har bf enligt senaste mensen den 8 april men vid tidigt ultraljud i v. 10+2. Barnmorskan sa att allt såg bra ut och hjärtat tickade på bra. Dock så tyckte hon att barnet var stort och ville så det till att vara fyra dagar äldre än mina beräkningar när hon mätte. Så antingen går jag in i vecka 14 idag (enligt senaste mensen) eller så går jag in i vecka 15 på tisdag.

Har bokat in rul nu men det är först den 17:e november pga få tider. Kommer vara i vecka 19+2 eller 19+6. Ska bli spännande att se om jag får behålla bf 8 april eller inte.

Jag själv föddes 8 dagar för tidigt så det kanske blir en marsbebis om nu bf skulle vara 4 april istället, "risken" finns ju. :)

Försöker slappna av så gott det går men mår väldigt bra, bara lätt illamående emellanåt och lätt huvudvärk. Vågar inte tro att det ska gå vägen. Känner inte av någon växtvärk eller livmoder. Jag vet att min är lite bakåtlutad, men har läst att den ska ha rätat på sig vid det här laget. Hade varit skönt att kunna känns åtminstone den Inann bebisen gör sig tillkänna med sparkar. Har noll humörsvängningar eller cravings, bara en liten bulle på magen då tarmarna arbetar långsamt.

Känns långt till 17:e november....

Du kan inte ha lång tid kvar nu till bf?
Wisca

Äldre 3 Oct 13:20

#19

Citera Återställ Anmäl

louiseclaire81 skrev 2015-08-11 13:24:24 följande:
Grattis till pluss!

Själv plussade jag i lördags, är i v5 :) Fick missfall i juni då i v13, ( var oxå ma, då fostret troligtvis dött i v9).

Håller tummarna för oss båda!

Grattis till dig också! Hur har det gått för dig? Roligt att uppdatera sig och höra hur ni mår allihopa och hur graviditeterna flyter på.

MA är extremt speciellt. Man går ju runt och tror att man är gravid då ingenting annat tyder på att det skulle vara något fel. Kände mig grundlurad av min kropp och hade växtvärk i livmodern samma dag som ma:t konstaterades och även därefter när jag väntade ut missfallet. Kroppen torde ju verkligen att den var gravid och jobbade på som bara den för barnets skull. Allt stämde ju, förutom att barnet inte levde.

Skickar en stor kram!
Wisca

Äldre 3 Oct 13:34

#23

Citera Återställ Anmäl

fkh skrev 2015-10-03 13:24:42 följande:
Man kan ha superpunktlig mens och ändå ha äl senare en viss månad. Det hade jag, regelbunden mens osv och ändå blev jag tillbakaflyttad mer än 2v (!). Ang dom där spökveckorna så infinner sig de väl vid olika veckor hos olika kvinnor. Det är väldigt individuellt, redan i v10 försvann mitt hemska illamående och kräkningar med andra symptom. Såg lillen sprattlade på ul senast i tisdags, är idag i v13+5. Lycka till

Mitt illamående i den här nya graviditeten försvann också lite i v.10. Inte helt men det har dämpats något enormt. Har aldrig varit på gränsen att spy tidigare men har varit begränsad i vad jag kunnat stoppa i mig och känslig för både lukter och smaker men nu känns det mest lite irriterande att ha ett superdovt illamående som bara ligger i bakgrunden ibland kvällstid.

Vi är ungefär lika långt gångna då, du och jag. Är i vecka 13+0 eller 13+4 beroende på om man går efter min eller bm:s beräkning. :)
Wisca

Äldre 3 Oct 14:12

#25

Citera Återställ Anmäl

fkh skrev 2015-10-03 13:49:14 följande:
Ja det är just det, alla är så olika och vissa har inga symptom alls. Sånt gillade jag att läsa när jag var som mest orolig :) Härligt att du kommit en bit på väg, det är ju nu man kan pusta ut. Har du fått se pyret än? När har du bf enligt bm?

Ja, samtidigt som det är skönt att må bra så vill man ju veta att allt går som det ska där inne. Speciellt när man varit med om att kroppen har lurat en en tång tidigare.

Jag fick se lilla pyret i v.10+2 (eller 10+4 enligt bm) men det känns inte som någon garanti för att h*n mår bra nu, vi var ju inte förbi kritiska v.12 då. Har bf enligt senaste mens den 8 april.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Otydligt UL i vecka 11?

Otydligt UL i vecka 11?

INNEHÅLL