Hej,
Jag är nu 44 år och har gått igenom 4 IVF behandlingar, adoptionsutredning med nekad utgång då jag drabbades av bröstcancer pga mina IVF behandlingar. Jag insåg motvilligt att jag aldrig skulle bli mamma och försöker nu bearbeta min ofrivilliga barnlöshet och söker andra i samma situation.
Hur har ni kommit vidare? Hur bearbetar ni sorgen efter ett barn som aldrig kom?
Tacksam för att ni delar med er!
Min blogg hittar ni på andrasidantroskeln.se
Tack för era svar!
Ägg/embryodonation känns inte relevant för oss. Vi har haft toppfina embryon men de ville inte fastna. Nu går jag igenom antiöstrogenbehandling som har satt mig i klimakteriet. Där kommer jag att vara i 2 år till sedan är jag 46 år och jag tror inte att oddsen har ökat tills dess. Fosterhem har vi funderat på och varit på ett sådant informationsmöte. Jag insåg då att jag måste stanna upp och bearbeta sorgen själv innan jag kan stötta en annan familj med deras relation. Det kan absolut bli aktuellt lite senare i livet när vi känner oss starkare. Nu hade jag turen att bli moster till två små och hjälper dem så mycket jag kan.
Angående bröstcancern så har jag haft samtal med bröstcancerläkare som forskar på orsakerna till bröstcancer och bekräftat att i mitt fall så triggade hormonbehandlingarna igång tumören som säkert låg latent och annars hade brutit ut senare i livet. Min mamma fick samma sorts hormonella bröstcancer samtidigt som mig och jag hade sannolikt fått bröstcancer vid hennes ålder. Nu är det inte så för alla utan det var så i mitt individuella fall.
Intressant att du tar upp andra sorger i livet för det har kommit fram i flertal studier att ofrivillig barnlöshet är den jobbigaste sorgen av alla. De som drabbats av cancer, förlust av anhörig mm uttrycker barnlöshetssorgen som det svåraste hantera. Den har ingen utlösande händelse och inget slut. Vi har inget konkret att sörja som vid alla andra sorger. Vården definierar den som en sjukdom, ett funktionshinder och en livskris som varar upp till 20 år med återfall när vännerna får barnbarn.
De som är drabbade av ofrivilligt barnlöshet, permanent, har ofta svårt att prata om det och vi har inget sammanhang att vända oss till. Därför söker jag nu andra i min situation och vill gärna höra hur de har det.