raka benen? 10 årig tjej

Min ena dotter var 12 eller 13 när hon kom hem och berättade att en kille i klassen sagt att hon såg ut som en apa på armarna. Hennes repsons var ungefär den här:

"Jag tycker det låter som om du tror att du sårar mig när du säger så, men det gör du inte. Det är inte viktigt för mig hur du tycker jag att jag ser ut, det är en oviktig sak. Jag gillar mig förstår du."

Sedan var hela saken överspelad och de var och är goda vänner fortfarande (8 år senare). Mina ungar har aldrig låtit andra människor diktera villkoren för hur de ska se ut och känna sig. De har en grundmurad självkänsla som gör att åsikter om utseendemässiga features hos dem blir helt egala. Den hållningen verkar dessutom alltid ha gjort att det blivit lite ringar på vattnet-effekt, plötsligt var det löjligt och onödigt att kommentera eller tycka något om hur andra såg ut och vad de borde eller inte borde gjort med sitt utseende. 

Jag har själv den hållningen och har så haft genom hela mitt liv.

Vi pratade mycket om den där sortens saker när de var små. Ja, hur det kommer sig att det finns människor som låter andra människor bedöma och diskvalificera dem utifrån hur de ser ut. Mina barn har tyckt mycket om att samtala kring hur man vill definiera sig själv, det vill säga vad hos en själv man tycker är viktigt att lyfta fram och vidareutveckla, och medan vi pratat om det så har de mer och mer kommit fram till att det varit långt mycket viktigare för dem att vara nöjda med sig själv än att andra skulle vara nöjda med dem. (Barn är ju dessutom som regel nöjda med sig själv när de är små och det går naturligtvis att bygga vidare på det).

Det är dessutom omöjligt att göra andra nöjda. Det finns alltid, och kommer alltid att finnas, människor som är beredda att kritisera ditt utseende oavsett hur många andra som tycker att du är vacker, sexig, snygg eller vad preferensen nu är. Därför är det förstås mycket bättre att bara sträva efter att finna och ta hand om sitt eget godkännande av den egna personen.