Klarar inte av svärföräldrarna...

Hur har det gått? Har ni kunnat prata om det?

Jag befinner mig i en liknande situation. Dock skiljer den sig ifrån att du ständigt kritiseras. Här är det snarare att jag önskar dom någongång kunde öppna käften och säga någonting annat än "hur mår du?". Min svärfar pratar alltid i mun på oss, avbryter och pratar alltid om saker vi inte har en endaste relation till. Annars sitter han tyst. Tilläggas bör att jag är gravid med deras första barnbarn, jag och min sambo har vart i hop i ca 3år och jag kände redan första gången jag träffade dom att det var något speciellt. Jag har hela tiden försökt att tänka att det är min sambo jag älskar, inte mina svärföräldrar. Men jag tror fan bägarn runnit över då jag varje gång dom behagat komma över, alltid ifrågasätter något konstigt som någon utav dom kläckt ur sig. 

Två människor i 60-års åldern, lever lite gammalmodigt och det märks att barnen (min sambo och min svägerska) är uppväxta på annat vis, än jag själv. Det är världens snällaste människor, inget konstigt med det. Men den där navelsträngen till min 35åriga sambo är långtifrån klippt. Dyker upp i tid och otid, ställer så sjukt konstiga frågor, stannar oftast kvar i hallen om dom har vägarna förbi och kommer aldrig upp till oss på övervåningen (sutterängvilla), dom har alltid fikat/ätit innan besöket och har alltid bråttom härifrån. 

Min svärmor frågar ibland om vårt barn medans min svärfar inte är ett dugg intresserad. Jag älskar min sambo över allt annat, han är världens snällaste och kommer bli en helt makalöst bra pappa till vårt barn. Men vad gör man när man inte klarar av föräldrarna? Hur många gånger skall jag behöva ifrågasätta min sambo alla konstiga beteenden? 

Bara senast idag dök dom upp mitt i ett pajbakande, jag erbjöd dom äppelpaj men hade såklart (som vanligt) redan käkat. Vi har fått ärva en studsmatta som min sambo satte upp på baksidan idag och efter 1 timme ståendes i hallen gick min svärfar ut och runt huset för att kolla på den. Komma tillbaka igen och gnällde över att den skulle ta plats när gräsmattan skulle klippas! Jag menar: "HALLÅ, du bor INTE här?". Efter ytterligare 20 minuter åker dom hemåt och jag sätter mig i soffan för att kolla på tv och blickar ut över bakgården. Till min stora förvåning ser jag att studsmattan sitter löst, att den är "urjängad" och sne. Jag ropar på min sambo och frågar var som hänt med mattan, varpå han svarar: "Ja pappa var ju där och kolla på den och har väl lyft och känt på den". Jag ifrågasätter då återigen hur man kan vara så dum i huvudet (då vi har andra barn som använder den) och göra så, varpå han svarar igen: "För att han är sån!"

Jag håller på att bli galen. Jag blir arg på min sambo för att han inte säger ifrån och låter sig trillskas som en jävla barnunge samtidigt som mina svärföräldarar inte respekterar att vi har ett eget liv. 

VAD GÖR MAN?