första barnet blev barnen

Först och främst, grattis!
Var med om samma sak, fick veta i v 11 att vår tvåa i själva verket var nr 2 och 3. Jag bröt också ihop, sambon med, och det tog flera veckor innan känslan av att ha 'drabbats' gick över.

Mitt bästa tips i graviditeten är att ta det som det kommer, inte ta ut massa oro i förväg. För vår del kändes det som att vården hela tiden betonade att det var en riskgraviditet, och talade om vad som kunde gå fel. Vi försökte istället fokusera på att allt var bra för stunden, och inte tänka för långt fram.
Här fick vi möjlighet att komma till spec.mödravården och träffa föräldrar med tvillingar som var några månader, de hade massor av tips och råd och det var verkligen värdefullt!

Om ni har möjlighet att vara hemma länge tillsammans så ta den, man behöver vara två för det är dubbelt jobb. Försök också att inte ha för stora förväntningar eller förhoppningar på vad ni kommer orka, hinna och klara, varken under graviditeten eller första tiden efter förlossningen. Då blir allt man fixar en bonus! Förbered och ha så mycket som möjligt klart innan v 30, sen är man stor och tung och trött, och det är ju inte säkert man går tiden ut.
Prata också igenom vad ni har för förväntningar på relationen efter att barnen kommit, så ni är på samma våglängd och kan funka som ett team.

Att bära, föda och ha tvillingar är galet häftigt trots att det ibland är tufft som tusan, lycka till och njut av resan!

Hjärnspökena är värst! Annars har jag upptäckt att man klarar mer än man tror, och när man tänker att man inte orkar en minut till så kör man ett par veckor igen. Att ha ett bra nätverk är guld värt, mina svärföräldrar bor nära och har varit ett jättestöd för oss. Mina föräldrar bor längre bort, men har kommit och stannat längre perioder och då hjälpt till med ex städning, lagat matlådor, trädgårdsfix och barnpassning.
Nu hade ju jag en treåring innan, vilket gjorde att jag inte kunde ge mig iväg på vad som helst. Hade jag fått tvillingarna först hade jag nog kunnat hitta på mycket mer och vara mer aktiv med mina fritidsintressen.

Jag tror precis som du, lyssna på kroppen. Jag mådde jättebra länge, sen var det storleken som satte stopp för vissa aktiviteter. Fick ganska få fysiska besvär, foglossning på slutet mest.

Mina killar fyller ett år idag, det har varit det mest lärorika, lyckligaste men också jobbigaste året i mitt liv!
Vi bestämde tidigt att inte låta små konflikter ta stor plats. Vi är bägge två trötta och slutkörda i perioder, och vi har försökt att bita ihop istället för att gnälla på varandra. Det tar energi som behövs på andra ställen.
Låter klokt att rensa hjärnan, låt det ta den tid det tar att bearbeta och acceptera, det är ju trots allt ett chockbesked!

Instämmer med fruNyfiken! Försök synka så långt det är möjligt, det är skönt om de sover och äter samtidigt, då sparar man tid och hinner ev vila själv!

Jag mådde illa första 15-18 veckorna, men inte så illa att jag behövde hålla på att kräkas, bara småäta lite.
Fick rätt mkt foglossning, så sista 10 veckorna var jag inte så aktiv, men jag fixade att jobba och göra allt vardagligt, bara lite långsammare. Har fattat att foglossning är väldigt individuellt och att det kan vara värre om man har varit gravid innan.
Mina killar är enäggs och delade moderkaka + hade bara en tunn skiljehinna, så vi var på väldigt täta kontroller på spec. Ultraljud varannan vecka fram till v 26, och sen ultraljud och flödesmätning var tredje vecka tills de föddes. Detta pga att det betraktas som en riskgraviditet när det är den typen av tvillingar.
På slutet tappade min tvåa lite i storlek, och vi blev igångsatta i v 37+3, för att han inte skulle bli svag i magen.
Igångsättningen gick bra och det tog ungefär tre timmar från etablerade värkar tills de var ute. De föddes med sex minuters mellanrum. Bägge låg med huvudet nedåt och det var en helt okomplicerad förlossning.
Efteråt tyckte jag att jag återhämtade mig rätt fort, fortare än med storebror. Var lite trött och öm i musklerna första dagarna men sen kände jag mig ungefär som vanligt.
Så det behöver absolut inte vara värre att vara gravid med två än med en!

Oj, missade ju hälften!
Jag tyckte jag fick bra stöd. Min bm på Mvc kände jag ju sen första graviditeten och hon var jättebra. Cool och erfaren. På spec träffade jag flera olika läkare, de flesta bra, nån som var katastrof. Efterhand lärde vi oss vem som var bra och inte, så vi sparade våra frågor till den läkaren vi kände förtroende för!
Enda stället jag tyckte var sådär var BB, där kändes det som att de trodde att jag hade stenkoll eftersom jag hade barn tidigare. Men jag hade ju inte stenkoll på tvillingar... Åkte hem efter tre dagar och lärde mig dubbelamma på egen hand hemma.
När jag väntade mina fanns det en facebookgrupp som hette tvillingar 2014, där kunde man ställa frågor och få pepp och tips, jättebra tyckte jag! Kolla om det finns nån för er också!

Lycka till på ultraljudet! Du kan väl uppdatera och berätta hur det går?

Bärsjal är toppen! Bar bägge mina första månaderna, sen tyckte de att det blev för trångt... Har burit en och en sen, och gör fortfarande. Det är perfekt till och från bilen ex, en i sjalen och en på armen. Sele funkar ju så klart också, finns tvillingsele. Men sjal är mer ergonomiskt.

Vi kunde inte göra nåt Kub-test, och inga andra test heller för killarna låg så galet vid ultraljudet. Så vi körde på vinst och förlust, och det gick bra.
När var det ni skulle på ultraljud?

Vad skönt att allt var bra! Och skönt att slippa alla kontroller som följer med enäggstvillingar...

Har kommit på ett till tips... Be att få vaccinera dem vid olika tillfällen. /Mvh en slutkörd morsa med två dundersjuka barn... :) (Vaccinerade i torsdags)