Folk som är vanliga men knepiga

Folk som är knepiga, vet de om det?

Då och då stöter man på folk som man upplever som väldigt knepiga, som inte funkar att prata lättsamt med som man gör med andra. Jag undrar om de här personerna vet om att de uppfattas som rätt knepiga och hur de funderar kring det? Det är sådana som är helt normala och vanliga och inget avvikande på något sätt. Men knepiga.

Tex några föräldrar i mitt barns klass. Varje gång jag träffar dem (framför allt mamman) känns det som att samtalet hackar oerhört, att hon knappt svarar på frågor, att hon liksom pratar så där avmätt som man kan göra när man inte vill berätta något (även om det handlar om någon enkel skolgrej). Både hon och pappan ser väldigt trevliga och sociala ut men det är något svårt att prata med dem. Vi hade en träff med en grupp föräldrar och barn nyligen, helt frivilligt på helgen. De kom, satte sig längst ut, pratar mest med varandra, svarar på tilltal men gör ingenting för att hålla samtalet igång. Det känns som att man har en morot på näsan eller något totaludda som gör stt hon knappt kan prata med en. En annan mamma frågar henne någonting men får också så där kort svar (dvs det är inte bara till mig). Mamman satt och pratade med en annan ett tag men då typ viskar hon till henne som att ingen annan får höra. Jättesvårt att beskriva men varje gång jag träffar mamman känner jag samma sak. Och min man som var med på samma träff tycker precis samma sak.

Andra människor är sådana man får tassa på tå med. De är oerhört lättstötta och minsta felsägning leder till att de kniper ihop munnen och ser jättesura ut. Och man förstår inte ens varför det man sa var något problem. Och det är ett par sådana jag träffat på genom åren, i olika sammanhang. Och fast jag gillat dem har det nästan varit en lättnad när våra vägar gått åt olika håll då det är så ansträngande att väga sina ord så.

En annan personlighet jag funderat på är sådana som bokstavligen skrattar i varannan mening de säger, oavsett ämne. De säger något och så ett kort skratt i slutet av meningen. Jag förstår liksom inte varför man gör så, det är så oerhört konstigt. Hur kan någon se det som naturligt att skratta i varje samtal, på jobbet? Och det här är människor jag kännt i flera år så det är ingen ny bekantskap eller osäkerhet.

Tankar?