Anonym (ex) skrev 2015-07-29 09:41:25 följande:
Exakt så kände jag!! För jag var ju redan dökär i honom, såg oss två som något perfekt för en fin framtid för han verkade ju vara en toppen kille. Men han dissade ju mig med något skitsnack direkt. Han gav mig inte ens en chans. Kändes så orättvist. Som att jag inte dög.. hade ju hellre sett att vi träffats ett par gånger eller att ok han ville inte ha ett förhållande men då slutar träffa mig inte fortsätter liksom när han vet att jag vill ha honom.
Sen kom han upp över öronen kär, hur gullig som helst och allt var verkligen SÅ fint. Aldrig upplevt kärlek på det sättet. Så även om min hjärna sa nej så skrek mitt hjärta JA. Men den där känslan fanns alltid där "han har faktiskt dissat dig en gång" och när han började bete sig dåligt så kände jag av det där ännu mer..hur fel det är och att jag kommer bli sårad.
Någonstans vet jag att han gör fel och att den värsta övervikten har jag blivit av med när han flyttade. För hur jag än beter mig, om jag nu skulle vara svartsjuk så ger det väl inte honom rätt att gå bakom ryggen...om vi är i ett förhållande, bor under samma tak och jag står för ekonomin så kan det väl inte vara rätt att svara mig att jag inte ska lägga mig i hans vanor för det påverkar ju mig också att han dricker även när han ska jobba och köra..blir han tagen så drabbas jag också men det ser han inte alls ... det är så svårt att vara klok här för jag ser två sidor utav honom den ena är en man som jag älskar djupt, som är det finaste jag vet! Den som jag blev kär i....den andra är en skithög som tycker ner andra för att må bra själv. Men någonstans i den dimman så ser jag verkligheten: Att han ÄR en skithög och det är allt. Den fina sidan jag såg var bara till för att jag skulle bli kär. För att han sen skulle kunna förstöra mig. Samma sak gör han varje gång jag vill gå.. blockar jag honom på fb då kommer smsen.. men så fort jag svarar så börjas det igen.
Som igår. Han vet att jag var ledsen då jag var tvungen att återvända till vår lägenhet. Har inte varit där på ett par veckor, han flyttade när jag inte var hemma. Väl här hemma fanns ju allt kvar bilder, saker, minnen.. vi pratade lite och han frågade om det var jobbigt vilket jag sa att det var. Då hörde han inte av sig alls mer under hela kvällen. Sen stängde han av telefonen då jag brukar vara den som skriver först på morgonen då jag vaknar tidigare och ser jag att den är avstängd så kommer jag misstänka att han är med en annan tjej, det är standard. Sådär gör han bara om han vill att jag ska misstänka och ibland för att det inte ska vara så uppenbart. Detta har han själv erkänt. Så imorse sket jag i att skriva något alls när jag såg att han slog på telefonen. Gick en timme och så skrev han "vad gör du?" Så igår när jag var ledsen då gick det bra att skita i mig..
Gått från att vara en glad, pigg och stark tjej till en trasig och feg jävel som inte ens kan blocka någon som beter sig vidrigt mot mig... min magkänsla säger mig såååå att han manipulerar mig men ändå står jag kvar och är hans dörrmatta för jag tror på hans ord att det är mig det är fel på, jag som är sjuk i huvudet...
Jag skulle vilja säga att det är lätt hänt. Ibland är man bara i ett läge där man känner sig svältfödd på uppmärksamhet och man tar den nästan i vilken form den än kommer.
Jag har varit där själv. Inget jag är stolt över. Och såhär nästan tio år efter kan jag inte förstå vad jag såg hos honom.
Jag tror att du mår bra av att inte ha någon kontakt alls med honom. Skoskav går liksom inte över om man fortsätter gå i skon som gett en problem.
Det är lite som att sluta röka eller sluta äta godis. Man får ta en dag i taget och vara glad för alla små framsteg. Och rätt vad det är så kommer det att ha gått en vecka utan att du tänkt på honom och sedan en månad...
Du har alldeles rätt i dina tankar. Han ska inte gå bakom ryggen på dig och han ska inte "ta" av dina pengar för att finansiera sina ovanor.
Och det där med vikten. Om en människa är juste så ger den inte taskiga kommentarer om det. Jag har haft så mycket som 50 kilos övervikt och jag har inte fått några taskiga kommentarer om det. För de jag har haft omkring mig har varit tillräckligt empatiska för att veta att jag blir ledsen av det.
Jag skulle säga: Sluta prata med honom direkt. Omedelbart. Och helt och hållet. Inga sms, inga meddelanden på FB eller något annat.
Det kommer inte att gå över för dig förrän du börjar hålla dig ifrån honom.
