NEJ! Jag bara gråter! Det får inte hända.

Råd betyder inte att du ska säga till henne att hon borde behålla barnet. Hur fick du det till det?

Det klart man får tycka vad man vill men hon frågade inte vad du tycker i djupet av ditt hjärta. Åsikter/tyckande och ge råd är två helt olika saker.

Det är självklart du får tycka som du vill. Ingen har sagt att du inte får det dock är det inget som hjälper ts i hennes dilemma genom att uttrycka dig som du gjorde.

Min vännina är 49 år, har en dotter som blir 4 år i november. Våra döttrar är bästa kompisar. Hon har pratat många gånger om hur folk skulle reagera över hennes val. Men nu vet hon att dte va det bästa hon gjort. Hon har erfarenheten från sina andra barn, och hon har tiden, hon har redan utbildning och jobb. Dom har hus och ett bra äktenskap. Åldern spelar ingen roll! Men man ska ju såklart vara säker på sin sak.

Det finns ett alternativ till abort, nämligen adoption. Det finns lyckliga adopterade barn också.

#27
tobbe01
Idag 05:14
Vilken mardröm att få ett barn som man egentligen innerst inne inte vill ha. Stackars barn.
Förstår hur du tänker. Men om jag bestämmer mig för att fortsätta med den här graviditeten...OM... Så har jag ju gjort ett val. Det skulle aldrig finnas en tanke på att ångra sig. Jag skulle ju älska barnet lika mycket som mina andra barn. Jag älskar barn öht. Det är ju därför jag nu tar extremt stort allvar på detta beslut. Det är min livssituation som är i ett läge som inte riktigt är bebisanpassat. Alls. Att jag skulle älska barnet och anpassa mitt liv på det sätt som krävs det råder det ingen tvekan om.

#30
Pentagram
Idag 10:18
Av allt att döma så vill du inte ha fler barn och du önskar du inte blivit gravid alls. Givet detta är mitt råd att du gör en abort och förlikar dig med det beslutet. Inget fortsatt ältande, ifrågasättande e d. Acceptera det som det bästa och självklara valet i din situation och släpp det.
------
Självklart är ditt råd det självklara beslutet att fatta. Om jag hade velat ha fler barn hade jag ju gjort andra val i livet och satsat på det.
Men att ställas inför faktum både mentalt och fysiskt som jag gjort nu är rent ut sagt ett helvete. För jag är JÄTTEGRAVID. Vilket gör hela situationen absurd. Jag minns fysiskt och psykiskt. Det går inte att värja sig. Går inte att stänga av. Det är helt omöjligt. Om jag hade fattat ett beslut åt mig själv utan att vara gravid så hade beslutet varit självklart.
Jag är själva definitionen av ambivalens.

Adoption är inte ett alternativ för mig. Av så många skäl att jag inte ens orkar räkna upp dom.

Som jag skrev tidigare är du för gammal nu för adoption. Många skäl som du inte ens orkar räkna upp, skriver du....men varför ältar du fortfarande om adoption och tänker på det? Du kan inre längre adoptera, släpp det.

Vill du ha ett barn så har du redan ett i magen som kämpar för sitt liv.

Ja, jag förstår att detta känns väldigt krisartat just nu. Om andra 42-åringar medvetet får barn utan kroppsliga problem eller trivs med det har inte med din livssituation att göra.
Det är svårt att välja och inga garantier för att valet känns bra efteråt. Men för att vara väldigt krass och oavsett hur du väljer: Om du inte drabbas av livshotande komplikationer så finns det värre saker att råka ut för. Det finns det för det mesta; det blir väldigt tydligt när man förlorat en nära anhörig

Jag menar att du kan adoptera bort digt barn till någon som vill ha barn.

Jag tycker du ska behålla barnet. Du hinner nog med alla egna aktiviteter och sånt lite senare i livet då din minsting är lite äldre, det är alltid de första åren som är de tuffaste men sen brukar det lugna ner sig.
Kanske det är nu du får en liten flicka? som du kan ha tjejkvällar med, man vet ju aldrig, eller en älskad liten lillebror till din 7 åring som han kan spela fotboll med och stoja runt med o hjälpa ta de första stegen in i livet.
Om du tänker långsiktigt och inte bara för stunden, så tror jag du känner innerst inne att det här barnet har blivit till av en anledning. Annars skulle du inte känna sånt motstånd mot abort. Klarar du av varje år att tänka att om jag behållt mitt barn så skulle hon/han ha fyllt år idag och se andra äldre mammor utan att känna sorg i lekparken om du väljer abort?
Jag tycker det är coolt att du lyckas bli naturligt gravid efter att du behövt IVF behandling för att få 7 åringen.

Min farmor fick min faster då hon var 42, det är inte så ovanligt som du tror att få barn efter 40. Efter 50 så är risken mycket mindre och det är då de flesta kommer in i klimakteriet.

Lycka till oavsett vad du bestämmer dig för!

Men herreguuuuud. Jag menar självklart att adoptera BORT barnet. Jisses

Ja grader i helvetet finns det alltid. Varje livskris är en kris. Att förlora en nära anhörig eller vän eller drabbas av livshotande sjukdom är naturligtvis mycket värre. Flyktingkatastrofer och naturkatastrofer är det också. Perspektiv är bra att ha. Det hjälper dock inte mig när jag fattar beslut om det här.
Jag kommer överleva hoppas jag ????

Jo jag förstod det. Det är inte ett alternativ tyvärr.

Det finns fler parametrar att ta hänsyn till. En graviditet kan bli en risk för mig. Pga tidigare komplikationer vid snitt. Hade risksamtal med spec mödravården kring detta innan jag fick mitt missfall för 2-3 år sedan.
Jag ger mig själv ett dygn till av analyserande. Sen får det räcka. Bestämmer jag mig för abort så går det inte att sörja ett sånt beslut. Man får bearbeta det och sen måste man gå vidare. Det är ett beslut som handlar om mig i första hand känner jag. Jag måste smalna av beslutsunderlaget till att handla Om mig och min egen framtid.
Det är när jag lägger in min historia och all den vetskap jag har kring längtan efter barn som det blir moraliskt omöjligt. Men nu måste jag vara krass. Vad innebär det för MIG om jag fortsätter den här graviditeten. Det har hjälpt mig oerhört mkt att välta alla frågeställningar med okända människor faktiskt.

Du ångrar aldrig ett barn, tänk så mycket skoj ni kan göra tillsammans. Lycka till lillen.

Det finns folk som ångrar sina barn.

Jo, jag inser att det är dumt att ta upp exempel på "värre" saker eftersom det alltid finns sådana. En (lite onödigt) personlig reflexion eftersom jag ganska nyligen varit i den "värre" sitsen, då sådant som otrohet, spruckna förållanden eller oplanerade barn plötsligt känns väldigt trivialt... Kommentaren om livshotande komplikationer (som ju hör till "värre"-spannet) var för att du nämnt den reella risken för allvarliga medicinska problem för dig i och med din komplikationshistoria.  Hade det inte varit för den hade jag själv haft svårt att se det stora dilemmat i detta, förmodligen för att fyrtiotvååriga mammor inte är särskilt ovanliga i min omgivning (vilket tjugoåriga är).

Jag vill tacka alla fina människor som tagit sig tid att läsa om mina kval och min beslutsångest och som dessutom kommit med kloka råd och reflektioner.

Jag har nu fattat beslutet att avbryta graviditeten och har förlikat mig med detta. Har varit hos läkare och när alla parametrar kring risker och tveksamheter för mig i övrigt i detta läggs ihop känns beslutet rätt.

Jag önskar er alla en fin höst och lycka och medgång i allt ni tar er för.

Vad skönt TS, lycka till!

Lycka till, TS!