Varför har du bara ett barn?

Har en 6-månaders just nu. Har funderat på detta sedan han kom. Jag vet inte vad jag vill liksom, på ett sätt skulle det vara skönt att ha det färdigt nu liksom, att inte behöva gå igenom en till graviditet och förlossning (som dessutom slutade i urakut snitt) och ha hela blöjbytarperioden och allt annat meckigt bakom sig om en överskådlig framtid. Men samtidigt, är det rätt? Tänk om han själv skulle vilja ha syskon. Tänk om jag skulel vilja ha ett till barn (sen när jag är äldre och det befintliga barnet också är förbi småbarnstiden och sen när han är vuxen. Tänk om jag kommer ångra mig? 

Samtidigt, tänk om det andra barnet skulle ha något "fel" eller om jag skulle få något problem efter det? Vågar man riskera det livet man lever nu? Eller tänk om syskonen då inte har det bra tillsammans? Jag och mina två syskon är inte så nära varandra-. Våra föräldrar är jämt på oss om att vi måste hålla ihop, men det gör vi inte. Min bror vill gärna det men jag och min syster är mer ensamvargar. Svårt läge. Så mycket sånt som jag går runt och tänker på hela tiden känns det som. Blir galen.

Mitt perspektiv som vuxet ensambarn:

Att med bara ha argumentet "det passar oss bäst" eller "vi har bara tid för ett barn" tycker jag är väldigt egoistiskt. För en dag kommer eran när det är vi som ska ta ansvar för er. Att ensam välja vilket äldreboende ni ska in på, att stötta er när ni blir allvarligt sjuka eller se er försvinna in i demens kan vara oerhört tufft. Att inte ha någon att bolla och dela med. Och de vänner jag har som är ensambarn upplever ungefär samma sak.

Och hur fantastiska vänner eller partner man än har kan det aldrig bli samma sak... Det är ju inte deras föräldrar.

Dock som sagt jag har full förståelse för anledningar såsom sjukdomshinder, missfall, förstakullssyskon, att barnet är adopterat, skilsmässa, IVF, et.c.

P.S. Jag är medveten att man växa upp till att avsky såväl syskon som föräldrar.

Vill inte riskera förvärra inkontinensen jag fick efter den första graviditeten.

Men ensamt barn, om du haft ett syskon kunde hen varit handikappad, ointresserad, din dödsfiende, ha avlidit i unga år eller av hundra andra skäl inte varit vid din sida när dina föräldrar blivit gamla. Det är lätt att måla upp fantasibilder av hur bra det skulle varit med ett syskon när man inte har något. I verkligheten vet du inte hur mycket hjälp du egentligen skulle fått. 

Att skaffa barn är alltid egoistiskt och att "bara" skaffa ett barn om man inte vill/kan ha fler är varken mer eller mindre egoistiskt än att skaffa mängder av barn.

Nu tycker jag iofs det väl egoistiskt att skaffa en jättekull med ungar också.

Och visst, jag är absolut medveten om att ett fött syskon aldrig kan vara någon garanti, men inget är någonsin en garanti?

Anser fortfarande att det föräldrar bör tänka på vad som troligen kan kännas bäst för barnen i längden.

Men samtidigt, ett oönskat "bara-för-att-syskon" kanske inte kommer ha en trevlig uppväxt heller. Så tänk till innan första barnet.... 

Man skall göra vad som passar en själv bäst. Vill man hålla sig till normen om att barn måste ha syskon och att alla andra minsann har fler barn, så kan man välja att skaffa ett till trots att man kanske varken har lust eller kapacitet till det. Vilket i slutändan kan leda till att man blir en sämre förälder för att man kanske inte är någon välorganiserad och tålamodig föräldratyp som trivs med stök och stoj och livat omkring sig. Så detta är en avvägning som alla borde göra utan att snegla på vad konventionen säger. Detta med att barn till varje pris måste ha ett syskon är ett mantra som rabblas utan att man tänker till ordentligt. Stå på er enbarnsföräldrar, ni har handlat helt rätt och utgått från er egen individuella situation och era egna önskemål.

för att jag inte skulle räcka till för ett barn till. krävande nog med en.