Tjugo års otrohet

Borde göra det omgående men känner mig just nu för svag och orkeslös. Men en dag kommer när jag är på fötter igen. Är för chockad för att kunna fatta relevanta beslut. Hela historien är så jävla rutten så det finns inte ord. Alla utomstående har tom. svårt att tänka sig in i min situation. Ett medhåll har han och det är från min svärmor som frågade mig om jag inte varit riktigt snäll med honom. Konstigt att jag inte slitit bort allt hår på huvudet men det lär väl lossna ändå

Så otroligt fint och bra skrivit av dig. Förståndiga råd. Boken du tipsar om beställde jag förra veckan och fick precis sms om att den kan hämtas (lustigt). Som du skriver så måste jag gå för att saknas och han förstår vidden av det hela. Känner nu att vi "tär" på varann och distans behövs. Jag kan och vill inte bo kvar i det gemensamma hemmet. Här finns ingen glädje längre. Överallt får man tips om att inte fatta beslut i ett tidigt stadium. Är det för tidigt för mig nu när det gått 4.5 månader? Jag känner att klimatet mellan oss har försämrats sista veckan ytterligare och det är så tydligt att han inte orkar med mig längre även fast han hävdar att han älskar mig. Han ser ingen förändring hos mig, det går inte framåt. Han tycker att jag borde byta mönstret så jag blir gladare osv. Lätt för honom att ge "goda råd" tycker det tyder på att han inte har insikt i vad han gjort. Jag märker själv att jag gör små,små framsteg i vardagen men det går sakta. Den sista kritiken som han gett mig har ändå övertygat mig om att jag måste gå snarast för att kunna börja läka.

Hemmet är förknippat med så mycket tråkigheter så jag skulle aldrig klara av att bo kvar. Dessutom fina minnen som skulle göra ont. Har inga ekonomiska möjligheter hellre att bo kvar. Jag är otroligt viljestark och det absolut första jag tänkte och sa var "inga goda råd tack , jag väljer helt själv vad jag gör" Jag har inte låtit mig påverkas av någon annan. Jag MÅSTE vara egoistisk i detta fall. Som barnen har sagt "vi finns här för dig även om du skiljer dig och flyttar" Att jag gått hos läkare, psykolog, kurator och familjeterapeut är något helt annat. Dom har hjälpt mig att bena ut saker och ting och framför allt lyssnat på mig. Åååå vad det gör ont i mitt hjärta, jag saknar kärleken jag trodde på. Önskar jag kunde somna och vakna om några år.

Mentaliseringsförmåga verkar även A sakna. Som jag tidigare nämt så kallar jag den andra kvinnan A. Jag har de senaste fjorton dagarna försökt nå A för att få svar på vissa frågor men det är dödstyst från hennes håll. Först sände jag ett mail, när svar uteblev skrev jag ett brev. Jag har varit otroligt vänlig och vädjat till henne att hjälpa mig för att kunna gå vidare i livet. Jag börjar mer och mer förstå att hon helt saknar empati. Hon bryr sig inte ett dugg om hur jag mår. Jag tror inte ens hon inser hur hon bidragit till att rasera en hel familj. Konsekvenserna av att hon haft en relation med en gift man är enorma. Såklart bär min man största ansvaret gentemot mig men nu ville jag bara berätta vad jag tycker om henne.

Jag är större människa än henne så till vida att jag besitter känsla och omtanke om mina medmänniskor. Jag tror att jag mår bättre i långa loppet. Mitt samvete är rent......