Ung mamma, jag?!

Jag minns för många år sedan när jag och en mycket ung gravid väninna satt och smidde planer om vad vi skulle hitta på i framtiden. Det var allt möjligt kul.......men så kom vi på ........-"men barnet då?" Det hade vi glömt

TS, jag tycker att du verkar väldigt mogen och medveten pch har höga ambitioner. Det kan ta dig hur långt du vill och då är barn inget hinder! Jag fick min första vid 19 och den andra oplanerat vid 23 och då var jag singel. Min mamma reagerade omoget också, det var väl hennes katolska mardröm att jag skulle bli ensamstående till ytterligare ett barn - med två olika fäder dessutom. Nu älskar hon båda sina barnbarn lika mycket. Och jag jobbar 50% som lärare och studerar på universitetet och har hunnit köpa 3 bostäder under 4 år. Inte lätt, men min ambition har varit avgörande och vi klarar oss fint.

Vissa kan ta hand om barn när man är ung, vissa som är över 30 borde aldrig skaffat barn överhuvudtaget!! Alla fungerar olika! Vad spelar det för roll om det inte skulle hålla mellan dig och pappan livet ut? Hur många förhållanden håller så länge idag?

Vill du, då fixar du det!! På något vis löser det sig alltid!

När jag var 17 år och födde mitt barn. Då var jag så inihelvetes less på alla som trodde sig veta så mycket bättre. Bodde på en liten ort där alla snackade skit istället för att stötta. Barn ska inte ha barn, men lilla vännen detta klarar du aldrig osv osv. Så jag fick nog! Jag tog mitt barn, min pojkvän och flyttade 40 mil bort från alla idioter, började om på nytt!

Nu höll det inte mellan mig och pappan, inte pga våran son, utan pga att jag blev misshandlad (vilket kan hända även om man är "vuxen"). Har inte haft svårt att träffa nya partner pga att jag har barn heller.

Min son som nu är tonåring tycker att det är kul att han har en sån ung mamma, när kompisarnas är så gamla :)

Men det kommer bli tufft för dig! Och att sitta på mödravårdsgrupperna med bara gamla fossiler som ser ner på en, det är inte kul alls!!

Önskar folk över lag hade mer förståelse! Man älskar inte ett barn mindre för att man är 17 mot om man varit 32.

Man kanske har det kämpigare, men man kan fixa det. Men det ör svårare bär man blir motarbetad hela tiden! Alla tankar och all energi man måste lägga på alla som man måste bevisa för, det tar mycket fokus från den tiden som ska vara den lyckligaste i livet.

Det finns på många ställen "unga mammor" grupper som man kan gå till! Jag var på sådan som kommunen hade. Dör kände jag mig hemma, blev aldrig dömd. Utbildad peronal och underbara blivande mammor! Kolla upp om det finns någon sådan!

Med all respekt, och ursäkta, så tänker jag, och hoppas, att TS bara fabulerar!? Det har ju liksom hänt förr här på FL. Ska man bli mamma som 16-åring så hjälper inte glada tillrop från sådana som fått barn när de varit myndiga. Innan man är myndig så är man själv ett barn. Barn har sina föräldrar att vända sig till eller andra vuxna. Det måste vara en vuxen som tar ansvaret.

Ingen mamma kan se på hur den 16-åriga dottern förstör sitt liv utan att reagera. Jag hoppas TS mamma är stark nog att stå emot och inte börja ställa upp som reserv-mamma!

Jo när man som jag satt 16 år och höggravid och de som var 35, såg ner på mig för jag var lilla flickan, då var de väldigt gamla i mina ögon, likaväl som jag var ett barn i deras. För övrigt har vi en mamma-son relation, INTE kompis. Och min pojk är nu tonåring, och han har aldrig sett mig full, inte ens berusad. Och jag skulle aldrig dricka med eller inför honom heller! Så alla unga som äldre lever sina liv olika. Bara ts kan komma fram till om hon är redo för barn eller inte.

Vad sorgligt din syn på barn är. Varför skulle jag kräva något sådant av min mamma?

Det är kanske för att "gamla fossiler" tycker att det är vansinnigt korkat att byta från dockor till levande barn när man inte ens vet hur p-medel fungerar, man är överhuvudtaget inte mogen mentalt eller fysiskt och livserfarenhet och konsekvenstänk är någonstans mellan höna och giraff. Humöret växlar från åska till mulet på en tiondels sekund, envisheten är på åsnenivå, öronen är fyllda med vax och det är ständigt någon rosaskimrande hinna eller nattsvart slöja som fördunklar omdömet. Vi har alla varit omogna besserwissertonåringar. Kanske en anledning?

Hade min unge kommit hem och varit gravid hade hon (eller han om flickvännen är gravid) haft 2 val. Abort eller flytta och lek vuxen på allvar. Och det innan jag börjar drabbas av dina graviditetsproblem. Vill du vara vuxen, nice, men då får du stå för det. Jag hade diskuterat igenom det med ungarna först och kollat så att de verkligen är med på allt det innebär. Men om de envisas, ja, då får de göra det på egen hand.

Jag tycker definitivt inte att man ska ha barn när man är 16 men jag kan ändå säga att om mitt barn (ta i trä) kommer hem gravid så ställer jag naturligtvis upp på alla sätt. Jag skulle bli väldigt väldigt ledsen men jag band upp mig till ett livslångt ansvar när jag som 20åring blev gravid och då får jag fullfölja det oavsett.

Jag kan inte annat än att tycka att din mamma beter sig som en idiot. Varför fjärma sig från sin dotter? Förhoppningsvis inser hon att nu är det så här. Och det är bara att bita ihop. Att säga upp bekantskapen för att en liten baby är på väg är vansinnigt. Hoppas hon kommer över chocken och tar till sig den lilla/lille :). En baby är inte en katastrof. Det är ett litet liv. Och det "krävs en hel by för att fostra ett barn"". Ett gammalt ordspråk som stämmer väldigt väl. Ju större nätverk desto bättre. Tjata inte på mamma utan låt allt sjunka ner. Hon kommer nog tillbaka :)
Lycka till :)