Jag tror det sällan finns det ultimata tillfället, finns alltid ngt man borde styra upp först, vi är tex mitt i en flytt men vi kunde inte hålla oss^^sen finns d givetvis föer saker vi borde ta itu med innan, som sparande etc, men vi jobbar båda heltid så vi tro det löser sig i slutänden iaf, nu vet vi iof inte om det lyckats lr inte ;)
Åh så härligt att det finns fler!
Stämmer nog det där om att det inte finns något "rätt" tillfälle. Ändå oroar jag mig om vad omgivningen ska tycka och tänka... Vi har inte varit tillsammans så länge heller vilket såklart också är en faktor som kanske inte är så bra i andras ögon... ;) Och även om man veeeeet att man borde vänta lite till saker och ting ordnat upp sig mer (för vår del skulle vår situation betydligt bättre ut om bara några månader t.ex!) så är det ju så himla svårt att vänta! Vi gjorde ett halvhjärtat försök till plus nu i april, och det är ju med skräckblandad förtjusning som jag hoppas att det tagit sig!
Jag får nog ge mitt bidrag till den här tråden eftersom jag och sambon smider planer utan att omgivningen vet något, mohahaha.
Jag och sambon är 20 och 25 år gamla och har varit tillsammans i nästan två år. Vi har inte tröttnat en sekund på varandra, även fast bekanta som varit tillsammans nästan lika länge pratar om att de börjat tröttna på varandra. De flesta i vår omgivning skulle nog inte reagera något nämnvärt då vi ändå har varit tillsammans ett tag. Jag kan däremot tänka mig att mina föräldrar inte kommer reagera så positivt med tanke på min ålder.
Till hösten blir min sambo klar med sin utbildning och då får vi se hur länge han väljer att arbeta som det han är utbildad till, eller om han väljer att plugga vidare. Själv ska jag plugga till civilingenjör (eller ja, det får jag veta i juli) men annars blir det en kandidatexamen+master.
Vi har en del sparade pengar och kommer till hösten flytta till en större lägenhet (bostadsrätt) på en ny ort. Man har ju hört om andra som inte haft något alls, och då tycker jag att vi borde klara oss eftersom vi har både bostadsrätt (utan lån), egen bil och båda har körkort.
Så i augusti eller september ska jag ta ut min p-stav och jag ser fram emot det väldigt mycket. Jag och sambon ska inte direkt försöka utan vi följer mer filosofin att "händer det, så händer det".
Det som är rätt roligt är att för mindre än tre månader sedan ville sambon verkligen inte ha barn nästa år, utan möjligen om fem år. Tror att det är för att hans mamma alltid pratar om när vi ska skaffa barn och att hon längtar efter ett till barnbarn. Jag tycker det är roligt att efter mitt prat om barn att han vill slå sig ner med mig och att det är han som självmant dragit upp ämnet om att han vill att jag tar ut p-staven. Ska ringa i nästa vecka och se om man kan boka en tid så pass långt fram.
Åh så härligt att det finns fler!
Stämmer nog det där om att det inte finns något "rätt" tillfälle. Ändå oroar jag mig om vad omgivningen ska tycka och tänka... Vi har inte varit tillsammans så länge heller vilket såklart också är en faktor som kanske inte är så bra i andras ögon... ;) Och även om man veeeeet att man borde vänta lite till saker och ting ordnat upp sig mer (för vår del skulle vår situation betydligt bättre ut om bara några månader t.ex!) så är det ju så himla svårt att vänta! Vi gjorde ett halvhjärtat försök till plus nu i april, och det är ju med skräckblandad förtjusning som jag hoppas att det tagit sig!