Ung mamma, jag?!

Ja men dina föräldrar är väl inte hennes föräldrar? Om hon kan ta ställning till följande frågor (på ett analytiskt sätt, bör hon behålla barnet. Om hon då skulle få det bättre än så är det bara bonus:

- Kan hon skaffa egen lägenhet och betala för det?

- Kan hon klara av ett barn med sjukdomar/problem som är vaken och skriker 22 av dygnets timmar?

- Kan hon ensam ta hand om en bebis/ett barn 24/7/365 utan hjälp från andra? Utan familj, vänner eller pojkvän som finns där?

- Är hon väldigt duktig i skolan nu? Hur är chanserna att hon kan ägna tid åt studier med ett krävande barn hemma?

- Om hon inte läser vidare, vad är det för jobb hon tänkt ta?

- Vill hon ha familjelyckan med mamma-pappa-barn? Om killen då inte vill efter 3 skriknätter? Eller inte står ut med hennes gravidhormoner och lämnar?

- Tycker hon att det är helt OK att barnet inte får mer än det absolut nödvändiga (om ens det)? Inget extra, inga sporter att prova på, barnet kan inte välja fritt, inga musiklektioner om nu det är intressant, inga semestrar, inget nätverk, bli ett fattigt barn både ekonomiskt och mentalt?

Visst kan det bli bättre men det hon får ta ställning till är att det kan också bli mycket sämre. För att inte snacka om att hon kan få ett barn som har sådana problem som även vuxna med erfarenhet och kanske tidigare barn knappt orkar med, trots att de är 2 och har släkt och vänner som ställer upp. 

Så nej, jag tycker det är väldigt dumt att "tro" allt möjligt när det handlar om ett litet liv som ska sättas till världen av ett barn. Det är till att ge henne falska förhoppningar. Är du där sedan att städa upp efter det du har intalat henne och som aldrig hänt?

Så. Hon skall fixa utbildning och heltidsjobb samtidigt som hon går gravid...när hon är 17 år. Hur tänkte du hon skulle klara av det? Hon har inte ens lämnat gymnasiet.

Håller med fullständigt! Detta är precis den vägen TS är inne på nu. Om hon ska lyckas hålla ihop förhållandet och lyckas hålla sitt barn från fattigdom så krävs det att hon är undantaget. Genom sina beslut så väljer man också väg i livet. TS beslut att behålla ett barn nu är ett beslut som med allra största sannolikhet för henne mot ett liv som ensamstående och fattig. Att lura i henne annat är elakt. Är TS redo för att hennes barn aldrig får göra saker som andra barn i omgivningen får göra? Att säga nej till nya kläder, glass, karuseller och ridlektioner? Är hon redo för hur det känns som förälder att dagligen se sitt barns besvikelse?

självklart blir TS föräldrar till att börja med allt det vi kallar negativt. Men när de inser att de inte kan tvinga sin dotter till att abortera deras barnbarn kommer de att få välja. En kontakt och att ställa upp på sin dotters liv eller att TS tar avstånd från sitt föräldrahem. Det finns barn som säger upp belantskapen med sina föräldrar, de so. Råkar ut för detta vill inget hellre än att ha ko takt med sina barn

I torsdags berättade vi för min pojkväns familj. De tog det okej och hans mamma hade redan gissat det tydligen. De är oroliga, men kommer stötta 100 %. Vi kommer också att få massa saker från dem begagnat(min pojkvän har tre småsyskon och de har grejer sparat).
Vi berättade för mina föräldrar igår och min pappa var förvånande lugn. Han blev arg och besviken, men sa att han också skulle stötta. Min mamma blev mer som jag förväntade och hon vägrar prata med mig om jag inte gör abort... Hon är hos min moster nu och kommer inte hem om jag inte gjort abort eller flyttat... Så nu är jag hos min pojkvän där det är lugnare...