Jag tror ni skulle klara det alldeles utmärkt!
Barn behöver också struktur och rutin, så det är nog inga problem, och jag tror att din karl kommer att lära sig hantera när barnet/en ät ledsna, han kommer kunna trösta även om han inte alltid kommer kunna förstå VARFÖR det kommer tårar.
Dessutom har ni ju rätt till stöd i ert föräldraskap, så om ni känner er mogna i övrigt tror jag det löser sig.
Angående det med ljudbild så hade jag nog valt att alltid ha musik på en låg nivå hemma (skapa lite andra ljud så att det inte blir så mycket tystnad som bryts av barnskrik) och även ha ett par hörselskador tillhands som man snabbt kan ta på vid behov.
Knepiga föräldrar är det nog många som har, även utan diagnoser! 
HÖRSELKÅPOR skulle det stå
Usch för folk som tycker att en diagnos (eller två) är anledning nog för att avråda folk från att skaffa barn!
Hade inte ts beskrivit att de i övrigt har en väl fungerande vardag med arbete, boende och rutiner, så visst, men nu är det ju inte så.
Ni kommer ju uppenbarligen få stöd från er familj OCKSÅ, inte bara det stöd ni är berättigade iom era diagnoser, så lyssna inte för mycket på vad andra säger, gå på vad NI vill. Det kommer alltid finnas de som avråder, precis som ni själva tvekar, men i slutändan är det ert beslut och jag tror ni är mer lämpade som föräldrar än många andra.
Ja och vad händer när denna vardag fullt av rutiner ställs på ända? Det är ju DET man som förälder ska klara av. En förälder utan diagnosen autism tex har mkt lättare att anpassa sig till nya händelser i livet.
Jag säger varken bu eller bä i den här barnskaffar-frågan men det är väldigt märkligt att säga "kör på" som vissa gör här, som att det inte är nån stor grej. Men det är det.
Ja men ännu mer om man som förälder har diagnoser som dessa. Eller tycker du att det verkar helt problemfritt? TS är liksom rädd för micro-plinget så hur blir det då med ett barn som skriker?
Helt enig. Att skaffa barn är ett stort beslut och inte ett där man kan vara så egoistisk att man förstör någon annans (barnets) liv.
Också bra poäng om särskilda behov, den risken är ju bara större givet att ni själva har diagnoser båda två. Inte säker på att ni förstått riktigt hur det kan vara...
Är ni inte rädd att barnet ärver era svårigheter? Jag skulle aldrig i hela mitt liv riskera att föra över min diagnos på någon annan.
Diagnoserna kom efter barnen. Vi hade inte ens hört om Asperger vid det läget, dom är 15 och snart 17 nu. Och tänka om innan jag gör något är inte direkt vad jag är bäst på. :) Det var det här med avsaknad av konsekvenstänk.
Moraltant? Ts ställer en fråga, Lilje svarar utifrån sina egna erfarenheter. HUR är det att "leka moraltant"?