Min kille har tappat sexlusten.

Tack för svar. Han har gjort lite förändringar på sitt jobb vilket medfört mer tid hemma med mig och bebisen, men han är fortfarande under mycket stress då han har en svår position på jobbet ( mellanchef). Han äter tabletter mot magkatarr flera gånger om dagen och somnar så fort han lägger sig men sover väldigt oroligt. Jag förstår att han mår dåligt och verkligen försöker hålla ihop saker och ting. Känner mig egoistisk som mår dåligt över utebliven närhet när han mår så dåligt. Jag gråter i duschen på kvällarna och känner mig så ledsen. Vill ju så gärna hålla om och älska med honom. Sex är för mig läkande när jag mår dåligt. Han säger att han runkar och det gör mig också ledsen för då har han ju behov av att tillfredsställa sig. Jobbigt när han väljer bort mig som älskar att ha sex och istället väljer att runka.

Till ledsen man: hur länge har ni varit tillsammans? Har hon alltid hatat sex eller började det i samband med graviditeten? Tror du att det kan bli bra? Om inte, kan du leva utan den fysiska kontakten?

Det var jag som frågade honom om han inte har något behov av att bli tillfredsställd, jag frågade om han runkar och det sa han att han gör men att det känns inte så skönt som det brukar. Han tittar mycket på porr i sin mobil (vet det då vi båda lånar varandras telefoner ibland för att ringa och surfa, vi använder den mobil som ligger närmast till hands). Är så rädd för att prata mer om det och att närma mig honom, blir så ledsen varje gång han avvisar mig. Jag ser ju att han inte njuter av närheten längre. Ändå planerar han så mycket för oss och vår framtid. Säger att han älskar mig och vill leva med mig. Innan detta hände så hade vi ett jättebra sexliv. Det slog gnistor verkligen och jag har aldrig varit så attraherad innan av någon man. Även han tände på mig och ville ha sex varje dag och tog initiativ till det. Vet varken ut eller in längre. Tack för dina fina svar.

Vi var varit ihop i cirka 3 år här och i början var det toppen med allt. Nu när man läst runt på lite trådar här så känns det ju inte så lovande. Ingen verkar ha fått till sitt sexliv efter en sådan här svacka. Jag har funderat på att ge detta förhållandet några månader till. Kanske ett halvår men om vi inte lyckas vända på det till det bättre så kommer jag lämna. Tanken får mig att gråta för jag vill så gärna hålla ihop familjen och mina känslor till min sambo är så starka. Men.. I längden blir det ohållbart att sakna sin partner.. Jag dör inombords och är inte lycklig. Kanske att både jag och min sambo skulle må bättre med någon annan? Men som sagt, det gör mig så ledsen att tänka såhär. Vet inte vad som är svårast, att leva med honom och utan sex eller att leva helt utan honom. Det är en plåga att ligga i samma säng och titta på honom och längta och varje gång man sträcker ut en hand så vänder han sig bara om och somnar. ????

Han har pratat med en psykolog om hur dåligt han mår psykiskt. Mycket stress på jobbet och han har prestationskrav. Jag har föreslagit att han kan prata med en läkare då han inte mår bra men han säger att han inte vill det. Han är rädd för att bli sjukskriven och att företaget ersätter honom med någon annan och ger honom en annan tjänst. Han vill verkligen ha kvar sitt jobb i några år till då han tjänar bra och investerar pengarna i framtida projekt. Den förra chefen blev också utbränd, gick in i väggen, blev omplacerad och fick en tjänst som sedan blev överflödig vilket ledde till att han blev varslad, uppsagd och mår nu ännu sämre. Så min sambo är livrädd för att gå samma öde till mötes. Han vill försöka orka några år till så han hinner bygga upp en egen verksamhet att jobba med istället. Så visst mår han dåligt och jag skäms nästan över mitt "problem" jag saknar ju bara närheten till honom men jag kan inte stänga av mina känslor. försöker stötta och hjälpa honom och avlasta så mycket jag bara kan men vet inte hur länge till jag orkar.

Vi har pratat om det och han vill gärna gå på detta med mig säger han. Tänkte ringa till kommunen och fråga om dom erbjuder familjeterapi/parterapi. Vi gick tidigare hos en familjeterapeut men hon skickade min sambo vidare till en psykolog då hon gjorde bedömningen att han i första hand behövde bearbeta det som tyngde honom innan hon kunde hjälpa oss som par.

Till ledsen man: jag förstår helt din frustration. Har tyvärr inget bra råd är jag rädd...hoppas själv finna en lösning. Det känns skit helt enkelt:(

Han tror att han kommer bli det när dom får reda på hur dåligt han mår. Ska påminna honom om att det inte är så. Kanske räcker det med medicinering under en period?

Drömkvinna kan jag ju inte veta om jag är men innan denna krisen så hade vi det väldigt bra. Han åtrådde mig, ville ha sex väldigt ofta, tände på mig, skickade blommor till mig på jobbet, säger varje dag att han älskar mig och vill leva resten av sitt liv med mig, han kan inte tänka sig någon annan säger han. Jag skäms inte för hur jag ser ut, är nöjd med mitt utseende, får ofta komplimanger, så jag vet inte... Klart jag känner mig oattraktiv nu inför min sambo eftersom jag alltid blir bortstött:(