Tjugo års otrohet

Kära du,

Det där är ingen enkel fråga. De som hojtar "släng ut fanskapet" har nog inte varit i samma situation. Så lätt är det inte. Min första fråga är: älskar du honom? Det låter som om han inte varit särskilt trevlig och lojal mot dig under ert långa äktenskap? Att ofta vara grinig och vresig är osympatiskt, likaså att inte höra av sig under tjänsteresor. Min man sen 25 år har också rest, ofta och länge, och han hör av sig varje dag, ofta flera gånger. Inte för att det ör en garanti för att inget "har hänt" men det tyder åtminstone på omtanke och omsorg.

Hur se ditt sociala liv ut utanför äktenskapet? Har du någon att prata med (och då menar jag verkligen PRATA med, om allt)?

Lider med dig, från djupet av mitt hjärta...

Häromdagen meddelande jag min man att jag lämnar honom. Jag är helt enkelt för sårad för att orka stanna kvar. Han blir besviken både på mig och sig själv. På mig för att jag inte orkar stanna kvar längre och kämpa. Jag förstår inte riktigt vad jag ska kämpa för. Ska jag kämpa för att orka leva med de svek han gjort mot mig. Nej i min värld är det omöjligt. Känner mig så pass stark att jag fixar det även om det är oerhört svårt. Såret är fortfarande vidöppet.

Min vardag börjar mer och mer ta form. Så normal som den kan bli i min situation. Sover oroligt, magkatarren ger sig mer tillkänna men vad kan man vänta sig ? Flytta tillbaka, nej, nej. Jag tänker inte leva med en man som är falsk och oärlig. En som inte var nöjd med en kvinna. Det är tyst som i graven från A trots att jag vädjat till henne för flera månader sedan att höra av sig så vi kan ta en vettig diskution. Önskar svar på frågor som fortfarande är ett stort frågetecken i mitt huvud. Helt oväntat föreslog (fortfarande min man) att vi vid tillfälle ska besöka A och konfrontera henne. Absolut, det är väl det bästa och han verkar ju inte backa eftersom han kom med förslaget.

Men hallå där, jag är faktiskt fortfarande gift. Jag gör inte samma idiotiska misstag som min man gjort. Nån jävla etik och moral har jag väl och dessutom är jag inte det minsta intresserad av en älskare i dagsläget.

Min man fortfarande juridiskt sett vill att allt ska bli som förr. Men hur kan man ens i sin vildaste fantasi tro något liknande?

Jag blir aldrig som förr, livet blir aldrig vad det varit.

Han tycker allt är så besvärligt och jobbigt något som han lyfte på familjerådgivningen iaf.

Undrar vad han hade förväntat sig ? Jag har frågat otaliga ggr men får inga svar.

Vår dotter gifter sig i augusti så jag försöker ligga ganska lågt med det mesta.

Hon gifter sig två dagar innan det datum som skulle varit vår "korallbröllopsdag"=35 år.

Ska jag skratta eller gråta eller båda dera?

Hur kan man inte upptäcka att ens man är otrogen under 20 år??

Som sagt, tillbaka till ursprunget. Det är något lättare att se lite framåt även om det finns många inslag av svarta stunder. Vi har fortfarande regelbundna inbokade "samtal" med varann då jag känner att jag behöver lätta på ventilen.

Förra veckan gjorde vi på prov vår sista träff på familjerådgivning med återträff i augusti.

Själv har jag börjat med ny kontaktperson som är specialutbildad i krishantering. Redan efter första träffen kändes det otroligt bra. Hon pratade väldigt mycke om den nödvändiga smärtan för att kunna läka. Det är ju så jag har tänkt hela tiden också. Jag har utsatt mig nästan medvetet för smärtan istället för att backa och trycka undan.

Hon berättade också att det är alldeles för tidigt efter 1 år och 10 månader kunna ta beslut för framtiden. Hon menar att det som känns relativt bra just nu kan se helt annorlunda ut när det gått 3-4 år och jag har landat mera.

Jag tycker om min man men tilliten är puts väck. Jag känner mig också väldigt otrygg och har svårt att finna lyckan som jag hade tidigare i mitt förra liv. Ändå vet jag ju att inget kan bli som förr men det kan bli bra ändå men på ett annat vis. Det är helt enkelt en annan man jag lever med nu.