Visst ligger mycket hos föräldrarna. Kanske är det är det ovanligt att det är som det är här, jag har inte erfarenhet av annat med barn så jag vet ju inte? Vi har som sagt aldrig behövt leta eftersom det har kommit till oss eller vad man ska säga, jag kan ibland uppleva det hetsigt istället. Varenda unge ska prova på allt ungefär för det är ju gratis den första tiden men sen då när det ska fortsättas? Jag har ibland upplevt ett dilemma där när det gäller vår dotter, hon vill fortsätta på allt så vi har fått sätta gränser. Grabben kan prova och tänka att "nej, det här var inget för mig" eller önska fortsätta då han inte har tre aktiviteter redan som hon har.
När vi kollar på skolans hemsida är det något nytt att prova på eller anmäla sig till, när vi kollar i postlådan är det samma sak och det uppmuntras i skolan som ju samarbetar mycket med dessa föreningar.
Det som inte kom till oss då när de började med det var väl fotbollen, det kom nog i mycket från deras pappa som är väldigt fotbollsintresserad (har spelat själv) och har spelat med dem sedan de kunde gå, det smittade väl av sig. Sonen har nu som sagt slutat efter ett år, dottern har spelat i 2 år och håller på fortfarande. Organiserat då. Sonen spelar mycket fotboll men inte på det sättet.
Om det mesta inte hade kommit till oss och barnen vet jag inte riktigt hur vi hade tänkt. Jag tror att vi kanske hade väntat tills de visade intresse för något och då sett om det fanns något om de önskade det? Vi känner inte att det är viktigt att deras intressen är styrda, däremot ser vi gärna att de utvecklar dem och då kan det ju vara till hjälp. Jag vet att vår dotter tittade på när andra dansade balett långt innan hon själv började men jag minns inte var det kom ifrån om jag ska vara ärlig. Jag upplever att barn generellt sätt hittar det där inte bara hos föräldrarna, när de kommer upp i ålder påverkar kompisar, skola, sånt de ser och läser..
Nu har balettundervisning bara funnits här en termin hittills och den har hon gått, efter sommaren ska hon fortsätta. Jag vet att vi kollade upp det när hon visade intresse men den balettundervisning som fanns då var 5 mil enkel resa bort och nej, det hade inte fungerat väl med det liv vi önskar leva och jag vet att hon inte heller skulle önska sitta i en bil i timmar dit och hem och offra annat för oss viktigt men hon har av naturliga skäl inte samma tidsperspektiv. Jag kan förstå att man som flickan och kråkan skriver fortsätter om man flyttar för att det betyder mycket för barnet men jag hade alltså inte uppmuntrat det till att börja med om det var så långt bort.
Jag känner igen mig i Sextotalist, jag är inte heller den där. Jag provade varenda aktivitet som fanns här när jag växte upp men fastnade inte direkt för något, jag upplevde en hets och med det stress och den dag mina föräldrar sa att det inte var viktigt och att jag kunde ägna mig åt det jag var intresserad av på min fritid minns jag att jag kände ett enormt lugn. Inte satt jag stilla, inte saknade jag intressen. De var bara inte organiserade. Det är något jag har tagit med mig och tycker inget speciellt mer än "jaha" om min unge inte vill. Han hittar sitt i något annat, kanske behöver han inte det där som jag inte gjorde men har ändå en rörlig och betydelsefull vardag. Han kan komma att ändra sig och då uppmuntrar vi det om han känner att det är viktigt för honom. Mina intressen har följt mig genom livet men har varit allt annat än organiserade. Jag har alltid tyckt att det har räckt med skola och senare arbete och alla rutiner man har i vardagen, min fritid bestämmer jag gärna över själv. Föräldrar och barn är olika och det finns nog flera bra sätt.
. Man väljer och begränsar som förälder. Förra året gick våra på idrottsskola. Det var suveränt. Önskar att det fanns här. En gång i veckan så fick de prova på allt möjligt - gymnastik, fotboll, bandy, pingis, tennis, handboll, basket, badminton, friidrott, cykling. Konståkningen håller vi på med för att de redan börjat, för att klubben är väldigt bra med barn och att de själva väldigt gärna vill. INTE optimalt att ligga och köra så långt. Jag har själv alltid deltagit i organiserade aktiviteter och minns min barndom som lycklig. Hade mycket kul. Ingen stress. Barnens pappa har aldrig varit aktiv organiserat. Han minns också sin barndom som lycklig. Hade mycket kul och har aldrig saknat organiserade aktiviteter. Det finns många vägar i livet helt enkelt. Vi är alla olika. Men nej, jag skulle inte känna mig stressad eller orolig över en 6-åring utan aktiviteter. Jag hade inte heller någon när jag var 6 år. Jag har utvecklats någorlunda normalt