Hälsoresa (viktresa)

Startsituation

Vikt: 140 kg (koll förra måndagen vid läkarbesök)
Klädstorlek: 50-54 beroende på kläderna
Mått kommer här nedan. Hade inget måttband utan fick ta snöre som jag sen mätte med tumstock, så det kanske inte är exakta mått, men det är något att utgå från. Dessutom bra att spara snörena så man ev kan se skillnad i framtiden. Eftersom att det här sättet dock var lite krångligt, speciellt när jag är själv, så tog jag inte allt för många mått.

Bröst: 138,5 cm
Mage (största delen, runt naveln): 152,5 cm
Rumpa: 148 cm
Lår: 93,5 cm
Överarm: 47 cm
Handled: 18 cm

Att se det såhär i reella siffror är lite hårt, så nu blev det jobbigt. I vanliga fall när jag känner mig som jag gör nu hade jag nog åkt och köpt chips (haha ironin). Istället byter jag nu om, och tar en promenad.

130 säkert: Precis så är min sambo. Det är jättefint att han tycker att jag är fin som jag är, men för mig handlar det mer om hälsa än om utseende.

Jag har inte så stor umgängeskrets alls, 2 nära vänner och ytterligare några stycken som inte är lika nära. Har dock ett stort stöd i mamma, iaf när det kommer till den känsomässiga biten.

Då får vi helt enkelt bli varandras stöd här i gruppen! :)

Tack för välkomnandet! Jag tränar mest gruppträning på gym, det kan vara pass av olika sort. På egen hand blir dt mest simning, jag har svårt att pusha mig när jag är på gymmet ensam.

XL: Skönt att du är bättre. Depression och annan psykisk ohälsa är lömskt, dels för att det fortfarande ligger någon tabu i samhället (mycket mer accepterat att vara hemma för att man brutit benet eller opererat bort blindtarmen t.ex. än att vara deprimerad) men också för att det inte syns, och därför inte alltid tas på allvar. Själv medicinerades jag i runt ett år med SSRI, hade även samtalskontakt under den tiden. Idag är jag väl egentligen frisk, men jag tror att jag fortfarande är lite extra känslig i mig själv för nederlag eller liknande, vilket gör att jag lätt ältar saker, vilket leder till ångest och ibland sömnproblem. Men det blir bättre och bättre.

Jag går en treårig utbildning inom vårdvetenskap, socialt arbete och kriminologi.:)

Låter bra! Önskar att jag också kunde vara bättre på att planera..

Isbit: Önskar jag vore "modig" nog att delta i mer gruppträningar. Gick i friskis och svettis innan jag blev så här stor, och tyckte att det var jätteroligt. Men nu känner jag mig bara som en flodhäst mitt bland alla hurtiga när jag försöker mig på något sånt. :/ Hur ofta tränar du? :) 

Väldigt varierande... Alltifrån fyra gånger i veckan till varannan vecka. När jag har mycket annat är det svårt att prioritera träning tyvärr, eftersom det är ganska jobbigt och tråkigt (men känns bra efteråt :P )

Åh, jag förstår helt hur du menar, men det är så synd att du ska låta sånt begränsa dig! Tidigare har jag låtit min vikt begränsa mig oerhört mycket, men nu inser jag mer och mer hur ointressant jag faktiskt är för andra människor. På ett bra sätt! Alla andra har fullt med sig själva och det spelar faktiskt ingen roll vad de tänker om mig. Om någon nu ser mig och tänker att det är konstigt att jag är där får de känna så, men det ska inte få hindra mig.

Angående stöd från omgivningen som ni skriver om tycker jag det är knepigt. Min familj pushade mig att gå ner i vikt när jag var tonåring och då, som jag nu ser på kort, var jag då ganska normalviktig... Jag har fruktansvärt dåliga minnen av "stöd från omgivningen", och idag säger jag aldrig något till någon om att gå ner i vikt. Jag vill inte ens säga det till min sambo, jag vill inte berätta för honom att jag är tjock (jepp, jag inser att det låter helt sjukt och att han ser precis hur jag ser ut). Usch, när man börjar nysta i det märker man hur mycket skuld och mörka känslor som är kopplade till mat och ätande. Sorgligt.

Min dag.

Gömde tydligen att sätta klockan innan jag la mig, så någon frukost hann jag inte med, därför blev dagen lite förvriden, och jag hann liksom inte med alla mål jag skulle.

Typ brunch: Ägg och bacon, 3 ägg 4 baconskivor.
Mellanmål: Päron
Middag: Tacosallad (Tog det som fanns hemma: Köttfärs, tomat, gurka, majs, champinjoner och lite ost)
Kvällsmat: 2 kokta ägg

Blev en synd också, en bananasplit mellan middagen och kvällsmaten. Var bortbjuden och så blev det så. Jag kommer få ta några sådana ibland, ett totalförbud kommer inte fungera på mig, speciellt inte såhär i början.

Motion: 30 minuters promenad, mycket i uppförsbacke. Distans endast 1,7 km, men jag är helt otränad därför långsam, plus att mycket av det som sagt var i uppförsbacke, letade faktiskt upp backar av just den anledningen.

----

Isbit: Vet att jag borde tänka som du, men jag är tyvärr inte riktigt där än :P

Ja, det här med stöd är knepigt oavsett hur man ser på det. Min pappa sa till mig att jag behövde banta redan när jag var 10 år, så den sidan av "stödet" är ju heller inte en höjdare. Idag vid middagen tyckte min sambo att jag tog en liten portion, varpå jag svarade att jag försöker äta bättre, mindre och oftare. "Ska du börja med sån där bantningsskit?" var hans reaktion. Så nja... Stödet kunde ju vara bättre. På vilket sätt tycker du att det är jobbigt att prata med din sambo om det?

Så tänker jag också. Jag går på cirkelgym och där är ibland övningar som jag inte klarar för att magen tar emot eller knäna tar för mycket stryk. Då får jag anpassa övningen till mig och vill folk tycka att det är konstigt så... För mig funkar cirkelgym bäst eftersom alla gör olika övningar på olika stationer och sen byter man. då känns det inte så konstigt att jag gör annorlunda, som när alla sak göra samma sak samtidigt.

140 kg - finns det ingen du kan träna med som också har lite övervikt så är ni två. Bor du i Skåne kan vi göra gemensam sak Vad jobbigt att försova sig! Att frukost är det viktigaste målet ska vara en myt. Om man inte mår dåligt eller överäter för att man ha skippat frukosten ska det enligt nya rön gå alldeles utmärkt att äta förstärkt förmiddagsfika eller tidig lunch. Frukost kanske inte är din grej. Själv hade jag inte klarat mig utan tagit ett glas mjölk och en macka på stående fot.

Ang synd - jag tror att felet som många gör är att man tänker att "jag ska aaaldrig mer äta detta och detta" och då känns det, som någon sa här, som att förlora en kär vän. Tricket är att ha kontroll över ätandet och inte frossa och äta ALLA tänkbara godsaker på samma dag.

Och din sambo - oj! Känns nästan som att han blir lite hotad av att du försöker gå ner i vikt. som att det är skönt att ha dig tjock för då vet han vad han har dig. Tänk om du blir smal, vad händer med honom då, typ?

Överlag tror jag att detta ligger bakom mycket av det där "du är fin som du är" pratet. Att det är skönt att ha en vän/kollega/syster som är större än man själv och att det blir jättejobbigt om denna skulle gå ner i vikt men inte man själv. Så försöker man till varje pris få den tjocka att förbli tjock.

Vad det gäller planering så är det ett sätt för mig att inte spontanäta (detta lilla gör inget) och att stressäta, det står liksom inte i planen att jag ska göra det. Sen är jag inte så strikt som det ser ut. Är jag sugen på ett päron istället för ett äpple så blir det päron. och tiderna är inte fasta, bara att det är lättare att skriva tider än "frukost" och "mellanmål"

Ett annat sätt att "planera" kan vara att tänka ut "vad skulle jag vilja äta till frukost/lunch/mellanmå"l och köpa hem det så att det finns. Då blir man inte ett offer för det som finns i kylskåpet.

Nu kommer helgen med sina utmaningar. Så här ser min matdag ut

6.30 filmjölk 2 dl, musli 3 msk och bär
9.00 päron
12.00 Arbetslunch - försöker välja det nyttigaste
15.00 keso med bär
18.00 Kycklingspett med grönsaker och bröd, 1 öl
20.00 mörk choklad 50 g

Ha den underbara fredag

Midja: 98
Rumpa: 135
Handled: 17

Jag vet inte varför det känns så svårt att prata med min sambo.... Han är världens snällaste och jag tror verkligen att han skulle stötta mig. Nåja. Det får bli längre fram.

Heja alla!

Hej alla!

Angående att känna sig dum när man tränar, när jag tränar blir jag snarare inspirerad när jag ser människor som är stora och kämpar på. Det känns mer inspirerande att se någon med övervikt (måttlig eller rejäl spelar ingen roll) på gymmet eller slingan än en vältränad 25-åring som leker med vikterna/passet eller svischar förbi skitfort i löpspåret.

När jag tänker att jag säkert ser ut som en halvdöd flodhäst...tänker jag att andra faktiskt inte har en aning om jag sprungit 200 m eller 2 mil...så jag fokuserar på mitt istället ?

Var nöjda & stolta över att ni vill förändra er situation och jobba mot det, försök ta er ur komfortzoner, efter några ggr kanske den obekväma känslan försvinner.

Angående människor som säger att "du är bra som det är", tror jag inte alls att det behöver vara missunnsamhet eller en önskan om att känna sig snyggare/bättre etc. Jag tror att många vill betona att de gillar er oavsett. En del kanske är rädda att verka elaka eller att ni ska få komplex.

Men givetvis finns även de som känner sig hotade eller liknande av att ens nära gör en förändring i livet.

Hej, vad kul med fler som vill tappa i vikt. Själv fick jag barn och startade med övervikt in i graviditeten , barnet e nu 10 mån och jag behöver tappa ytterligare 23 kg har tappat 11,5 redan. Har en ätstörning i botten som jag är i konvalans ifrån och är livrädd att väcka igen så jag går varligt fram. För mig känns det som om jag berättar för nån om min minskning så kommer förväntningar från omgivningen och då träffas det igång igen. Skulle gärna vilja favorita denna tråden på mobilen , vet nån hur man gör? Vi kämpar på tillsammans och skyndar långsamt . Mitt första mål är att bli tvåsiffrig igen????. Kämpa på och var rädda om er????

130säkert- Så starkt av dig att du är så ärlig!och det är där förändringen börjar! Jag gick från 95-65kg på 1 år och det var den mest fantastiska och SVÅRASTE tiden i mitt liv. Men så värt det! Lycka till och jag tror du är på rätt väg i och med att du är ärlig med sig själv!