Kan man vara FÖR artig?

Kan man vara För artig?? Jag tycker du låter som en mycket trevlig samt väluppfostrad person. Hoppas jag kommer lyckas lika bra med mina barn som dina föräldrar gjort! :)

Du låter trevlig, men du kallar folk vid namn istället för "du"? Hur menar du? *nyfiken*

Det kan ju uppfattas som att man inte tar för sig lika mycket, om man är väldigt artigt. Jag tycker dock att man kan kombinera dessa två saker..

Ja, du kan definitivt vara för artig. Folk stör sig på allt som är avvikande. Spelar ingen roll vad det rör. Är du mer artig än gemene man så kommer folk i din omgivning att störa sig på det.

Jag var för artig som ungmen har lär lärt mig att vara lagom trevlig. Folk får mer respekt för en och man uppfattas märkligt nog som mer sympatisk.

Men var det inte samma personer som tyckte du var skrytsam med?

Är du uppväxt i ett religiöst hem? Har nämligen märkt av att många av oss som har gjort det har även i vuxen ålder en tendens att ha överartiga manér.

Själv har jag blivit tillsagd flera gånger att sluta upp med att ni:a folk, fram till för några år sedan så kunde jag t o m niga när jag hälsade på folk (pinsamt). Har dämpat mig, det kan framstå som drygt och man blir någon dålig karikatyr av kungafamiljen i hey baberiba.

Men däremot så ska man aldrig sluta upp med att vara väluppfostrad och artig, där har många en hel del att lära.

Du kanske kan uppfattas som brittisk överklass light men hellre det än folk som släpper dörren i nyllet på en eller hälsar med oartikulerade läten i bästa fall.

Jag tycker att allt utom det där med att inte säga "du" utan att använda namn istället låter helt okej. Att använda personnamn istället för du låter bara knasigt.

Apropå det där med att "nia" någon, har jag förstått det som mer nedlåtande än respektfullt. Innan du-reformen niade man så att säga uppifrån och ner. Nerifrån och upp användes titlar, "fru Bergman / professor Bergman / doktor Bergman" etc.

Jag tycker förresten att man kan vara för artig, men inte på det sättet som du beskriver, ts. Den opassande artigheten handlar snarare om när man är tvångsmässigt trevlig istället för genuint intresserad av någon, alltså det går bortom "får jag be om" etc, utan ligger mer på det personliga planet.