Hälsoresa (viktresa)

Åh, här vill jag vara med!

Jag har varit överviktig hela mitt vuxna liv (är 36 idag). Har ingen våg, men väger någonstans mellan 110 och 120 kilo. Har också gjort otaliga försök, men det det hela tiden brister på är motivationen. Det, plus att jag är en sucker för instant gratification och har otroligt svårt att förstå "många bäckar små"-tänkandet gör att jag sitter här idag. Jag har ju uppenbarligen någon sorts mat- och godismissbruk... när jag ska äta nyttigt känns det som att jag ska göra slut med min bäste vän.

Det jag försöker göra är att få in ett "mindful eating"-tänk, som jag förstår det. Alltså, att känna att det är jag själv som väljer vad jag stoppar i munnen, och inte bara äta på reflex. Häromdagen fick jag en kaka på jobbet, och istället för att äta den direkt tog jag hem den och gav den till min sambo. Ett futtigt steg kanske många tycker, men för mig var det faktiskt stort...

Jag ska dessutom bli bättre på att inte ersätta måltider med godis. Jag tänker gärna: "Jamen istället för 500 kalorier mat kan jag ju äta godis för 500 kalorier", men det är ju inte särskilt bra för kroppen, plus att jag märker att det bara ökar suget.

Även jag har en rätt "oregelbunden" livssituation, då jag arbetar som timvikarie och kan jobba både dag och natt med kort varsel, samtidigt som jag pluggar, så det är svårt att få till rutiner. Jag tränar en del, men är dålig på vardagsmotion.

Nu blev det en mindre roman. Hoppas på den här gruppen! Postar mina mått senare.

Tack för välkomnandet! Jag tränar mest gruppträning på gym, det kan vara pass av olika sort. På egen hand blir dt mest simning, jag har svårt att pusha mig när jag är på gymmet ensam.

Väldigt varierande... Alltifrån fyra gånger i veckan till varannan vecka. När jag har mycket annat är det svårt att prioritera träning tyvärr, eftersom det är ganska jobbigt och tråkigt (men känns bra efteråt :P )

Åh, jag förstår helt hur du menar, men det är så synd att du ska låta sånt begränsa dig! Tidigare har jag låtit min vikt begränsa mig oerhört mycket, men nu inser jag mer och mer hur ointressant jag faktiskt är för andra människor. På ett bra sätt! Alla andra har fullt med sig själva och det spelar faktiskt ingen roll vad de tänker om mig. Om någon nu ser mig och tänker att det är konstigt att jag är där får de känna så, men det ska inte få hindra mig.

Angående stöd från omgivningen som ni skriver om tycker jag det är knepigt. Min familj pushade mig att gå ner i vikt när jag var tonåring och då, som jag nu ser på kort, var jag då ganska normalviktig... Jag har fruktansvärt dåliga minnen av "stöd från omgivningen", och idag säger jag aldrig något till någon om att gå ner i vikt. Jag vill inte ens säga det till min sambo, jag vill inte berätta för honom att jag är tjock (jepp, jag inser att det låter helt sjukt och att han ser precis hur jag ser ut). Usch, när man börjar nysta i det märker man hur mycket skuld och mörka känslor som är kopplade till mat och ätande. Sorgligt.

Midja: 98
Rumpa: 135
Handled: 17

Jag vet inte varför det känns så svårt att prata med min sambo.... Han är världens snällaste och jag tror verkligen att han skulle stötta mig. Nåja. Det får bli längre fram.

Heja alla!

För mig går det... sådär. Äter mindre godis än vanligt i alla fall, men har svårt att sluta helt. Men har blivit bättre på att inte äta utan tanke och på att äta saker med socker som jag inte ens tycker om.

Mår rätt dåligt i allmänhet just nu. Det finns ett yrke som jag brinner för och skulle vilja ha, men det finns inga utsikter för att jag ska kunna få det. Det gör fruktansvärt ont! Jag har så svårt att acceptera att livet inte alls kommer att bli det jag drömde om. Det har inte direkt med tråden att göra, kanske... men jag har så svårt att motivera mig till en förändring när mat och godis ger mig så mycket njutning och när resten av livet känns skit.

Sorry, lite gnäll...