Visst, barn gillar rutiner men det är vi föräldrar som får inrätta dom. Ofta får vi också bara finna oss i att barn skapar rutiner som inte passar oss, som att vakna fem varje morgon.. Helst skulle jag sova till åtta men det struntar mina barn i. Hur skulle ni hantera avvikelser i era rutiner?
Usch för folk som tycker att en diagnos (eller två) är anledning nog för att avråda folk från att skaffa barn!
Hade inte ts beskrivit att de i övrigt har en väl fungerande vardag med arbete, boende och rutiner, så visst, men nu är det ju inte så.
Ni kommer ju uppenbarligen få stöd från er familj OCKSÅ, inte bara det stöd ni är berättigade iom era diagnoser, så lyssna inte för mycket på vad andra säger, gå på vad NI vill. Det kommer alltid finnas de som avråder, precis som ni själva tvekar, men i slutändan är det ert beslut och jag tror ni är mer lämpade som föräldrar än många andra.
Är väl en lika stor grej vare sig man har diagnos eller inte? Konstigt att dessa nej-sägare inte avråder ALLA från att skaffa barn, det kan ju gå åt helvete för vem som helst?!!
Just därför jag redan föreslagit bakgrundsmusik samt hörselkåpor nära till hands. Det där med överkänslighet mot ljud är nog ett väldigt litet problem.
Det finns inget föräldraskap som är problemfritt
Jag tycker inte diagnos hör till saken! Har sätt föräldrar gå med mobiler när deras små cyklar eller sitter och krökar sent på semestern och tvingar barnen att se på!! Sen kan säker någon skriva "inte jag" men tror jag bara är BS bakom en mobil/dator.
Jag har jobbat inom pedagogik och ser saker både hos barn och föräldrar som inte har med DIAGNOS att göra.. Har ett år kvar på min lärarutbildning och gör valet att hoppa av. Inte för jag inte älskar att lära ut eller trivs i klassrummet.. För hur svårt många föräldrar gör det för oss lärare!
Att ha en diagnos behöver inte vara en svårighet, man kan lika väl välja att se det som en tillgång, något som gör en annorlunda och unik och mycket mycket bättre på vissa saker än alla andra.
Är kanske däri det verkliga problemet ligger, folks ovilja att se allt det bra hos de med diagnoser, de som avviker från normen, utan väljer att spä på utanförskapet genom att tom tycka att de ska förvägras att göra det vi människor är skapta att göra, fortplanta oss.
När jag studerade till lärare så sa många utav mina lärare att DU kommer bli den bästa läraren. För jag har förståelse och erfarenhet. Jag fick min diagnos som vuxen! Jag fick barn som 19. Gick inte ens ut 9an då mina lärare sa att jag va dum i huvudet och knarkade!
Jag hoppa av mådde skit hamna i sjukskriven träsket med självmordstankar och DÅ va min adhd vidrig att leva med!
Men på något sätt lyckades jag som ensam mamma plugga upp ALLT, ta körkort och komma in på universitet. Nu har jag tröttnat på lärarutbildningen för det är SKIT i skolorna och dagens föräldrar samt lärare fokuserar på resultat istället för förståelse.. men men har kommit in på geovetenskap och ska plugga det istället, trots att jag har dyslexi och adhd.. Visst jag har fått skriva om MÅNGA tentor och haft svårigheter att lyssna på föreläsningar.. men OJ vilka resultat jag får utte på praktik och bland många andra! Men det är svårt att förklara där folk lägger mer fokus på det man inte kan osv.. om jag VARJE dag talar om för någon att den har stor näsa kommer den tro att den har stor näsa, även om den vore näslös..