onewish skrev 2016-03-08 23:51:11 följande:
Hej skriver här också skrev en egen tråd men stod att ni har en här:
Hej! Vet inte var jag ska vända mig.. Jag och min sambo försökte få barn i 6 mån när jag kände på mig att det är något fel på mig. Svettningar, vallningar, kronisk trötthet och ingen livslust längre. Har sedan tonåren mot dåligt psykiskt i perioder. Gjorde en fertilitetsutredning som visade att jag har kommit i klimakteriet för tidigt dvs premature ovarian failure eller premature ovarian insufficiency som det heter. Blev förkrossad och är fortfarande helt förstörd över detta..gyn sa att jag aldrig kommer att få egna barn. Min mans spermier är bra men mina ägg kan aldrig fungera igen.. Jag är 27 år gammal! Jag förstår inte hur jag som är så ung kan redan ha hamnat i klimakteriet? Jag älskar barn och har alltid velat ha många barn. Varför just jag? Jag känner en frustration och stor sorg över detta. Har blivit remitterad till Huddinge men varje dag som går har jag panik, finns det något kvar att rädda eller är min enda utväg äggdonation eller adoption? Det är fantastiskt att det finns de två möjligheterna men jag har i dagsläget så himla svårt att ens tänka på det då jag känner mig oerhört okvinnlig och identitetslös. Jag känner mig inte längre som en kvinna.. Finns det någon därute som har det/ har haft det som jag? Känner mig ensammast i världen och ingen förstår mig.. :'( har kontaktat Sophiahemmet och dom ska göra en spolning på måndag för att se om dom ser något. Sist såg dom inga äggstockar alls..snälla hjälp mig hur ska jag psykiskt orka ta mig igenom detta. Äter provera och estradot plåster 100 mg. Kan man bli gravid ändå?
Hej! Jag fick precis samma besked i oktober förra året. Jag är 25 år och hade knappt hunnit börja tänka på barn, och nu kan jag inte få egna barn och det är allt jag kan tänka på. Jag vet inte om jag kan ge dig några råd egentligen, jag är själv fortfarande i en bearbetningsfas.. Jag ska träffa en läkare om några veckor för att diskutera hormontabletter då det finns risk för försvagat skelett m.m. om man hamnar i för tidigt klimakterie.
Jag känner igen mig i att du skriver att du känner dig förkrossad, okvinnlig och identitetslös. Precis så känner jag med. Jag tror att anledningen till att jag inte brutit ihop totalt är att jag försöker att inte tänka på det hela tiden (lättare sagt än gjort, speciellt med vallningar). Jag försöker fokusera på andra saker i livet, som skola, karriär, vänner. Men ju äldre man blir desto mer börjar alla samtal med ens vänner att handla om barn känns det som, och då får jag en enorm sorg i hjärtat.
