Ovillig särbo

Visst är det ett gigantiskt steg att som barnlös flytta ihop med någon som mig. Det har jag full förståelse för. Jag begär absolut inte att han ska ta något större ansvar för mina barn, men samtidigt vill jag ju att han respekterar dem och visar att han gillar dem (vilket han förvisso gör).

Men jag vill som sagt inte heller vara särbo i 15 år till ... om han hade visat ett större engagemang i att flytta närmare hade jag nog kunnat nöja mig med det ett tag. Jag vet ju att barnen är det stora hindret för honom, även om han inte har sagt det rakt ut. Och barnen är det viktigaste och bästa jag har, jag kommer inte acceptera någonting från honom som gör att de tar skada.

Sen känns det inte så lätt att släppa någon som jag trivs otroligt bra ihop med och som gör mig lycklig.

Apropå om mina barn är småbarn eller ej så räknar jag inte skolbarn som småbarn, för mig går gränsen för småbarn vid 4-5 år. Och få unga vuxna flyttar hemifrån i dagens samhälle förrän de är 21-23 år gamla (bostadsbrist, studier osv). Alltså räknar jag med att min minsta flyttar hemifrån om ca 15 år.

Och jag tycker det är lustigt att så många säger att min särbo har sagt att han inte är intresserad av mina barn.  Han är inte utåtriktad och är inte den som "tränger" sig på, att han inte närmar sig barnen spontant har inte med ointresse att göra. Det handlar nog om en kombination av hans personlighet och osäkerhet (han frågar ju inte mig saker spontant heller om vad jag har pysslat med). Och jag kan mycket väl tänka mig ett särboliv, om vi kan ha ett vardagsliv på det viset. Vilket för mig innebär någon att äta middag med, titta på tv med, prata med, ha roligt tillsammans med osv. Att han skulle ta något som helst ansvar för mina barn förväntar jag mig inte, alltså ingen "avlastning" som någon påstod. Jag trivs bra med att leva med mina barn och behöver ingen avlastning, men som jag tidigare har sagt vill jag ha mannen som jag älskar i mitt vardagsliv. Jag vill träffa honom efter jobbet, helt enkelt! Vad har det med att avlasta mig att göra? Vill jag ha avlastning kan jag anlita en barnvakt eller en städhjälp.

Tyvärr är det svårt att få till att träffas spontant och bara för några timmar när man har 7 mil mellan sig. Och som jag har sagt så har jag bett honom att flytta till min ort, men det händer inget! Däri ligger min frustration, hur länge ska man vänta på ett bu eller bä? Just nu är hans enda plan att skaffa sig en bil för att kunna ta sig hem till mig lättare.

Och jag har varit styvmamma i tio år och jag vet hur jäkla jobbigt det kan vara. Jag tänker inte tvinga det på honom. Men om han inte vill, kan han ju kläcka ur sig det och inte ljuga mig rakt upp i ansiktet om nu alla ni har rätt i vad ni säger om en man som ni aldrig har träffat.

Tja, just nu är i alla fall läget så att om han inte snart visar på något vis eller säger att han faktiskt tänker flytta närmare så får det väl vara slut.  Och då lär jag inte leta upp en pappa som ersättare, då nöjer jag mig nog med att vara singel tills barnen flyttat ut. För det är inte riktigt värt allt krångel och jag är inte intresserad av att föra in fler karlar i barnens liv.