Någon mer som planerar barn trots att det inte är "optimalt"?

Jag har också dålig koll eftersom det är min första stav som sattes in i slutet av februari. Och innan man ens kunde få sätta in den var det många möten och en del prover jag fick gå igenom. Men jag tror det beror mest på att jag har en lista med allergier mot bl.a. läkemedel.

Kommer också kännas lite konstigt att säga att jag inte vill ha något nytt skydd och jag tror hela tiden att de ska vara så dömande (jag vet att de inte gör det och jag är bara tramsig). Jag får intala mig själv att de har stött på värre människor under sin karriär.

Vi träffades för första gången för ett år sedan, varit tillsammans i ett halvår nu. Inte alls lång tid alltså! Barn började vi prata om redan två månader in i förhållandet, det var självklart på något vis. Skippat p-pillrerna har jag gjort sen dess men vi har kört avbrutet fram tills nu, i väntan på lite bättre förutsättningar för bebis :) Men ja, denna månad struntade vi i att vara försiktiga och BIM är den 16/5, fast jag tror inte att det tog sig denna gång...

Vi har BIM 16/5, så ungefär samtidigt då! Dock tror jag inte att det blev något denna gången, vi fick bara till det en enda gång en sisådär tre-fyra dagar innan ägglossning. Men hoppas gör man ju! Och nästa månad ska det banne mig liggas mer ;)

Ja, vår ekonomiska situation är inte den bästa, min man pluggar just nu efter att ha varit arbetslös i 2,5 år, hans kurs är klar i oktober och vi har BF i januari. Om han inte lyckas få jobb där innan eller påbörja en ny kurs så att han får CSN-bidrag kommer vi att få ut typ 10 000 efter skatt, med en hyra på 8000. Vi sparar så mycket vi kan redan nu och i allra värsta fall får jag gå tillbaka och jobba tidigare än jag vill. Alternativet då är t.ex. att jag jobbar 50% och han är hemma med bebisen. Men vi får se helt enkelt. Jag är trött på att sätta livet på paus för att allt ska vara "perfekt", för det blir det nog ändå aldrig. Därför valde vi att börja försöka ändå. Förhoppningsvis löser det sig till det bästa. 

Vi ska få barn om en månad! Jag har en termin kvar på min utbildning, har jobbat deltid hela studietiden men aldrig heltid, har alltså ganska dålig Sgi. Sambon har fast jobb och vi bor i studentlgh. Logiskt vore det bättre att vänta tills jag är utexad och börjat jobba... Men vi tycker det är bra timing för oss :). I er situation om ni har jobbat före och en schysst Sgi så ser jag inga hinder med att skaffa barn under studietiden! Det kommer gå jättebra. Kom ihåg att kolla upp om Sgi är skyddad av heltidsstudier eller om ni måste ta fullt studiemedel också... Har hört lite olika om det.

Ja dom ska då minsann inte döma dig, det vore inte proffsigt alls av dom så förhoppningsvis slipper du det, skulle dom döma dig så tycker jag du ska ifrågasätta deras etik och moral där borta :)

Ja men det kan juh absolut lyckas! Ni har juh verkligen rätt ålder också :) jag tror inte heller det blir + för oss den här gången, men om inte så e d bara att köra på :D

Ljuvlig tråd, den gjorde mig glad!
Vi har två barn och har det minst dagt tufft att gå runt men vi vill så gärna ha en trea... Men ekonomin har satt stopp och lite andra saker cokså men att läsa era tnakar gjorde mig hoppfull! Hoppas ocklså på att studera i höst på distans under tre år...om jag kommer in! Inga försök ännu, får vänta lite till men kaaanske senare... :)

Hej. Jag och sambon är båda 25 år och han har sedan ett år tillbaka fast tjänst. Jag är i juni färdigutbildad och kommer (troligen) att få ett jobb på ett stort lokalt företag utan kollektivavtal. Vi skulle egentligen ha börjat nu i maj men valt att skjuta upp det till hösten eftersom det inte känns så bra att börja på ett nytt jobb och bli gravid direkt. Vi har sagt att vi ska börja försöka i augusti/september så att jag åtminstone är fast anställd innan jag skulle "behöva" berätta för dem och sen arbeta i ca 1 år innan jag ska vara ledig. Men ju mer jag tänker på det så får jag ångest och vet inte hur företaget kommer att reagera på en eventuell graviditet så snabbt efter anställning.

Vi skulle kunna skjuta upp det ca 1 år och börja försöka i maj 2016 men det känns som en evighet bort och min kropp skriker efter barn. Det blir inte lättare av att veta att sambon väääldigt gärna vill ha barn.

Nej nej, det tror jag inte heller att de gör. Det är bara jag som är tramsig och skulle någon bemöta mig illa är jag en tös med skinn på näsan som säger ifrån (antagligen till deras chef).

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag blir färdigutbildad denna termin och är också orolig för hur min framtida arbetsplats kommer reagera om jag blir gravid nästan direkt jag börjar jobba där. Men jag försöker tänka att folk nog ändå har en viss förståelse, barn är ju det största som händer en i livet. Sen kan man ju dra en liten vit lögn om att det inte var planerat. ;)

Ja en vit lögn fungerar alltid ;)

Jag har precis fått veta att jag får en visstidsanställning aug-mars så känner ändå att även om de sagt flera gånger att jag utan tvekan kommer få stanna kvar efter de 7 månaderna så kan jag bli gravid och säga att jag har utgått från mina 7 månader och stannar jätte gärna kvar men jag kommer tillbaka efter min ledighet. 

Min sambo längtar minst lika mycket som jag och det är snarare jag som skjuter upp det hela tiden av rädsla för vad alla andra runt omkring ska tycka, bör egentligen skita fan i det men för mig är det viktigt att jag presterar bra på arbetet och är omtyckt.

Då kan du garanterat vara lugn:)

Jag och min sambo har varit tillsammans och bott ihop i 1,5 år. Vi kände varandra ett halvår innan vi blev ett par också. Jag är 22 och han 30 år.  Vi har pratat om barn i över ett halvår. Han har fast anställning sedan länge och väldigt bra lön, så pengar är inget problem för oss trots att jag studerar. Jag går klart mitt andra år av 4,5. Just nu lutar det åt att vi kommer börja försöka efter sommaren så att jag hinner gå klart mitt tredje år och få en kandidatexamen och sedan fortsätta utbildningen efter mammaledigheten såklart. Annars väntar vi nog ett år, så hinner jag gå 3,5 år innan bebisen kommer. 

Det som inte är optimalt för oss är egentligen att jag studerar och pendlar några gånger i veckan till en annan ort. Men samtidigt måste vi vänta så länge innan jag har fått ett fast jobb, närmare 3,5 år. Visst säger min ålder inte ifrån, men jag tror jag slits itu av längtan under den tiden. 

Jag förstår precis hur du känner. Den där längtan efter ett barn. Jag har inte heller åldern emot mig men varför vänta tills man har det? Jag har gett mig den på att mentalt bara fokusera på vad jag vill och vad mitt hjärta säger är rätt. Fuck min hjärna ;)

Hur går det för er alla? Någon som plussat?

Här kommer det gå segt någon månad framöver nu då jag är bortrest under ÄL, så vi får försöka nästa månad istället. Första riktga försöket i Juli alltså, såååå spännande!! :)

Jag studerar just nu på halvtid och får utöver det 50% aktivitetsersättning men jag letar just nu heltidsjobb innan jag plussar i hopp om att lyckas höja min SGI och undvika lägstabeloppet.

Min man kommer att studera på heltid fr.o.m augusti i år och minst 5,5 år framåt (Läkarlinjen). Så han kommer att bidra med fullt studiemedel + extra barntillägg till hushållskassan under dessa år.

Trots detta försöker vi för fullt att bli gravida och förhoppningsvis är jag det redan.

Vi har varit tillsammans i snart 5 år, vi äger vårt boende (bostadsrätt med plats för barn), vi har egen bil och snart kommer vi båda ha körkort (jag har bara uppkörningen kvar). Dessutom har vi fyra pigga och engagerade blivande mor- och farföräldrar som gärna vill hjälpa till med första barnbarnet.

Andra kanske skulle hävda att tajmingen är dålig men för oss är den helt rätt. Vi struntar i vad andra tycker.

Här hoppar jag in om jag får, skrev en lång trådstart häromdagen på ämnet men den var det ingen som ville svara på :)

Jag och fästmannen (snart äkta mannen, vi gifter oss i höst!) längtar jättemycket efter barn! Vi är båda 26 år och har varit ihop i fyra år. Jag har jobbat i knappt ett år efter studier och han längre. På pappret ser vi kanske inte så "olämpliga" ut, det som får mig att tvivla på tillfället är just jobbet. Jag har pratat mycket med bl.a. min chef om hur jag vill lära mig så mycket som möjligt de närmaste åren och att jag siktar mot att bli projektledare och så småningom chef. Jag byter tjänst inom företaget till hösten och då börjar min karriär "på riktigt" även om det kommer bli några år först för att enbart lära mig branschen och yrket. Jag bävar lite för att behöva säga till chefen att jag är gravid så snart. Å andra sidan, planen är att slänga p-pillrena efter nyår, och då tar det ju förmodligen några månader (inte alltför många hoppas jag!) innan jag ens blir gravid och sedan väntar ju nio månader :)

Ett annat problem är att vi bor för litet just nu och i vår lilla kommun kommer det inte ut alldeles för mycket hus... plus att vi är kräsna! ;) så en bebis där vi bor just nu skulle bli trångt!

Någon mer här som tvivlar på tillfället eller är ni alla tvärsäkra? :) Jag längtar till nyår men tycker samtidigt att det är jätteläskigt detta!