Tjugo års otrohet

Borde göra det omgående men känner mig just nu för svag och orkeslös. Men en dag kommer när jag är på fötter igen. Är för chockad för att kunna fatta relevanta beslut. Hela historien är så jävla rutten så det finns inte ord. Alla utomstående har tom. svårt att tänka sig in i min situation. Ett medhåll har han och det är från min svärmor som frågade mig om jag inte varit riktigt snäll med honom. Konstigt att jag inte slitit bort allt hår på huvudet men det lär väl lossna ändå

Absolut inget mer än att jag tyckte han var grinig mot mig ofta. Dessutom hörde han ALDRIG av sig på sina resor. Hade en massa ursäkter som att mobilen inte fungerade osv. Han har skrivit en "story" om hela händelsen från a till ö men naturligtvis finns många luckor eftersom 20 år är lång tid. Han visar sig djupt ångerfull mot mig men vad faan hjälper det. Detta kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Han tycker jag ska försöka glömma och gå vidare men så enkelt är det minsann inte. Min psykolog menar att det är ett sätt för honom att sticka huvudet i sanden och inte stå till svars för vad han gjort. Jag lever fortfarande som i en bubbla och tycker allt är overkligt. Varje gång jag vaknar så poppar det upp i mitt huvud och jag förstår att det inte enbart är en mardröm

Så skönt att så många svarar. Tro det eller ej men jag älskar ju karleländet men jag hatar det han har gjort mot mig. Jag tror ändå att det rätta beslutet kommer att mogna fram för även om jag älskar honom är det inte självskrivet att jag kan leva med honom. Jag tror att jag med tiden känner vilket som är det rätta och bästa för mig. Just nu kan jag inte ta vettiga beslut. Han gör verkligen ALLT för mig nu. Sådant som han aldrig gjort på 40 år. Tvättar, städar, lagar mat, pysslar om mig, hör av sig stup i kvarten osv. Jag gör inget i stort sett mer än putsa på mig själv i så fall. Jag jobbar inte här hemma längre. Tror väl fan jag att han anstränger sig, han är väl rädd att mista mig på riktigt. Jag visar att läget är allvarligt och att man inte leker med mig längre. Den andra kvinnan har han gjort "slut" med både via telefon och brevledes när jag hört och sett vad han skrivit. Jag har pratat med henne ett par gånger och hon är inte värd att lägga energi på. Dels sa hon att hon var helt oskyldig, och att hon dessutom var lesbisk och inte alls intresserad av honom. Kan då tillägga att hon hade fnittrande väninnor i bakgrunden. Lågt, mycket lågt. Mitt sociala liv är rikt. Sitter inte hemma på kammaren i vanliga fall men såklart är jag rätt "sargad" just nu så jag söker mig endast till lugna miljöer för tillfället. Jag har dock väninnor som jag kan spy galla för

Jag tycker verkligen vi haft ett bra äktenskap på alla sätt o vis. Vi har haft kul tillsammans, rest mycket osv och det är just det som chockerar mig så mycket när detta uppdagas. Naturligtvis söker jag fel på mig hela tiden och frågar även honom vad hon hade som jag saknar. Svaret blir alltid. " inget fel på dig, jag har alltid älskat dig, hon var bara en vän" Min mycket åldriga mor, snart 92 är klok. Så här sa hon " hoppas du träffar en snygg, snäll och rik man"

Jag är nog väldigt lättlurad i min stora sorg. Såklart kommer denne man halka tillbaka i gamla vanor trots allt han bedyrar. Just nu är allt bara så himla svårt eftersom jag inte har kraft nog att dra. Varje dag ältar jag från morgon till natt hur han kunnat lura och bedra sin egen hustru i så många jävla år. Man kan lätt tro att jag är en trist liten mus men så är inte fallet. Jag kan faktiskt påstå att jag ser rätt trevlig ut. Åtminstone har jag fått höra det hela mitt liv och alla kan ju inte ljuga. Men den andra kvinnan var väldigt vacker enl. min man och dessutom hade hon något annat som var lockande uppenbarligen. Men för h-vete man har ändå inte rätt att bedra som han har gjort mot mig i 20 år. Vår yngste son var 17 år och bodde fortfarande hemma när min man började vänsterprasslande.Är det underligt att våra barn tycker historien är rutten. Min man är lugn, fin mot sin omgivning men sååå jävla falsk inombords. Kan bara inte fatta.......

Den andra kvinnan som jag brukar kalla henne men oftast heter hon A skickade ett sms sent en fredagkväll när vi satt och myste med ett glas rött. Det plingade till ett par gånger i hans mobil och jag råkade se. Märk väl att jag aldrig varit svartsjuk i hela mitt liv, aldrig kollat hans mobil, mail osv. Jag har nämligen litat 100 procent på denne man. Jag har tvärt om varit väldigt mån om att han varit välklädd, putsade skor, välrakad när han åkt iväg på sina resor. I min värld är det så det ska vara men uppenbarligen är jag otroligt lättlurad och dum. Förstå vad jag känner mig dum när jag blivit sååå blåst. jag brukar fråga honom om han aldrig hade dåligt samvete mot mig. Hans svar brukar lyda" nja jag kände att det inte var rätt mot vårt äktenskap men det var först sista året"

Nåt förlåt blir det aldrig däremot kanske man i framtiden kan försonas så pass att man kan umgås med barn o barnbarn. Den här historien kommer jag aldrig att glömma. Jag måste bära med mig resten av livet tyvärr. Enl psykolog och psykoterapeut blir inget som förr men man måste lära sig leva med det. Det är en enormt stor sorg och besvikelse för mig det han gjort mot sin egen hustru

Gissa hur lätt det är att söka fel hos sig själv. A var dessutom åtta år yngre än mig vilket inte gör saken bättre. Barnen stöttar mig och talar hela tiden om hur fin och bra jag är. Här är en del av hans argument varför han hade en relation med A. Kemin stämde, lätt att prata med, otroligt vacker, tyckte om henne som människa, hans enda vän, tuffa kläder, trevlig. Jamen vad blir över för mig då??? Dom som inte känner mig måste ju tro att jag saknar ALLT, precis ALLT. Men A då, hur tänkte hon som själv har en skilsmässa bakom sig. Hon har också ett ansvar. Empati, medkänsla vad är det för henne? Enligt min mening är hon inte mycket att tråna efter. Tänk att ha en relation med en gift man i 20 år? Hon vet nog inte vad samvete är ?Lika lite som min man vet det.

Nej inga barn finns med A. Jag har pratat med A och hon påstår att hon kände till mig men det kan va lögn som allting annat förstås. Han har gjort slut både via telefon och brevledes när jag varit med. Ja det är verkligen en medveten handling han gjort i 20 år. Jag har gormat minst 100 ggr om att han inte tagit skilsmässa i ett tidigt stadium så hade allt blivit lättare men svaret jag alltid får är att han inte velat lämna mig. Han ville både äta kakan och ha den kvar. Jag har också bett honom tänka sig in i min situation vilket han tycker är väldigt svårt. Han är verkligen inte värd ett ruttet lingon. Han har bedragit, lurat, svikit, ljugit och gjort tillitsbrott mot mig. Jag vet att ilskan ska riktas mot honom i första hand men jag hatar verkligen henne. Ibland hatar jag dom båda så jag vill kräkas. Min tid kommer när jag är hel och får känna lyckan igen men det kommer ta år tyvärr