Funderingar kring att inseminera för att få ett till barn/syskon, när första barnet kom till på ”vanligt” sätt och har en pappa?
Hej,
jag undrar om någon annan är/har varit i min situation och kan berätta lite hur det har blivit för er?
Jag har ett barn som snart är 3, delad vårdad med pappan. Barnet bor hos mig men är också mycket hos sin pappa. Det mesta fungerar fint och barnet har en trygg och kärleksfull tillvaro.
Nu vill jag ha ett till barn. Ett syskon till barnet som redan finns, en till familjemedlem. Men jag vill inte ha någon kille/man/sambo. Jag trivs bra som ensamstående och reder mig själv. Så det skulle i så fall bli ett barn via insemination. Ett barn som inte kommer att ha någon pappa. Ett barn som jag helt på egen hand ska rå om och försörja och älska och se till att hen får en bra uppväxt.
Hjärtat säger ja! Men jag kan inte låt bli att fundera på hur det skulle bli för den här lilla nya individen. När storasyskonet åker till sin pappa, hur känns det för den minsta då? Storasyskonet kommer ju att ha en annan än mig att relatera till, att känna igen sig i, att göra skojiga saker med, att bli älskad av. Men den lilla? Hen skulle ju? bara ha mig?. Visst, jag har ett bra nätverk och nära till familjen. ?Inseminationsbarnet? skulle ju ha lika stor tillgång till mormor/morfar/morbror/moster/kusiner mm som sitt storasyskon. Men hen skulle ju inte ha någon annan vårdnadshavare, som mitt första barn har. Bara mig.
Hade jag varit ensamstående och barnlös nu hade jag inte funderat så mycket på det här, det är just det där att det blir en så tydlig skillnad mellan barnen, att den ena har två föräldrar och den andra har bara en. Hade jag varit homosexuell och haft delad vårdnad med en annan kvinna och funderat på ett till barn hade jag dock funderat ungefär likadant som jag gör nu. Då hade ju det första barnet också haft två föräldrar, men den minsta bara en. Fast att det första barnet har just en PAPPA kanske är lite annat ändå, om en tänker på det eventuellt kommande barnets tankar kring härkomst, samhörighet mm. Hoppas jag inte skriver rörigt nu?
Känner mig lite sorgsen när jag skriver det här. På ett sätt har jag redan tagit ett beslut, jag tror att jag kommer att genomföra insemination för att försöka få ett syskon. Men det finns en del i mig som är rädd att mitt beslut kommer att krossa det lilla barnets hjärta, om och om igen, kanske genom hela hens liv.
Funderar också på barnet som redan finns, jag vill ju gärna att det ska få ett syskon. Och det finns inga garantier att barnets pappa kommer att skaffa fler barn, men en kan ju hoppas J Vill inte att vårt barn ska bli lämnad ensam kvar när jag och pappan inte finns mer. Så för min treårings skull vill jag också genomföra det här.
Hjälp. Är det någon annan som har gått igenom det här? Hur har ni funderat, vad har ni kommit fram till, hur har ni gjort?
Andra, som inte har haft det här bekymret men som ändå har något att säga om det, får också gärna ge lite respons!
Tack!
/Ensam, stark och kluven